Samtidsnoveller av Hjalmar Söderberg & Elin Wägner

Hjalmar Söderberg har jag alltid upplevt som mer eller mindre oemotståndlig, allt sedan jag läste Martin Bircks ungdom i tonåren. En enda mening räckte för att jag skulle 'känna igen mig'. Martin har en dröm om poesi, men vågar inte tro på den utan tar anställning på 'verket', säger att han 'hänger en falsk skylt på dörren'. När omgivningen inte förstår varför man intresserar sig för litteratur, blir en falsk skylt på dörren som ett skydd. Så gjorde även jag. Och liksom Martin Birck fastnade jag i mitt 'verk', mitt vardagliga arbete, kampen för brödfödan ...

Det har sagts att Söderberg är 'ungdomens författare'. Och kanske är det så. Tonåringens osäkerhet. Och det fräscha består, däri ligger nog det oemotståndliga för min egen del.

Nåväl, en sommardag på biblioteket befann jag mig vid hyllan med Söderbergs böcker. Så jag tog en novellsamling i högen. Samtidsnoveller. En nyutgåva från 1978, med en utmärkt inledning av Per Wästberg. Vad jag förstår så sammanställde Söderberg själv urvalet. Just denna del noveller har sin samtid som tema. Söderberg menar att tiden har flytt, men att de berättelser han valt är representativa för just den tid då de skrevs. Det håller jag med om.

Jag har haft boken på mitt sängbord i fem veckor. Jag har läst en novell i taget, som om jag plockat praliner ur en lyxig ask. Jag finner de flesta av Hjalmar Söderbergs noveller förföriska. Lättsmält är inte rätta ordet, men de väcker en stämning att sjunka in i, en närhet till personerna, en trovärdighet i dem, trots att de tillhör en förgången värld. Tidsbilder. Stockholmsbilder. Ofta drar jag på smilbanden när mänskliga svagheter avslöjas. Andra gånger är det rent tragiskt.

De som jag minns tydligast just nu är Främlingar, en relativt lång novell, närmast en katalogaria över tjänstefolk, hur hopplöst det gifta paret funnit det att finna trevliga, arbetsamma och ärliga pigor. De tyckte inte att de kan klara sig med mindre än två sedan de fått barn. Uppenbarligen stod inte den första trevliga pigan heller ut med småbarn i huset. Och efter det gick det bara utför för familjen.

Det är en rent otrevlig uppräkning av hur alla pigor, från landet eller inte, unga eller gamla, alla är lika lösaktiga, oärliga och tjuvaktiga. Och det unga paret är så godtrogna ...
Söderberg spekulerar i det omöjliga att hålla tänstefolk om man har svårt att bestämma över andra. Förmågan att vara en bra chef, skulle jag säga. Mannen i novellen spekulerar över om det handlar om adelskap, att det bara är adeln som har förmågan ... men ändrar sig när han tänker på att allt tjänstefolk som får för lösa tyglar, inte har något emot att genast ta över rodret.

Sens moralen blir i slutänden att tanken på tjänstefolk är en anomali som är på väg bort. Något jag själv skriver under på. Jag anser att var och en ska ta hand om sin egen dynga. Kan man inte det, då är det något fel på arbetslivet.

I vår tid är tjänstefolk på väg tillbaka, i form av RUT-avdrag och andra skattelättnader för den som anlitar hemtjänster av olika slag. Motivationen är nattstånden och tycks röra sig om att enda chansen för kvinnor att orka med ansvarstyngda arbeten, är att någon annan tar hand om markservicen. Och ingen räknar ju med att männen ska ställa upp så som kvinnor gjort historien igenom. 

Alla ska ha samma rättigheter och möjligheter ... Utom de som ska tjäna piga nu igen då ...

En annan novell som fastnat i minnet heter Blom. Namnet på en f.d. fängelsekund. Novellen inleds med att tre f.d. interner släpps samma dag. Vänner har dom inte blivit. De kommer ur olika samhällsläger, suttit inne för olika brott, fått olika långa straff. Det är endast textilarbetaren Blom som novellen handlar om. De första två är bara med för att illustrera två saker: 1. att är man någorlunda borgerlig och välbeställd då är straffet lindrigt om man bara försökt lura till sig pengar. Misshandel gav inte heller mer än ett par månader, antagligen för att den slagne var lika långt ner på samhällsstegen. Blom däremot fick längsta straffet, för att ha stulit en kavaj, som hängde ute på gatan för rea på rean. Borde alltså ha varit av ringa värde. Men han fick nio månader.

På de nio månaderna har han tjänat ihop 80 kr och ett gott rekommendationsbrev för det arbete han utfört i fängelset. Så långt uppfattar jag det som samhällskritik. Men det stannar inte där. Blom är trots allt glad för summan pengar han lyckats samla ihop, o spinner kring dem en rad drömmar. De ska bli hans grundplåt för ett bättre liv. Men friheten är förförisk. Han vill njuta en stund. Han börjar spendera, låter raka sig, köper ny kravatt och halsduk. Blir så tjusig att han låter fotografera sig. Är sugen på en riktig biff med lök.

Tyvärr så slutar det snöpligt. Han stöter ihop med en kvinna han tidigare umgåtts med på krogen. Och så går det som väntat efter nio månader utan damsällskap. Somnar gör han dessutom och när han vaknar är pengar och rekommendationsbrev borta.

Det slutar alltså med bedrövelse. Vad är det vi ska beskärma oss över? Nackdelen av att befinna sig på samhällets botten? Hans svaghet? Dumhet? Eller trolösa kvinnor...? Aldrig tidigare vid läsning av Söderberg har jag uppmärksammat denna känsla av att det vimlar av 'trolösa kvinnor'. Inte så att männen är särskilt mycket bättre i hans historier.

Men ändå? Sekelskiftets negativa syn på kvinnor ... var den så genomsyrande? Jag menar hos alla manliga författare? Elin Wägner är ju den stora motvikten. Hon debuterade 1907 med novellsamlingen Från det jordiska museet : skisser, som jag nu under sensommaren också läst en novell i taget. Ingen stark debut, snarare trevande. Det är korta noveller, som snap-shots, av personer i korta situationer. De första har svårt att väcka mitt intressen. Men även detta är tidsbilder, det unkna innan den moderna tiden tränger in. Men så kommer det en och annan berättelse som väcker mer känslor i mig.

Lysande motbild är dock Norrtullsligan (1908). Och Pennskaftet (1910). Det är positiva kvinnobilder, trots att de fick kämpa i motvind. Läste ännu en novellsamling av Elin Wägner i somras, Spinnerskan och andra noveller. Där fanns många friska vindar. Inte minst De blå strumporna, den läste jag högt för familjen. Vi skrattade högt hela historien igenom. Härligt frisk! Trots männens negativa bild av kvinnans förmåga, så kämpar de unga flickorna vidare för att få en möjlighet att visa upp att de visst har förmågan att klara av betydligt mycket mer än männen tror.