A House of Pomegranates - Oscar Wilde (1891)

Oscar Wildes sista samling konstsagor utgavs året efter Dorian Grays porträtt, och saknar helt de humoristiska inslag som annars är så vanligt hos Wilde. Som han själv påpekade var historierna inte ämnade varken för barn eller ens 'allmänheten'. Det är estetiska experiment i sagoform. Han använder det magiska tretalet rikligt, men också allegorier och symboler som genomsyrar texten med moraliska och etiska budskap.

Den mörka ominösa stämningen från Dorian Gray dröjer kvar. Alla fyra sagorna spelar på dualiteter som gott och ont, kärlek och grymhet, stolhet och ödmjukhet, synd och botfärdighet. girighet och osjälviskhet - som framstår som idealistiska kristna budskap.

I synnerhet The Young King, som börjar som en tungfotad katalog över konstverk och rikedomar, övergår snart till en Kristuslegend - där andlig styrka utvinns ur konstlös enkelhet. Sonen till en ogift prinsessa, förskjuts av sin morfar kungen, som låter honom uppfostras i fattigdom hos en getherde, men återkallas till sin 16-årsdag då annan arvinge saknas. Först förtrollas han av palatsets rikedom, all skön konst, men natten före kröningsdagen drömmer han om de fattiga som sliter och dör för att framställa de rikas lyx. Så han avsäger sig all rikedom, återgår till sina enkla herdekläder, med törnekrona och herdestav i stället för kungaspira. Men då får han såväl adel, präster och bönder emot sig. De nöjer sig inte med andlig styrka, de vill ha gyllene kungaregalier att se upp till. Men när ärkebiskopen vägrar kröna honom, sänder Gud själv in solstrålar genom kyrkofönstret, och omvärver honom med heligt gyllene ljus, som kröner honom till ängel, som genast lyfts upp att regera i himmelen.

The Birthday of the Infanta börjar också som en långrandig beskrivning av spansk kunglig lyx (ca år 1600?), men utvecklas till en hjärtskärande historia om en dvärg som förälskar sig i prinsessan, utan att förstå att hela hovet skrattar åt honom, till och med blommorna hånar hans yttre. Han har levt i skogen och aldrig sett sin spegelbild. Så snart han får syn på sig själv i en spegel, inser han hånet som omger honom, och dör av brustet hjärta. Eftersom allt börjat som en saga på slottet, kanske vi väntar oss att prinsessan skall förbarma sig över dvärgen. Men Wilde ger inget lyckligt slut. I stället är det prinsessan som levt hela sitt liv i det skönt smyckade slottet, som fått ett hjärta hårt som sten. När  dvärgen dör från sin uppgift, blir hennes kalla slutreplik: "For the future, let those who come to play with me, have no hearts."

Hur än vacker konst vi omges med, kan den inte ge oss ett gott hjärta. Men jag tänker också på att historien innehöll en lång inledning, innan slottets vackra konst beskrevs, om Kungens sorg, att han blev änkling redan 18 månader efter bröllopet, och därefter isolerat sig, otröstlig. En psykologisk fingervisning, om hur den så tidigt moderlösa prinsessan berövats den kärlek varje barn behöver, oavsett lyx eller inte.

The Fisherman and His Soul får mig att tänka på HC Andersens Lilla Sjöjungfrun, även om Wilde har vänt på intrigen, och låter en fiskare bli kär i jungfrun och får veta att han måste skiljas från sin själ för att kunna leva med henne i havet. 1. Prästen förfasar sig och förklarar att själen är det högsta människan äger, men 2. köpmännen anser den värdelös, 3. men en häxa förklarar att den sitter i hans skugga och kan avskiljas med rätt rit och trollformel. Häxan lyckas, och själen måste bege sig ensam ut i världen, medan fiskaren flyttar ner i havet och älskar sin sjöjungfru. Men själen återvänder en gång om året och försöker locka honom tillbaka, med utlovad visdom, och sedan rikedom. Tredje året lyckas han fresta med tanken på danserskor med vackra fötter (något sjöjungfrun saknar), varpå de återförenas. Men själen håller inte vad han lovat, han lurar fiskaren att 1. stjäla, 2. slå ett barn, 3, mörda en gästfri man.

