Gail Godwin (f.1937) fick sin romandebut med The Perfectionists. Jag läste den för 30 år sedan, och den står kvar i bokhyllan fast jag inte längre minns texten. Så nu läste jag om den, och grips genast av samma intresse som måste ha gripit mig första gången jag läste den.
Utgiven 1970 tillhör den en period som intresserar mig mycket. Och så gillar jag hennes klara stil. Den nygifta kvinnan Dane är huvudperson. Dane, hennes make John och dennes treåriga son Robin tillbringar en semestervecka på Mallorca. De har också med sig den unga kvinnan Penelope med förhoppningen att hon ska barnvakta sonen. John är psykoterapeut, i synnerhet specialist på drömmar, och Penelope är en av hans klienter.
Hela händelseförloppet behandlas ur Danes synvinkel, med hennes motstridiga känslor inför äktenskapet och styvsonen och omgivningen. Varken hon eller övriga karaktärer är alltigenom 'trevliga'. Alla har de sina brister och olika svårigheter att navigera sin livssituation. Temat är psykoterapi, psykoanalys, hur Dane och John går in i sitt äktenskap utifrån en intellektuell tro att de kan mentalt navigera sig in i det perfekta äktenskapet, där allt kan redas ut mentalt. Men det visar sig också att de flesta verkliga känslor undertrycks. Analysen gör Dane till ett studieobjekt åt maken, och hon själv försöker acceptera allt han säger och se sig själv med hans ögon - åtminstone låtsas hon det.
Styvsonen Robin känns som en metafor för det inre barnet, sårbarheten. John har genast förklarat att det är hans eget inre barn, så John utgår ifrån att Dane ska ta hand om hans eget inre barn lika mycket som styvsonen. Medan Robin vägrar tala och känns nästan autistiskt avtrubbad, han tiger och stirrar tillbaka med iskalla blå ögon. Men också Danes oförmåga att ta hand om sin egen inre sårbarhet, sina egna inre behov. Hon anpassar sig till det yttre, men hur än mycket hon klamrar sig fast vid Robin, har hon svårt att få äkta kontakt. Han fortsätter att kissa på sig varje natt.
Robin vägrar sova hos Penelope, det blir i praktiken Dane som hela tiden tar hans om Robin. Lite lite växer kontakten. Men de små framstegen bryts när John vill 'uppfostra' och 'sätta gränser', utan att ta hänsyn till Robins behov. Alla uppfattar det lilla barnet som en diktator, John vill säga ifrån.
Det som stör mig med boken är slutet, när Danes tålamod plötsligt spricker och hon också vill kräva och sätta gränser, och när inget hjälper börjar misshandla Robin. När blev barn-aga förbjudet?
Men ska jag fortsätta med min analys med barnet som metafor även för Danes inre sårbarhet, så är scenen när hon nästan kväver Robin, alltså en metafor för att hon kväver sig själv för att stå ut i sitt 'perfekta' äktenskap. Hon ljuger för sig själv, att allt skulle var perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar