Ett öga rött - Jonas Hassen Khemiri (2003)

Har varit med om en riktig pärs - ett kursmaraton. En sån intensiv läsperiod att jag inte fått någon tid till någon annan läsning. Matlagningen har dragits ner till ett minimum och jag har bara grymtat när folk försökt prata med mig.

Det värsta är att inte hinna läsa 'bra böcker'. Men det är klart. Ett litet andningshål har jag alltid - bussresan till jobbet! Och den senaste veckan har jag läst en alldeles underbar bok: Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, från 2003.

Den är inte ny, som vanligt väntade jag tills den kom i pocket (2005) och sedan kom det annat emellan. Men jag tror att det mesta sker av någon anledning. Just den här boken verkar passa in riktigt bra i mitt liv just nu.

Boken berättas i jag-person av pojken Halim, som går i nian på Södermalm. Bor någonstans nära Zinken och Tantolunden. Har arabiskt påbrå. Boken höjdes till skyarna redan från början. Så jag är inte ensam om att tycka om den. Och jag är inte heller gumman mot strömmen den här gången.

Jag har alltid varit svag för utvecklingsromaner, inte minst med en huvudperson i tonåren. Och denna är så suveränt skriven. Språket är det mest omtalade. Det är på gränsen till 'kreol' språk, färgat av invandrar-svenska, svenska prepositioner har plockats bort. Själv skulle jag inte kunna imitera det, skriva det. Men jag känner igen det. Det är helt igenom äkta. Och när jag läser inser jag att språket är symbol för en särskild gemenskap, för den som inte känner sig helt igenom svensk. Språket är ett val - att ta avstånd och skapa något eget, ett annat vi.

Halim är otålig på sin fars 'uppgivenhet' att han släppt 'kampen' och vill att sonen ska tala bra svenska. Själv beslutar han att bli tankesultan, knäcka koderna, stå emot integrationsplanerna. Han ska bli Sveriges mäktigaste revolutionsblatte.

Hela Halims frustration är så skönt återgiven i hans tankegångar. Även om jag inte hittar några referenser till 'rött öga' i själva boken, så känner jag hur hans öga blir mörkrött av frustration. Kluvenheten mellan den väluppfostrade och hänsynstagande sonen (som en gång talade perfekt svenska) och de hinder han möter från omgivningen, misstänksamma lärare, hotfulla slagskämpar i skolan, och så bli av med sin hemspråkslärare, som antagligen känts som en trygghet. Även vänner försvinner. Och hela insynen i att den som invandrat till Sverige aldrig får jobb som stämmer med kvalifikationerna man har. Det är hinder att slå sig blodig mot. Kärlek kommer och går, svår att förstå ...

Men tankesultanen ska lösa problemen. Det finns en härlig episod i boken där Mikael Persbrandt finns med. Halim tänker att hans vän och skådespelare Nourdine skulle passa bra i hans roll på dramaten. Detta gäller den autentiska rollen Leicester i Maria Stuart, producerad av Ingmar Bergman. Premiär 2000, vilket löpte till maj 2001. Dock inte så i boken ...

I boken är Persbrandt vild, arg, berusad? ... han svär och verkar inte vilja vara kvar i pjäsen. Detta får mig genast att tänka på vad som hände flera år senare, 2005? När MP hastigt avbryter sitt engagemang på Dramaten och det blir bråk pga det oplanerade avhoppet.

Ibland är böcker nästan läskigt framsynta...
I alla fall kan man säga att i Mikael Persbrandt möter Halim sin överman när det gäller frustration! Och den frustrationen krymper han inför, den vågar han sig inte på.

Dessutom roar det mig enormt att Khemiri själv dyker upp i slutet av boken som den okände grannen, nyinflyttad. Han får inte säga något själv, bara släppar matkassar, har flick-ansikte och misstänks vara föregående (än mer frånvarande) hyresgästs 'bögkompis'.

Tillbaka till Halim. Tydligen betyder Halim Drömmaren. Pappan tyckte att han skulle ha döpts till Halim el Saber = Den tålmodige drömmaren. I motsats då till hans tonårsotålighet som i brist på konstruktiva lösningar 'attackerar toaletter' med att klottra taggar med arabiska stjärnor och halvmånar. Han hittar i alla fall tillbaka till sin far i slutet. Och fadern förklarar att det är tålamodet som är nyckeln.

Några tänkvärda citat. Först om böcker och att skriva:
"Texten är evig medan minnet förändras. Det som man tror man kommer att minnas i resten av sitt liv ..."

När Halim frusteras av sin fars uppgivenhet, frågar han: När slutade du vara muslim?
Fadern svarar: - 'för mig är det här med religion inte så allvarligt. jar har sett religionen göra alltför stor skada. Men du har ju sett att jag ber. Ibland. /.../ när jag känner för det. men jag tror att religion handlar om just det. Att man ska göra det som får en att må bäst. Det finns en svensk präst som har sagt det så här: det går en bro från tro till ro. /.../ Religion får aldrig bli för viktigt, vet du. Fundamentalisterna är dom riktiga galningarna, det måste du komma ihåg. För mig är religionen mera ett sätt att nå ro ... "

Apropå tålamod, får Halim en dröm, av alla sina 'tankesultan' funderingar, som väcker en teori. Att egentligen finns det fem gudar. Fyra av dom sitter på molnen och ser och hör allt. De ska hålla människorna på plats, "hålla dom i koppel så dom fattar dom är inte lika grymma som gudar." Då känner vi oss svagare, som när de skickar iväg jordbävningar och orkaner. Alltså får de som "är mäktigast inuti lida mest utanpå". Men den femte guden är lite utanför, men struntar i att han mobbas. Han röker cigarr och har röd clownnäsa. "Rödnäsan skapar hela tiden jidder med dom andra" för hans mål är tvärtom att människorna ska fatta att dom är mäktigast. Han fixar med ödet, så att människor får hjälp av slumpen, så man kan se positivt på saken igen, om nu slumpen verkar hjälpa till. Problemet är de andra gudarna som skickar sjukdomar och dödsfall för att trycka ner. Men Rödnäsan smugglar in lite bra lösningar.

Visst är det en härliga bild - och kanske helt sann!