Förvirrad undrar jag vad fiskarens själ är för Wilde. Den frestas av världsliga nöjen och rikedom, och säger att allt beror på att fiskaren behöll sitt hjärta (nödvändig för kärleken till sjöjungfrun) medan själen fick ge sig ut i världens utan detta känslomässiga stöd, och därför blev samvetslös. Medan fiskaren själv aldrig förlorar sin förmåga att älska. Han vill återvända till sin sjöjungfru, men en själ kan aldrig avskiljas en andra gång, även så blev fiskaren lurad. Men aldrig mer ger han efter för den känslokalla själen, utan stannar på stranden - och låser därmed även själen till stranden - i suktan efter närheten till sjöjungfrun. Tre år senare flyter hon iland död, och fiskaren dör av brustet hjärta. Prästen vägrar begrava dem i vigd jord, men ytterligare tre år senare växer de mest underbara blommor fram över deras grav, vilket omvänder prästen som därefter välsignar 'alla varelser' utan diskriminering.

Wilde predikar alltså kärlekens kraft, en kroppens kärlek, som tycks klara sig helt utan själ. Hos  Wilde sitter inte samvetet i själen, utan i kärleken. Kärleken står över alla andra frestelser. Och ändå är Kärleken ändå inte räddaren i nöden.

Sist, men inte minst, The Star-child, om hur en skogshuggare ser ett stjärnfall och hittar ett litet spädbarn i skogen, som om det just fallit från en stjärna. Fattig är han, men tar hand om barnet, beundrat för sitt vackra yttre, men fåfäng, grym torterar han djur och ser ner på varje fattiglapp, i tron att han själv är av ädlare härkomst. Tills en dag en tiggarkvinna som i åratal letat efter sitt förlorade barn, har vägarna förbi och visar sig vara hans mor. Menhan finner henne motbjudande och stöter henne föraktfullt ifrån sig. Genast förvandlas han yttre, blir paddlikt, fjällgit som en orm, varpå han genast förlorar alla sina vänner och beundrare. Pojken ger sig iväg på jakt efter den avvisade modern, för att få be om förlåtelse. Tre år söker han. Han ber djuren hjälpa honom leta, men  de kan inget göra, vingklippta och skadade av hans hårda behandling. Slutligen blir han såld till slav åt en trollkarl, av vilken han får tre uppdrag att leta upp guld dolt i skogen. Han lyckas med hjälp av en hare som han en gång befriat ur en snara. Men varje gång förbarmar han sig över en leprasjuk tiggare, och ger denne guldet, och kommer därför tomhänt till trollkarlen som pryglar honom, värre för varje gång. Tredje gången gillt har han fått sitt sköna ytre tillbaka och tiggarkvinnan visar sig vara hans mor, en förklädd drottning, liksom den leprasjuke, hans far, likaså förklädd kung.

Denna saga predikar alltså osjälvisk medkänsla, men inte heller denna kärlek skapar något himmelrike här på jorden. Hans sköna yttre återställdes och han återfördes till sitt kungliga ursprung, men något långt liv fick han inte, och inget himmelrike på jorden. "Yet ruled he not long, so great had been his suffering, and so bitter the fire of his testing, for after the space of three years he died. And he who came after him ruled evily."

Kärleken tycks aldrig få något djupare effekt på det jordiska livet. Detta är mörka sagor, som inte roar, men som intellektuell utmaning får de oss att fundera över det mänskliga livets villkor och de andliga och känslomässiga band som snor sig kring oss. Saker vi kan fundera över än idag.