Och så har jag då tagit mig till slutet av Catharina Ingelman-Sundbergs Mäktig mans kvinna (2001). Att det tagit tid beror visserligen delvis på att jag varit en del ledig (!) och alltså inte åker buss till jobbet lika regelbundet, och därför inte läser lika regelbundet i min pocketbok. Men tyvärr också på att romantekniken är så valhänt. Jag läser med stor ansträngning, som om mina glasögon var suddiga. Bilden blir inte så klar att jag kan följa med. Inte som i faktatexten 'Boken om vikingarna', där är allt klart och intressant. Återigen - romanskrivande är ingen enkel konst.
Känner dock att denna bok är den bästa av de tre historiska romaner jag läst av författaren. Antagligen för att storyn har så många autientiska källor att bygga på. Det ovanliga med Ingegerd är att hon (trots att hon är kvinna!) finns omnämnd i flera källor, ovanligt väldokumenterad kan man säga. Och hennes 1000 år gamla grav finns kvar i Kiev.
Vad jag dock hellre vill nu, är att själv gå tillbaka till källorna, t ex Nestorskrönikan och Snorre Sturlason, för att se om jag får en bättre helhet den vägen, än vad romanen lyckats förmedla.
Hösten stormar dock hastigt närmare. Snart är det ny litteraturkurs på gång (kunde inte motstå frestelsen att anmäla mig, första kursen gav mig blodad tand). Tror dock att det blir en bok till som ren nöjesläsning innan dess. En av mina favorit historiker, Dick Harrison, har även han gett sig på att skriva en roman: Ofärd. Håller tummarna för att han inte gjort det förgäves. Den romanen ligger dock något före Vikingatiden. Den tilldrar sig på 600-talet och blir därmed mer jämngammal med Beowulf, den gamla gotiska sagan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar