Juloratoriet - Göran Tunström (1983)

Göran Tunström (1937-2000) fick sitt stora genombrott med Juloratoriet, en av svenskt 1980-tals främsta romaner. Romanen är ett brett upplagt sökande efter identitet, där berättaren Victor Udde söker sitt ursprung genom att återuppleva sin släkts historia. Romanen följer tre generationer värmlänningar från Sunne, men med anknytningar ut i världen (USA, Nya Zeeland).

Tunström var prästson, men förlorade sin far redan som 12-åring. Det är två betydande fakta med tanke på att många av Tunströms texter ofta kan tolkas som teologiska funderingar. Juloratoriet har fått sin titel efter Johan Sebastian Bachs 'Juloratorium', som berättaren Victor skall dirigera i Sunne kyrka. Även om jag inte känner oratoriets text, så utgår jag ifrån att den är biblisk och rör Jesus födelse, alltså födelsemiraklet.

Victor berättar (s.13) för kyrkokören, att Bach skapade detta som "bruksmusik för julen 1734" och använde "världslig musik till sakrala texter". Kantaterna blandar alltså bibeltexter med t ex kärleksvisor från Bachs samtid. "Hade han ont om tid? Eller var man så klok då, att man inte skilde på världslig och andlig kärlek?", frågar sig Victor.

Jag ser detta som en fingervisning till hur romanen kan tolkas. Huvudtemat rör tre generationer av världslig kärlek, men den kan tolkas sakralt, som en teologisk meditation kring jungfrufödsel, födelsemiraklet, och frånvarande fäder - gestaltad i den krassa vardagen i Sunne. Det är ju trots allt här på jorden vi lever. Sonens födelse hyllas i varje generation, men fråntas ändå sin far.

Tunströms komposition är estetiskt skicklig. Juloratoriet är ett intrikat bygge, som utgår ur en cirkelkomposition, där Victor inleder och avslutar, men länge tycks osynlig när resten av hans släkthistoria rullas upp - dramatiska och betydelsefulla händelser i faderns och farfaderns liv pågick  minst tjugo år innan Victor själv föddes, men de kom ändå att påverka Victors liv. Och nu återkommer han alltså till Sunne för att slutför Julkonsert-projektet, som var hans farmoders skötebarn.

Läser man om texten medan man ännu har hela historien i minnet, blir det dock uppenbart att det är Victor själv som utforskar sin släkts historia, via de brev, vykort och dagböcker, som relateras utan kommentarer. Men det innehåller fakta kring hans far som undanhölls honom som barn, och som därför gav hans liv en rotlös, fragmentarisk känsla. Romanens existentiella motiv kan tolkas både världsligt och sakralt. Med varje barn som föds, föds en själ. Om barnet förlorar kontakten med en eller flera av sina föräldrar, känner sig barnet övergivet i världen - liksom själen känner sig övergiven av Gud.

Tunströms hembygd, den lilla orten Sunne i Värmland - som också var Selma Lagerlöfs hemort - blir en konkret avskuren spelplats för ett större existentiellt drama. Ljuvt och lätt flyter Tunströms språk och berättelse fram, trots att ämnet är tungt. Till pralinerna hör att Selma får vara med på ett hörn som karaktär i boken, den kloka omtänksamma matriarken, som nu är i slutet av sitt liv och känner ett ansvar för alla hjälpsökande som hon trots allt inte kan ta hand om.

En snårig text, som kanske varit seg att läsa, kan ändå bli till en lustfylld lek om man hittar symboler att tolka. Men hos Tunström, liksom hos Selma Lagerlöf, är texterna nog i sig själva, det blir ett lustfyllt badande i språket, som inte vill malas ner. Hellre då behålla den mångfacetterade magin.
Det underliggande andliga sökandet hittar fram ändå, allmängiltigt gestaltat, så som alla mästerverk.

Alla tre generationer i romanen förlorar nära och kära, kärleken tas ifrån dem, och ger sig därför ut att söka dem, antingen i Värmland, eller på andra sidan världen (Nya Zeeland), eller ända in i döden. Själarna söker efter sin andra hälft, vare sig det är en förälder eller en kärlekspartner, vilket kan bli en snårig väg tillbaka till den Edens lustgård vi lämnade vid födelsen.

Den skrämmande tomhetskänslan måste fyllas med kärlek, och då hjälper inga surrogat. Det måste vara äkta vara, och den måste komma inifrån oss själva, oavsett det yttre objektets form. 

"Johann Sebastian Bach skapade av vibrerande luft den världsomfattande osynliga Gudsstaten och vandrade, medan han ännu levde, in i den...", citerar Victor på sid 12, och berättar att hela familjen Bach jobbade tillsammans hela veckan för att skapa nya kantater till varje söndag. Till sin hjälp hade de en massa formler att ta till, allmängods. "Den här skaåelseprocessen som vi lägger så stor vikt vid i våra dagar, var bara färgläggningen av alltsammans." (s.13)