Mohammed Cohen - Claude Kayat (1981)

Romanen Mohammed Cohen, författad på franska, fick i svensk översättning undertiteln "Den arabiske juden", vilket ger en tydlig fingervisning om bokens grundtema. En i mitt tycke genial spegling av problemet med att indela människor efter nationalitet eller religion. Romanen är en  uppväxthistoria om en pojke i Tunisien och åskådliggör den negativa splittring som uppstår när fanatismen indelar människor i 'vi' och 'dom', och hellre ser olikheter än likheter - när olikheter betraktas som något negativt.

Pojkens föräldrar, en judisk far och en muslimsk mor, gifter sig av kärlek på 1930-talet när Tunisien var ett franskt protektorat (1881-1956). Inhemska judar och muslimer likaväl som fransmän och invandrare från andra Medelhavsländer (t ex Malta, Italien, Grekland) levde i relativt fredlig samvaro. Det orientaliska levnadssättet, maten och musiken, var ett gemensamt kitt, viktigare än skillnaderna. Språket i skolan var franska, och blev Mohammeds första språk, liksom fransk litteratur och filosofi blev hans huvudintresse.

Mohammed och vännen Hassan är så oskiljaktiga att de betraktar sig själva som siamesiska tvillingar, oavsett att deras fäder fötts in i olika religioner. Men med ökande nationalistiska strömningar i Tunisien som vill lyfta av sig det franska koloniala oket, ökar problemen. Mohammeds förnamn (efter hans muslimske morfar) blir som ett kainsmärke. Han misstros snart i alla läger, men protesterar mot att kallas hälften jude och hälften arab (p.g.a. föräldrarnas blandäktenskap). Han hävdar att han är både 100 % jude och 100 % arab - rent kulturellt. För någon religiös ståndpunkt tar han inte.

Romanen är indelad i fyra delar, där del 1-2 är längst och tilldrar sig i Tunisien, en förföriskt charmig barndomsskildring, rapp och respektlös, full av barndomens obrutna livsglädje. Tunisien myllrar kosmopolitiskt, delvis förfranskat, och passar Mohammeds barnasinne som hand i handske. Han identifierar sig hellre med det franska som inkluderar alla, och delar inte upp familj och vänner i araber och judar. Så det är en varm och inkludernade historia. Och framför allt mycket humoristisk. Författaren har ett utpräglat intresse för ordlekar, vilket gör att stilen balanserar på gränsen till fras och skröna - det allvarliga ämnet till trots.

Men 1956 blir Tunisien självständigt och skolan arabiserad, dvs skolundervisningen sker inte längre på franska. I tredje delen beslutar Mohammeds föräldrar att utvandra till Israel, där sonens förnamn inte blir mindre hånat, i synnerhet inte när han fyller 18 och skall göra militärtjänst. Denna del är ganska kort och först och främst en dyster historia, om hur de sefardiska (orientaliska) judarna hamnar på botten i det nya landet. Konflikten mellan araber och judar är lika påträngande här som i Tunisien. Så efter två hårda år tar Mohammed första bästa chans att flytta vidare.

Fjärde delen, en kort avslutande del, berättar hur Mohammeds svenska brevvänner inbjuder honom till Sverige, och liksom författaren själv hamnar han i Sverige 1958, utbildar sig till fransklärare, finner kärleken och blir pappa.

Författaren Claude Kayat föddes 1939 i en Tunisisk arbetarfamilj så romanen är naturligtvis inspirerad av hans erfarenheter, men bokstavligt självbiografisk är den inte - utan mer en filosofiskt iscensatt skröna, till brädden fylld av adjektiv och metaforer och ordlekar. Det är humoristiskt, men bildar också en skiljevägg, en mur av ironi, en rustning som skyddar det privata, och håller sig på det filosofiska planet hellre än att fördjupa den allmänmänskliga upplevelsen. Men det är en både rolig och tankeväckande läsupplevelse.

Men Claude Kayat kom till Sverige och har stannat här, utbildad till lärare i franska och engelska, och har fortsatt att skriva på franska. Han har också fått flera franska litterära priser. Mohammed Cohen var fortfarande den enda av hans verk som översatts till svenska, när En Bok för Alla återutgav den 1995. Men Elisabeth Grate Bokförlag återupplivade den på 2000-talet och även gett ut Den trettonde lärjungen.