Jag känner mig mycket kluven inför denna roman. Mare Kandre (1962-2005) är onekligen en mycket begåvad författare. Språkligt skulle texten ha kunnat klassificerats som 'prosalyrisk', om det inte varit för att det är en så dystopisk orgie i ett barns osäkerhet och rädslor. Vi befinner oss hela tiden inuti en 8-årig flickas upplevelse av sin värld och sina relationer, som något i grunden obegripligt. Oftast är det barnets blick, även om den vuxne författaren ibland lyser igenom, med information som inte känns som en 8-årings.
Romanen saknar intrig i vanlig mening, en av orsakerna till att texten tycks drar åt det prosalyriska hållet. Eller snarare, bitvis, en gotisk skräckvärld. Texten gestaltar ett barns psykiska inre värld, och blir därför både realistisk och bitvis absurd. Ljuspunkter tycks saknas helt. Miljön luktar hundpiss, är dammig, ostädad, det hon möter liknas vid tarmar, hundbajs, björnbär skrämmer likt utskurna blodiga inre organ. Allt i gotisk anda. Barnet upplever allt helt med hud och lukt och hörsel, mer än syn, och absolut inte med något färdigt intellekt.
Barnet, Aliide, uppfattar alla sina närmaste som känslomässigt avstängda. De flesta saknar egna namn, utskrivs oftast bara med initial. Familjen nämns med släktskapsord, förutom lillebror Idrok, den enda hon tycks ha någon sorts känslomässig samhörighet med, om än begränsad och skör.
Det är tungt att tänka sig att någon verkligen behöver uppleva livet så tungt och obegripligt, att så totalt sakna känslomässig kontakt. Aliide upplever att de alla stänger in sig så totalt i sig själva att de blir alienerade både från varandra ochs ig själva. Man anar att detta för Aliide är hennes eget sätt att överleva, så frågan är ifall det verkligen skulle vara likadant även om hon själv inte hade stängt sig inne i sin egen innersta smärta, som hon gör allt för att tömma och pressa ner i det omedvetna.
En tredjedel in i boken anar man en orsak. Det är när Aliide utan närmare förklaring kallas till skolläkaren för undersökning. Det är som om ingen informerat och förberett, och talat om vad detta handlar om - varför hon plötsligt måste klä av sig och låta en läkares stora gamla händer klämma på henne överallt.
Man anar är att detta inte är upprinnelsen, den ursprunliga orsaken till ångesten, som gör att hon känner sig 'smutsig' och skändad. Det måste finnas saker som undertryckts, och undertryckts så väl, att de är svåra att gräva fram. Men vi får aldrig veta om den undertryckta orsaken är något hon själv drabbats av som mycket liten, eller om det är sammanblandat med vad hon hört på nyheterna om ett sexualmördat och styckat barn. Sammanblandat med andra skrämmande bilder från tidig barndom. Förutom familjens kyla, avsaknaden av 'äkta kärlek'. I slutet funderar Aliide att familjebandens 'beroende-förhållanden' omöjliggör kärlek.
Detta, att jag som läsare måste välja själv vad jag vill tro, kan vara både en styrka och en svaghet. Texten blir svår att glömma, frågorna stannar kvar, förföljer. Aliids slutliga lösning blir att tiga och le, så tomt som möjligt, leendet som en mur mot omvärlden. Och lär sig skriva, från de allra mest grundläggande orden. NEJ, kanske, VET INTE. För att en dag kanske kunna skriva sig ur sin tystnad. När hon blivit så vuxen att hon inte längre är beroende av andra vuxna.
Hon inser att hon ännu inte kan se objektivt på omgivningen. Det är ju något som bara intellektet sysslar med. Inte känslorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar