Vad jag helt hade missat var att just Maryse Condé, den 12 oktober 2018, utsågs till ett alternativt litteraturpris, ett initiativ från en temporär organisation, 'Den nya akademien', att utdelas 9 december - alltså en dag före Nobeldagen, detta år då alla skandaler satt käppar i hjulet för Nobels litteraturpris. 'Den nya akademin' ville slå ett slag för demokrati och öppenhet, för att belysa litteraturens betydelse som motvikt mot förtryck. Efter en internationell omröstning, som utsåg fyra finalister, utsågs Condé, varpå en insamling sattes igång för att få ihop ett pris till utnämningen. Det blev 320.000 SEK. Alltså en helt respektabel summa, även om den inte når upp till Nobelpriset.
Mig ovetandes, var alltså Maryse Condé här i Stockholm 9-10 december, ungefär samtidigt som jag påbörjade min omläsning av Segu. Condé föddes 1937 på Guadeloupe i Västindien, men kom till Paris för att studera redan som 16-åring. Därefter bodde hon och arbetade i åtskilliga år i Västafrika (Guinea, Ghana, Nigeria, Senegal m fl) innan hon återvände till Paris 1973 och doktorerade i karibisk litteratur.
Segu : en afrikansk släktkrönika (1984), är en bred släktroman som utspelar sig åren 1797-1843, främst i Västafrika, men med avstickare till Brasilien och England. Under första halvan av 1800-talet, hade europeerna ännu inte kontroll över Afrika, utan rör sig mest som skuggor i utkanten, årtionden innan den slutliga koloniala huggsexan satte igång. Romanens första kapitel inleds med ett rykte om en 'vit man' som synts vid flodstranden, alla rusar till och vill se, men det är mer hörsägen än synintryck - att få se en vit man, blek som ett spöke.
Under 1980-talet, när litteraturen i väst skapade postmoderna experiment och frågor kring identitet, sökte också många svarta efter sin sina rötter, sin afrikanska identitet. Condé romantiserar inte sin historia. Hon utgår från historiska fakta och granskar kritiskt den inhemska patriarkala maktkampen som bäddar för den framtida kolonisationen.
Romanen rör sig kring några gamla afrikanska riken, varav Segu står i centrum, Segu, vars rikedomar och krigsmakt blomstrade 1797, men står inför sin undergång 1843, med islams inmarsch från öster och slavhandeln från väster. De berörda riken som slåss om makten, låg kring floden Nigers övre lopp, i den del av Västafrika som i dag heter Mali.
I romanens centrum står tre generationer av familjen Traoré, med Dusika som stamfar. Han får fyra söner som av olika skäl hamnar i fyra olika religiösa samhällsgrupperingar. Äldste sonen, Tiekoro, blir först familjens svarta får genom att överge sina fäders tro och bli muslim. Men blir efter sin död ansedd som helgon, till vars grav andra muslimer vill vallfärda, vilket leder till tvister på hemmaplan. Islam kommer österifrån och har stöd utifrån, men blir också en växande inhemsk rörelse som spelar roll i de maktkamper som pågår.
Andra sonen, Naba, blir kidnappad av slavhandlare och såld till Senegal, och vidare till Brasilien, där slavarna döps, mest för att låtsas foga sig. Men där finns också muslimska slavar, som vill göra uppror, och andra som kämpar för att tjäna pengar att köpa sig fria. Naba är synsk, med helande förmågor som gör att många menar att han är trollkarl. Han blir till slut falskeligen angiven av sin egen fosterson, hustrun Ayodelés barn med sin slavägare. Mulattsonen vill inte tillhöra slavarna, han vill 'bo med de vita'. Naba försvarar sig inte, han har tröttnat på livet. Han döms och avrättas.
Först är Ayodelé sjuk av sorg och nära att dö, men får slutligen en uppenbarelse av Jungfru Maria, som tycks göra henne frisk, då omvänder hon sig till katolik på riktigt, blir Romana. Men då hennes make Naba förklarats skyldig som 'trollkarl', blir hon avhyst och deporterad från Brasilien tillbaka till Afrika med sina tre barn, alltså vann mulattsonen inget på sitt svek.
Tredje sonen Siga, har inte samma ställning som sina bröder, eftersom hans mor bara varit Dusikas slavinna. Men hans födgeni gör honom till en framgångsrik handelsman, och blir dessutom en envis försvarare av släktens gamla traditioner.
