Från det jordiska museet - Elin Wägner (1907)

Hade några noveller kvar i Elin Wägners debutsamling, och de var klart läsvärda. Slutordet av Wägner forskaren Boel Hackman förklarar att de flesta novellerna skrevs 1906, och sändes till olika tidningar. 1907 när hon fått fast anställning på tidningen Idun, samlades novellerna och gavs ut. När man kallar Norrtullsligan (1908) för hennes debut, så vet man antingen inte om att dessa noveller existerar (upplagan var 1000 ex och trycktes om först 2006 /inför 100-årsjubiléet kan tänka?/), eller så menar man roman-debut. Å andra sidan tillkom inte heller
Norrtullsligan som roman, utan inleddes som en kåseriserie i DN.

Jag vet inte ifall novellerna är tryckta i kronologisk ordning. Men känslan är för mig en i stort sett uppåtgående utveckling, när det gäller berättarteknik, feministiskt patos och det intresse berättelserna väcker i mig. De flesta är korta, och stämmer med beskrivningen skisser, från fyra sidor och uppåt. Till den sista historien - Hattnålarna - på 33 sidor. Den väcker i mig en känsla av relationskomédi à la Oscar Wilde, med sin ironiska tousch och moderna relationskonflikter.

Ett litet sent tillägg (14/9): Har nu sedan jag börjat studera Elin Wägner börjat begripa att
Elin Wägner inleder modernismen för mig. Första novellens första ord är 'Omnibusen'. Vi har hamnat i det moderna London. Dessa första 'Londonskisser' har jag dock svårast att ta till mig.
Nästa avsnitt 'Smålandsskisser' blir ett kast tillbaka till en förgången bondetid, landsbygd. Medan tredje avdelningen 'Snapshots' redan med sitt namn visar att vi är tillbaka i den nya modernistiska staden med nya relationsproblem. I början tycks kritiken främst rikta sig mot ytliga kvinnor som inte förstår att de kastar bort sitt liv om de tror att det är mannens bild av henne som är det viktiga. Männen är rakt igenom kallhamrade. Könskriget är fullt reellt. Nu måste kvinnan öppna ögonen och se detta, inte låta sig duperas. Ta sitt eget öde i sina egna händer.

Ett litet sent tillägg (14/9): har nu sedan jag börjat studera Elin Wägner närmer också fått större förståelse för hennes novelldebut. Det distanserade, nästan kalla i de tidiga novellerna var helt enkelt tidens 'flanörstil'. Man skulle se skeptiskt och svalt på omvärlden. Något Hjalmar Söderberg exellerade i (så pass att jag inte upplever dem som svala). Elin hade ännu inte kommit därhän. Det naturliga för henne är dock en betydligt varmare mer samhällstillvänd stil. Vilket syns i hennes första romaner.