Mera kurs: Le Clézio, Shakespeare, Kanon (kurs 4)

Igår satte kursen igång på allvar. Nu går det fort, måste öka läshastigheten. Tur att jag hunnit skaffa alla böcker.

Jag läser gärna en författares böcker kronologiskt, set om det finns en utveckling att följa. Läser just nu Le Clézios Skattsökaren (1985). Härlig bok! Det visar sig att vi ska göra vår slutskrivning om just Skattsökaren, vilket känns bra. Men just nu, när jag hunnit halvvägs, måste jag lägga den åt sidan och i stället läsa Allt är vind (2003).

Idag fick vi en föreläsning om Le Clézios stil och särdrag, utifrån Allt är vind,  kanske Le Clézios  mest uppskattade bok. Allt är aptitretande. Allt jag läst av Le Clézio, inte minst Skattsökaren, är en ren njutning, så jag äger stor tillförsikt. Efter att ha läst 30 sidor i Allt är vind är jag redan fast, och inser att det bara kan bli bättre när berättelsen tar fart.

Tyvärr måste jag först ägna mer tid åt facklitteraturen. Först litteraturkritikern Harold Bloom, som ibland är väldigt inspirerande, men ibland onödigt tjatig och väl elitistisk. Läser just nu en fullkomlig lovsång om Shakespeare och hans absoluta överhöghet över all annan litteratur. Spännande att fundera över Varför? För många år sen tog jag ett sabbatsår och gick en ett-årig scenisk teater- utbildning. Jag hade sysslat med amatörteater i tonåren, men ville få en mer professionell syn på saken. Och även om jag aldrig gick vidare, lärde det mig oerhört mycket på alla möjliga plan.

Som lärare hade vi två då aktiva regissörer, utbildade vid Warzawas teaterhögskola. De  hävdade att bäst dramatiker är de som själva har skådespelarerfarenhet. De vet att det handlar om att 'uppleva' mötena på scenen, dvs Shakespeare och Molière, enastående tidlöst universella. Vilka även Harold Bloom tar upp som de främsta. Vi fick en historisk översikt alltifrån Comedia dell'Arte (mim-artad teater) via Shakespeare,  Moliére, och Tjeckov, 'trots att han inte var skådespelare' till Kent Andersson (svenska skådespelare som skapade pjäser på 1960-talet).

Bloom tar upp Shakespeares ojämförliga verbala frodighet, med metaforer som överskrider alla språkliga och kulturella gränser. Alla kan känna igen sig. Shakespeare saknar dogmer, moralkakor som bara blir förlegade. Just det gör att han så lätt smälter in i vår egen sekulära tid. Med ideligen nya moderna filmversioner, ända ner till amerikanska high-school drama-komedier.

Shakespeare skapar mängder av karaktärer. Enligt Harold Bloom är Shakespeares geniala uppfinning karaktärernas egenhet att prata för sig själva. De avlyssnar sig själva och får därigenom nya insikter och kan ändra sig. Bloom menar att sedan dess är det vad vi själva och vår litteratur har sysslat med - inre monologer!