Kitchen Sink

 Här brukar jag främst skriva om de böcker jag uppskattat att läsa. Onödigt att fördjupa sig i det negativa. Men nu har jag lärt mig något nytt, pga av en bok jag verkligen fått kämpa mig igenom - hela tiden undrande - varför läser jag det här? Vad går det ut på?

Magikerna av Lev Grossman. Första delen av en trilogi, kom 2009. Den är helt klart inspirerad av alla möjliga Fantasyvärldar, inte minst Narnia, men även en lång rad andra referenser görs till Fantasy, och annan populärkultur. Ett av problemen är dock att allt är så deppigt att jag upplever hela historien som satir av fantasy-genren. Någon betecknade boken som en 'Harry Potter för vuxna', men ingen Harry Potter-fan kan gilla detta. 

Beteckningen 'för vuxna' skulle väl vara att huvudpersonerna är 'college'-studenter, och röker och super som sådana, och deppar, livets hopplöshet osv. Kan det vara annat än satir?

Så kom min dotter med lösningen. det jag läser är genren "Fantasy Kitchen Sink". Där grundreceptet är just att blanda olika Fantasy-världar. Och enligt receptet skulle urfröet till genren vara CS Lewis och hans 'Narnia'-böcker. Han kritiserades av andra just för sitt 'orealistiska' blandande.  

Jag kan förstå idén som sådan. Tänker på den animerade filmen Shreck, där alla möjliga olika sagofigurer blandas. Det gjordes på ett lysande sätt. Och tydligen finns Magikerna även som TV-serie, och den anses av en del vara bättre än boken. Behållningen är ju humorn när man skrattar igenkännande, man får en ny vinkel på det gamla kända figurer. Kanske funkar detta bäst i bild-formatet? När jag läser känns det mer som satir, jag saknar något eget från författaren .... Men Shreck hade dock även en skicklig bärande egen intrig, som bara fick extra krydda av alla andra figurer.

Men när jag hörde benämningen Kitchen Sink associerade jag naturligtvis genast till det sena 1950-talets Diskbänksrealism. Det fattiga, melankoliska, oromantiska, som började i England med de Arga Unga männen, och fortsatte på sina håll hela 1960-70-talen med sin samhällskritik.

Kan det vara så att Lev Grossman - medvetet eller omedvetet? - blandat in detta i Fantasy-genren? Eller satiriserar? I alla fall är hela boken mycket deppig. Och har därför svårt att intressera mig.