Lucy - Jamaica Kincaid (1990)

Kincaids andra kortroman, Lucy (1990), blev snabbt kult, mycket omskriven och studerad.  Den fortsätter utvecklandet av samma mor-dotter-konflikt som i Annie John (1985), och fyller även på med postkoloniala betraktelser.

Och det är så långt från tillrätalagt man kan komma. Kincaid låter sin huvudkaraktär Lucy uppleva och upptäcka världen i takt med att meningarna skrivs. Jag upplever dock att vi redan är på väg ut ur det postmoderna 1980-talet. Hur än identitetssökande Lucy är, så är det nu än mera naket, mindre experimenternade.

Modern heter Annie även i denna roman, men dottern heter nu Lucy, och har inte rest till England för att utbildas till sjuksköterska, utan har tagit sig till New York och försörjer sig som au-pair, när hon tar hand om fyra barn i en vit medelklassfamilj. Lucy är tre år äldre än dottern i Annie John. Vilket gör romanen mognare, det här är ingen uppväxthistoria. Med öppet cynisk blick, försvarar Lucy sitt sårade inre.

Efter den första storögda erfarenheten av hissar, tunnelbana, och att solen inte värmer, kastar sig Lucy snabbt ut i 1960-talets sexuella frigörelse, vilket passar Lucy som hand i handske. Eftersom hela resan är en modersrevolt, och modern alltid försökt varna henne för att bete sig som en 'slampa', så är det just det hon strävar efter. Hon tar girigt emot varje sexuell erfarenhet, utan att investera någon kärlek eller trohet åt något håll. Allt hon 'vet' om män, inklusive sin far, är att de inte är att lita på. Modern tjänade aldrig något på sin egen anständighet och trohet, utan blev bara utnyttjad och sårad, av sin 35 år äldre make, som skaffat sig barn med flera andra kvinnor. Lucy tänker därför själv aldrig låta utnyttja sig, utan försöker utnyttja männen tillbaka - och aldrig investera några känslor i spelet.

En ögonöppnare för såväl Lucy, som oss läsare, är när hon strax innan sin avresa från sin barndoms västindiska ö, är när modern påstår att hon Lucys namn syftar på Lucifer, den fallna ängeln i Paradise lost. Kan det bli mer symboliskt? Efter att symbiosen med modern gått om intet, lämnade hon ön och förlorade sitt västindiska paradis. Lucys stolthet hindrar henne från att någonsin återvända. Hon kan inte längre se sin förnedrade mor och riskera att bli lik henne.  Hon bara måste frigöra sig på alla sätt.

Men så riskerar Mariah, mamma till barnen som Lucy passar, att  bli som en ny vårdande mamma åt  Lucy. Hon vill få Lucy att trivas, och delar med sig, ibland som 'mamma', ibland som 'väninna'. Lucy berättar en dag hur hon i skolan tvingats lära sig utantill, en lång dikt med berömt påskliljemotiv av den klassiske engelske diktaren Wordsworth, och hur absurt det kändes, eftersom hon själv aldrig sett en påsklilja. Mariah som har påskliljor som sina favoritblommor vill genast visa henne dem i naturen. Men det går inte hem hos Lucy, hon kan fortfarande inte relatera till dem annat än som det absurda i det koloniala utbildningssystemet, som inte lär ut lokal kultur och historia, utan behållit sin brittiska synvinkel och skönlitteratur.

När även Mariah visar sig hunsand och bedragen av sin man Lewis, sympatiserar Lucy genast med Mariah, men beslutar samtidigt att åter bryta sig loss, för att inte smittas av kvinnors underordning. Hon skaffar sig ett kontorsjobb och egen lägenhet ihop med en väninna, Peggy, som Mariah först försökte får Lucy att inte träffa, inte betecknar som ett 'dåligt inflytnade'. Alltså ännu ett drag som liknar modern, att försöka styra över vilka vänner Lucy skulle ha. Men Mariah gav snabbt upp sina fruktlösa försök att lägga sig i. 

Lucys väg är ett sökande efter en egen identitet. Och mer eller mindre omedvetet går även hennes väg via en rad manliga älskare, även om hon lyckas förhålla sig helt kall till deras manipulativa känslor. Väninnan Peggy har hon dock än mindre gemensamt med, utan bara ett steg på vägen ut i staden, till kunskaper om gatans liv, och ett sätt att skaffa sig bostad. Och precis som Lewis bedrog Mariah med hennes bästa väninnan Dinah, kommer också Lucys älskare Paul i slutet att bedra henne med Peggy.

Lucy känner intuitivt på sig detta, och försvarar sitt sårade inre med att säga att hon alls inte blir sårad, utan att det passar henne utmärkt att bli av med denne man, Paul på detta sätt, eftersom hon redan tröttnat på honom. Hon jämför sig med Lewis, som manipulerar sin fru Mariah till att vilja skilja sig från honom, så han slipper känna sig skyldig, och kan gifta om sig med hennes väninna Dinah.

Frågan är väl ifall Lucy verkligen lyckats bli så manligt manipulativ, en motsats till sin mor och Maria, som hon föraktar som 'aningslöst manipulerade', eller om hon själv just gått i samma fälla. Kanske var Annie och Mariah lika intuitiva om sin situation, utan att tala öppet om det.

Både Lewis och Lucys far var frånvarande män, närmast en självklarhet på 1950-60-talet. Fadern, som inte nämns så mycket hade själv övergivits av sina föräldrar redan som barn, och uppfostrats av sin farmor, vilken han delat säng med tills hon dog, när han själv var i övre tonåren.
Familjerelationerna i alla läger verkar sakna det mesta.

Det som mot slutet dras upp som en bidragande huvudorsak till klyftan mellan mor och dotter, är att hon inte tagit någon notis om Lucys läshuvud, utan satsat på att utbilda hennes yngre bröder, som är alla minst 10 år yngre än Lucy. Ett svek hon inte kan tåla, och en anledning till att hon reste till New York på egen hand. Där noteras dessutom att modern tydligen haft en dröm som gått om intet, att få bli sjuksköterska, och som substitut vill satsa på att göra sönerna till läkare. Men alltså helt ignorerar dottern.

Viktigt är ändå Lucys vurm för de engelska författarna Brontë och Enid Blyton. Brontës är dessutom klassiker från 1940-talet, som själva var isolerade i en liten by, tills de under några år försökte resa till Belgien för att försörja sig som guvernanter, sin tids au-pair-jobb, det enda som stod kvinnor till buds. Det slutade med att de blev författare, under sina mycket korta liv. Lucy identiferar sig med dem, och börjar själv  sträva efter att bli fotograf, även det ett konstnärligt utlopp, mer typisk för 1960-talet.