Annie John - Jamaica Kincaid (1985)

Jamaica Kincaid föddes 1949 på den karibiska ön Antigua (då fortfarande brittisk koloni), men lämnade ön redan som 16-åring, för att jobba som au pair i New York. Med tiden började hon skriva för olika tidningar, och blev bl a krönikör i 'The New Yorker'. Författarnamnet är en pseudonym eftersom hennes föräldrar och äldre släktingar stördes av hennes skrivande.

Annie John (1985) var andra romanen hon skrev, en uppväxtskildring koncentrerad kring en mor-dotter relation, på just Antigua. Den rör sig från symbiosen mellan dem, fram till den definitivt klippta navelsträngen när dottern överger hemön. Det är också dotterns väg från barndomens paradis, till det syndafall som får henne utslängd i det okända, som framställs som en hägrande framtid - något hon försöker tro på, för att våga ta sig ut.

Som liten avgudade hon sin mor, som hade sparat Annies första kläder, nappflaska, första skrivhäftet, alla symboler för barndom och uppväxt. Moderns ständigt upprepade minnen kring dessa ting återskapar Annies födelse och uppväxt gång på gång, och därmed myten om paradiset - barndomen.

Men från puberteten, när Annie växt om sin mor, uppstår en spricka mellan dem. Det börjar den dag modern inte längre vill sy kläder åt dem av samma tyg. Dottern måste sluta vara en kopia av modern. Annies hat väckas av att den dyrkade modern så hastigt och känslokallt kunnat klippa itu deras täta relation. Hela berättelsen om Annie blir därefter kluven mellan glädje och sorg.

Romanens dubbla perspektiv - Minnet vs Nuet - glädjen före och sorgen efter den vattendelande upplevelsen. I skolan får nya vänner fylla hennes känslomässiga tomrum, men hon tröttnar fort. Hela Annie är kluven - 'bäst i klassen', men också 'revoltören' som förlorar sin roll som 'ordningsman'.

Separationsångesten leder slutligen till en djup depression, så efter grundskolan på Antigua, får Annie resa till England för vidareutbildning och nya perspektiv. Det blir det definitiva fysiska avlägsnandet från sorgen. Men även det skapar kluvenhet. Glad att få fly scenen för deras brustna symbios, finns ändå sorgen kvar, insikten att barndomens trygghet är borta för alltid. Osäkerheten om vad framtiden, den nya födelsen, har i sitt sköte.

Romanen inleds: 'Under en kort period det år jag var tio trodde jag att det bara var mäniskor som jag inte kände som dog.' Det är barnets blick på omvärlden, men ur den vuxna berättarens perspektiv.
Redan första meningen talar om döden som overklig i barnets värld. Puberteten blir sedan en symbolisk död för mor-dotter relationen, och inte förrän Annie får lämna ön, kan hon födas på nytt in i vuxenblivandet.

Uppväxtskildringar har alltid intresserat mig. Kincaid är också stilistiskt skicklig, språkligt och tematiskt. Såväl psykologiskt och mytologiskt tolkningsbar. Boken är tunn, men sprängfylld. Ett fåtal grundläggande scener räcker för att gestalta kluvenheten. Kincaids språk är avskalat, utan ett enda onödigt ord. Ändå är meningarna vindlande långa, med omtagningar och upprepningar som tydliggör, samtidigt som jag sugs in i texten, och dess tydliga rytm, en muntlig röst som talar till mig, och frammanar levande bilder ur sin erfarenhet.

Att Annies skola är kolonisatörernas symboliseras av att lärarinnorna bär kolonialmaktens kungars namn, Miss George och Miss Edward. Det är också till England Annie kommer när hon flyr sin mor, långt bort från sin egen kultur, till den främmande västvärlden.

'Vatten' är en viktig symbol, ju  mer vatten, desto starkare känslor, desto mer genomgripande separation. Antigua som oftast har torrt klimat, plötsligt drabbas av tre månader ihållnade regn, så är det helt parallellt med Annies sjukligt djupa depression. Och därefter lägger hon hela Atlanten mellan sig själv och modern, på vägen till vuxenblivandet, på andra sidan havet.

PS. Bokförlaget Tranans vackra inbundan utgåva från 2010, verkar tyvärr inte ha blivit korrekturläst.  Småord saknas eller dyker upp dubbelt. Men mest förvånande är att bokstaven 'ö' gång på gång ersatts av 'å', det förstör hela rytmen i den annars så stilistiskt säkra texten. Jämför exemplet på sid 141, "Jag /.../ fårberedde mig får att stiga upp." Okej, jag borde ha läst boken på engelska, och då  sluppit detta problem. Men den trenden är sorglig. Jag hoppas att pocketupplagan som utkom några år senare, rättade till detta problem.