Beowulf

Och så blev det en omväg igen ... hehe! Jag gick inte direkt på Dick Harrisons Ofärd, utan via Beowulf, ett epos/kväde, bevarat endst i fornengelsk skrift, men vars händelser och personer alla befinner sig i Skandinaviska trakter.

Händelserna i Beowulf tilldrar sig under 500-talet, folkvandringstiden. Harrisons bok följer östgöten Ulvbjörns äventyrliga färder runt 600-talets Europa. En roman i gränslandet mellan saga och historia, skriver Harrison i sitt efterord (vilket jag läste först!). Där nämner han att det är autentiska tidig-medeltida skrifter som personerna hör och diskuterar, däribland Beowulf, men i romanen omgjord till 'Björnulf', alltså gick jag först till Beowulf, men i lättsmält version.

Det fornengelska kvädet är ett epos på vers, likt de flesta muntligt traderade, med tiden nedskrivna hjältedikterna, som t ex Iliaden och Odyséen. Historien lär dock ha inspirerat många moderna fantasy-författare och liknande. Men också omtolkats för ungdomar.

Robert Nyes version från 1968, gav En Bok för Alla ut på svenska 2007. Har dock tvekat lite pga monstertemat. Slämmigheter är inte mitt största intresse. Dock blev jag mycket positivt överraskad. En rad kristna symboler finns invävda i historien vilket fick mig att haja till. Beowulf är inte bara en otroligt stark man, det ligger en historia bakom - hans namn sägs betyda Bi-jägaren, att han alltid varit förtjust i bin (honung var viktig föda under forntiden) men att han en gång blev svårt stucken av en svärm bin, så pass att hans syn försvagades. Men efter det var han klok nog att erkänna sina svagheter, och i och med det kunde han omvandla dem till nya ovanliga styrkor.

Han fylls av ett ljus (känns kristet/andligt), kontakten med bina har fyllt honom med gyllene ljus likt honung (ger mig lite spiderman-känsla!). Det är med detta ljus han besegrar monstret, Grendel, som inte tål ljuset. Historien berättas så vi inser att monstret är vår egen rädsla, vår egen inre skugga, som bara kan besegras genom att vi belyser det, erkänner det.

Dock är inte monstret ensamt monster. Monstret har en mor, som är än värre, hon är som en stor lindorm på havets botten. Och det var med Kain, mänsklighetens första mördare, som hon avlade monstret Grendel. Återigen en kristen hänsyftning. Liksom att Beowulf lämnar sitt svärd nedstucket i marken utanför, så det liknar ett kors! Beowulf menar att man ändå inte kan bekämpa Grendel/rädslan med våld.

Men mot slutet måste han slåss mot en drake. Då är han gammal och kroppsligt svag, men vill rädda sitt folk undan drakens ondska. Men måste denna gång använda mer list och elakhet, inte minst för att han tvingas offra sina vänner bina. Alltså känner han sig denna gång tveksam inför sina egna dåd. "När jag var ung skulle jag aldrig ha gjort så här. Jag skulle ha tyckt att det var fegt och föraktligt ... Men nu är draken död och skaten ska komma folket till godo. Vem hade rätt? Den gamle Beowulf eller den unge Beowulf?" Båda anser den kloke pojken Wiglaf, som kom att efterträda Beowulfs på kungatronen.

Jag förvånar mig över de kristna hänsyftningarna, med tanke på att historien rör kamp mellan olika nordiska hövdingar, föregångare till vikingar. Enda tills jag läser en hypotes om att det kanske var munkar som skrev ner kvädet, och att dessa kanske färgat historien efter sin egen tro. Eftersom det inte sämmer med de hedniska nordiska folken - eller?

Det är mycket som inte är lätt att förstå med Beowulf-kvädet. Att det är nedtecknat på fornengelska men handlar om Danernas kungaätt och hur dessa får hjälp av Beowulf, av geaterns folkslag. Även där går hypoteserna isär. Är det Goter? Götar? Jutar? Gutar?
Varför skulle engelska munkar ha bemödat sig om denn text?

Så jag läste en version till, i prosa för ungdomar. Denna gång en version från 1982 av ungdomsboksförfattaren Kevin Crossley-Holland. I denna version är alla kristna hänsyftningar borta. Här är Beowulf alls inte klok, utan mest en orädd Stålman. Här har 'munkarnas' ev. påverkan rensats ut. Här är det fornnordiskt som gäller, de kommande viktingatida dristiga orädda idealen.

Och jag blev besviken. Jag saknar de djupa tankarna, symbolerna, tankeställarna som kan göra läsaren klokare. Därmed måste jag gå vidare till ursprunget (om än i svensk översättning) för att se vad där egentligen står. Vem har skarvat och hittat på? Vem har rätt?

Den 'äkta' Beowulf, har jag ännu inte läst, men finns utgiven av Tore Gannholm, som ett innlägg i teorin om Beowulf som Gutarnas nationalepos. Jag är helt med på bilden av Gotland som ett självständigt rike med mycket stark handelsposition mitt i Östersjön. Ända sedan jag läste Matti Klinge står det helt klart för mig att riken på denna tid enades kring vatten och skilldes åt av skogar.

Tore Gannholm bok inleds med argumentation för att folkvandringstidens goter har sitt ursprung på Gotland. Utvandrat därifrån pga fimbulvintern och sedan återkommit, som kristnade (!) arianer. Därav de kristna referenserna i texten. Att dessa olika gotiska folk fortsatt att hålla kontakten genom århundraden, via handel och folkvandringar. Vi vet ju hur många folk som förflyttade sig runt kring Europa under folkvandringstiden, eller? Åtminstone ledarskicket, soldaterna med sina härförare. Graven Sutton Hoe i England, en båtgrav med en stor ledare kring vilken det är populärt att hävda olika hypoteser. Det spännande är att graven verkar ha så nära förbindelser med Upplands Vendelgravar. Tore Gannholm menar att Birka kan ha grundats som Gutarnas handelsstation. Vid denna tid var dock Helgö större, gäller samma sak där?

Kan det stämma att Sutton Hoes hövdingagrav var got, en gute, som fört Beowulf-kvädet med sig via sina sagoberättare och fått detta bevarat och med tiden nedskrivet - i England!
Och att dessa faktiskt var kristna...

Fantasieggande ... värt att gräva vidare i.