Lästa idag om Strindbergs lilla skrift Ensam, från 1903, en sorts meditation, skriven i jag-form, då han bara hade tio år kvar av livet. Han är åldrad, och uttrycker visdom och mildare sinnelag, trivs i ensamhet, mediterande. Han visar upp sin kreativa fantasi och vägen till intuition. När han inte längre sätter sig själv i centrum i strid med yttervärlden, fokuserar han mer på inlevelse med grannar och grannskap, via sin fantasi/intuition/telepati.
Jag ler när han skriver "... jag ville inte klaga, emedan jag håller på att vänja mig av med att klaga." Inför en ung nygift mans misslyckade affärsföretag, skriver han "Hans telefontråd sjöng så sorgligt i min vägg, även om nätterna."
Jag uppskattar denna lilla skrift, antagligen för att jag själv hunnit upp i övre medelåldern. Försonad med lidandet, ämnar berättaren nu "ta livets bittra kalkar som medicin". Han upplever en ny inre frid och stilla glädje.
"Ensamheten: att spinna in sig i sin egen själs silke, förpuppas och vänta på metamorfosen, ty en sådan uteblir icke. Man lever udner tiden på sina upplevelser, och telepatiskt leve rman andras liv."
PS. -- Samma år utgav Strindberg även en annan liten skrift, med titeln Sagor. Det är i den som den mästerliga realistiska kortnovellen 'Ett halvt ark papper' ingick. Ett liv, i alla fall ett ganska kort äktenskaps hela historia, på endast två sidor. Övriga historier, förutom ett par 'uppbyggliga' moralsagor kring högfärd, passar definitivt bättre just under beteckningen 'Sagor' - de växer fram, lekfullt, mest som modernistiska absurda drömsekvenser. Något Strindberg också utforskade i några pjäser. Men samlingen som helhet känns mycket splittrad, utan röd tråd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar