Kulturellt kapital och Kanon (kurs 6)

Fortfarande tar litteraturvetenskapskursen all tid. Ingen andhämtning.

Vad kan jag säga om Kanon-kursen? Efter Harold Blooms envisa uppkäftighet och säregna stil helt enligt egna regler, läste vi två betydligt mer sansade inlagor, om än vetenskapligt tillkrånglat uttryckt, med meningar som snärjde in sig så jag knappt mindes början när jag hunnit översätta till slutet. Och det från forskare som propagerar för en mer jämlik kanon.

Sociologen John Guillory ansåg att såväl 'vänster' som 'höger' i debatten missat poängen. Vi ska inte välja 'vad som är bäst' inom litteraturen, utan se till att kursplaner ger samtliga elever en jämlik möjlighet att uppnå samma kunskapsnivå. Guillory utgår från den franske sociologen Bourdieu, som förnyade sociologin på 1960-talet genom att tala om sociologiska kulturella fält, som lärs in via skolan och samhällsmiljö, som ett kulturellt kapital, som kan leder till att vissa stängs ute t ex på arbetsmarknaden, medan andra känner sig bekanta och äger större förståelse för 'vad' man ska prata om och 'hur' för att bli accepterad. Bourdieus idéer var inne när jag läste på Bibliotekshögskolan 1993-1995.

En bok av E Dean Kolbas hade i första halvan en historisk introduktion till Kanons ursprung under antiken, som 'måttstock', ursprungligen för harmonisering av skulpturer, dvs 'rätt' proportioner på skulpturer av människan. Alltså ett ideal som levande människa sällan uppnår.

Sedan lästa jag vidare resten av Kolbas bok, för jag vill förstå hans prat om Critical Theory, tydligen från Frankfurtskolan kring Theodor Adorno. Kolbas menar att Guillory helt glömt bort den estetiska aspekten, att olika verk skiljer sig rent estetiskt. Något Bloom ansåg omöjligt att förklara eller lära in. Enligt Bloom föds man med den känslan, eller inte. Kolbas förklarar det som ett Sanningsinnehåll i konstverket. Även om boken inte förklarar så jag helt säkert vet vad han menar, så tänker jag att Sanningssinnehåll kanske är just precis det jag själv har som kriterium för vilka verk jag vill läsa eller inte. Jag förstår inte alltid det estetiska i gamla klassiker, även om andra ser det som det 'sköna'. Jag tror att när en viss tid, stil, och i synnerhet tänkesätt känns föråldrat, då känns det inte längre sant för mig, och då tar jag inte till mig det.

Det är personligt. Andra kan roas av pastischer på äldre genrer. Jag tycker om många 1700-tals- romaner för friskheten i den revolutionära anda som rådde då. 1800-talet har många intressanta verk - men inte alla. Jag förstår inte önskan att återskapa den stilen, t ex Carina Burmans 'deckare' i 1800-talsmiljö, än i London, än i Rom, osv. Det roar mig inte.

Men åter till Guillory och Bourdieu. Visst är det sant att 'grupper' kan stöta bort varann, och vända sig in mot sig själva. Mitt eget läsintresse har jag inte fått från min familj, ändå har mitt intresse aldrig sviktat. Studera litteratur avråddes jag ifrån. Vad skulle nyttan vara med det?

Det humanistiska kulturella kapitalet förlorade sitt värde med den teknologiska boomen. Guillory menar att samhällets nya ledarklass inte längre bryr sig om bildning. Hög lön och enkla nöjen är ledstjärnan. Slösa inte tid på klassiker, om du kan tjäna pengar på andra sätt, eller vila upp sig utan att anstränga sig.

Ingen aning var jag fick mitt bokintresse ifrån. Varken hemifrån eller från skolan. Så det tog ett halvt liv innan jag började följa min själ.