Yngste sonen, Malobali, är grinig misantrop, ytlig och nöjeslysten, försörjer sig som legosoldat hos Ashanti. Han vänder kappan efter vinden och flyr efter att ha utfört en våldtäkt till några engelska missionärer, vid Guldkusten. Där låter han halvhjärtat döpa sig till Samuel, en överlevnadsstrategi, som slår tillbaka, när han känner sig likställd med 'kvinnliga husslavar', för att han för sköta prästernas klädtvätt och annat kvinnogöra.
Malobali är förvillande lik sin äldre bror, Naba, som rövades bort. Malobali minns honom inte, men Nabas änka Romana bländas av likheten, och slår sina ränker mellan dem, men Malobali värjer sig, tills hon berättar sitt livs historia, och Malobali inser att hon varit hans äldre brors hustru. Då följer han deras folkliga sed, gifter sig med sin brors änka för att ta hand om henne och brorsbarnen. Även om deras äktenskap aldrig blev lyckligt, då de var för olika i såväl ålder som seder.
Romana var alltid driftig, skapade arbete och möjligheter. För sin yngste son, Eucaristus de Cunha (som enligt seden fått sin slavägares namn), hoppades hon att han de engelska missionärerna skulle välja honom att skickas till London och präst utbildning. Men så sätts även Malobali i fängelse, när han försökt vara listig och undanhålla sin rätta identitet. Då arbetar Romana i månader för att få honom fri, använder upp alla sina tillgångar. Hon lyckas, men Malobali dör utmärglad av fängelsevistelsen.
De anglikanska missinärerna är dock imponerade av Eucaristus intelligens och skaffade hhom ett stipendium, precis som hans mor en gång önskat. Så han hamnar till sist i England, men får där erfara att den kristna jämlikheten aldrig kommer att gälla honom själv, han kommer alltid att hamna längst ner i hierarkin, bara på grund av sin hudfärg, vilket han ser som ett mysterium.
Detta är bara ett litet urval av alla karaktärer som myllrar genom romanen. Men upplägget är mycket intressant, eftersom en familj, blir ett mikrokosmos som speglar hela Afrikas kulturella splittring, den totala identitskris som splittrat släkter och både spridit dem fysiskt över världen och skilt dem åt andligen. Kriser inom de personliga relationerna, speglar hela samhället.
Romanen myllrar av människor, tills det blir svårt att hålla reda på dem. jag började skriva detta blogg-inlägg för en vecka sedan, och insåg att jag nog blandat ihop två av sönerna, och började läsa om långa stycken igen. Boken har i slutet ett släktträd som är till hjälp, men romanen innehåller även historiska personer och vänner och karaktärer som rör sig över sidorna på ett sätt som får tiden både att stå stilla och rusa fram på samma gång. Männen som rör sig i historien representerar många delar av den manliga mänsklighetens idologiska huvudsakliga inriktningar under första halvan av 1800-talet.
Och det är en storfamilj vi rör oss i - för såväl stamfadern som sönerna har flera hustrur. Polygami och omskärelse är lika traditionell i de ursprunliga sederna i Segu m fl afrikanska riken, som i den muslimska kulturen som sipprar in i allt stridare strömmar. När någon dör flyttas kvinnorna över till nästa man i rangordning, enligt ett familjeråd. Kvinnorna har själva inget att säga till om.
Hela romanen är en tyst protest mot kvinnornas underordning - outsagt, men uppenbart. Så gott som all 'kärlek' i historien tycks börja med våldtäkt, och att kvinnorna fogar sig i sitt öde och föder barnen, och tycks bli underdånigt lojala. De som absolut inte kan foga sig, dränker sig i närmsta brunn...
Vid ett tillfälle säger Tiekoros mor Nya: "Vilken fruktansvärd roll vi har. Våra döttrar ger oss rikedom, glädje och barnbarn, men våra söner är oss bara till ångest, plåga och bedrövelse. De söker döden i krig. Om de inte kan finna den på det sättet jagar de världen runt för att söka den och en vacker dag kommer en främling och talar om för oss att de inte längre är till. Eller också ägnar de sig åt att bryta ned vad våra förfäder byggt upp och förarga förf'äderna. Ibland frågar jag mig om de någonsin tänker på oss.' (s. 378)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar