Flaubert's Parrot - Julian Barnes (1984)

Om man sitter och funderar över vad 'postmodern' betyder kan man läsa Flaubert's Parrot av Julian Barnes. Termen dök upp på 1980-talet och jag hade svårt att få grepp om termen. Det tycks lite lättare i backspegeln.

Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.

 Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.

Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.

Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.

Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.

Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?