Janet Frames andra roman, Ansikten i vattnet (1961), skrevs medan hon befann sig i London på sin stipendie-resa. Det är en renskalat realistisk berättelse om, Istina Mavet, patient på mentalsjukhus. Där använder Janet Frame många av sina egna erfarenheter från sina åtta år på mentalsjukhus, med felaktig diagnos, godtycke och ren vanvård. Men det bygger även på medpatienternas erfarenheter, så det är inget självporträtt. Dessutom har hon förklarat att hon tonat ner mycket av galaneskaperna i de s.k. vårdmetoderna, för att det inte skulle verka 'trovärdigt' för läsaren.
Det är tydligt att hon behövde skriva av sig, ur sig, rakt upp och ner. Här finns inget rum för litterära modernistiska experiment. Inget får skymma erfarenheten, den får inte ifrågasättas, kollras bort. Här behövs inga metaforer.
Denna roman är alltså en unik vittnesbörd inifrån en psykotisk värld. Mentalsjukdom var behäftat med skam i betydligt högre grad då än idag. Och att vårdinstitutionen i hög grad skapar sina patienter utifrån sina egna ramar.
Sakligt och djuplodat, solidariskt med patienterna, skildras trotsiga överlevnadskonster i deras maktlösa kaos.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar