En levande själ - P C Jersild (1980)

Jersilds föregående historia, Babels hus (1978) var en i hög grad klassisk socialrealistisk roman, och lysande som sådan, trots att Jersild dittills favoriserat formexperiment. Redan 1980, är han tillbaka med nya experiment, denna gång i framtiden, med vetenskapliga experiment i SF stil.

Huvudkaraktären, Ypsilon, är en mänsklig hjärna vars hela kropp, förutom öronen och ena ögat, blivit, 'amputerad'. Ypsilon är alltså en helt frilagd hjärna som hålls vid liv i ett akvarium, Och inte bara har hela tankeförmågan i behåll, trots upprepade el-chocker "för att ta bort hens minnen", utan  även är uppfylld av känslor.

Jersilds första kliv in i 1980-talet tycks alltså röra mycket som kom att bli huvudintressen under hans samtid - identitet, etik kring individens rättigheter, och hur är vår hjärna konstruerad. Och hur står det egentligen till med kropp och själ? Sitter den i hjärnan, eller är den separat? Den sista frågan besvaras inte, trots romanens titel, däremot är den för tiden bärande idén att intellektet sitter i vänster hjärnhalva och känslor och konstnärlighet i höger hjärnhalva.

Forskarna i boken vill göra sig av med känslobiten och jobbar på att amputera även den högra känslogärnan, varför de translanterar in en vänsterhänt människas högra hjärnhalva, för att göra om Ypsilon till enbart intellekt, utan känslor, och alltså överträffa vanliga mekaniska datamaskiner. Än mer SF är försöken att seda 'föda upp' sådana superhjärnor via aborterade foster som kopplas till superhjärnan.

Detta är naturligtvis en helt osannolik skröna, men vill väcka tankar om känslokall vinningslystnad, forskare som ser mer till sina intressen än till det bästa för de inblandade 'offren'.

Ett citat, som hör hemma i 1980-talet, kommer från Ypsilon, när hen för första gången får se sig själv i en spegel, en frilagd hjärna med ett löst skvalpande öga:

"När man länge skvalpat i ovisshet, är det en stor gåva att få en yttre identitet. Ett utseende."