Virginia Woolf kända essä Ett eget rum, läste jag för många år sedan i svensk översättning av Jane Lundblad - en känd översättning som jag tror tillkom på 1950-talet? Ett bra val. Men helst vill jag ju läsa Woolf på engelska, och nu har jag en liten näpen inbunden bok, så jag har slutligen läst originalet.
Textens ironiska stil tydliggör verkligen det absurda i skillnaderna som rått mellan könens livsvillkor. Ett talande exempel hon tar upp är motstridigheterna vad gäller teatern. Ett av bokens teman är funderingar kring vad skulle ha hänt om Shakespeare varit kvinna? Eller snarare, om han haft en lika talangfull syster. En av associationerna i texten - som vindlar sig fram genom sex kapitel - rör åsikter som funnits, att kvinnor saknar personlighet, parallellt med att det faktiskt skapats stora dramer om kvinnliga dramatiska storheter, som Medea, Ifigenia, Lady Macbeth. Men att dessa roller spelades av manliga skådespelare - från grekisk antik ända till Shakespeares tid fram till1600-talet - eftersom det ansåg att skådespeleri inte var något kvinnor kunde klara av. Osv, osv.
Detta bara ett av många roande tänkvärdheter, saker vi vet, men kanske inte reflekterat över. Texten tillkom när Virginia Woolf ombads föreläsa på ämnet "Women and Fiction" och insåg att det var ett väldigt vitt tema som kunde tolkas på så många olika sätt att det skulle ta åratal att komma i mål, om någonsin. Kvinnor ur vilken synvinkel? Som läsare, författare, eller föremål för mäns författande, eller kvinnors? Och så vidare i all oändlighet.
Mäns åsikter om kvinnor är många och förvirrande, och kommer fram till att någon sanning kan vi aldrig proklamera - vad är sanning? vad är illusion? - i stället måste hon försöka visa upp sin egen synvinkel, så för åhörare och läsare utveckla sin egen. Basen blir skillnaden i ekonomiska villkor för män och kvinnor. Utan ett rum för skriv-ro och en inkomst för att skapa ekonomisk ro, blir det inte många böcker skrivna.
"One cannot hope to tell the truth. One can only show how one came to hold whatever opinion one does hold. /.../ Fiction here is likely to contain more truth than fact." (s.18, Collectors Library, 2014)
Så när hon utvecklar sin föreläsning till en tryckt essä, bygger hon ut den med en parallell fiktiv berättare, som får representera ett genomsnitt av kvinnliga villkor av dröm om författande. Men trådarna och exemplen är många och intressanta. Woolf kommer slutligen fram till att man ska försöka vara en hel människa, att de största författarna verkar 'androgyna', för att de kan se både ur manlig och kvinnlig synvinkel.
"It is fatal for anyone who writes to think of their sex. It is fatal to be a man or woman pure and simpole; one mus be woman-manly or man-womanly." (sid 138-139)
Mitt favorit-citat: "Literature is strewn with the wreckage of men who have minded beyond reason the opinions of others." (s.81) (tolkat av Jane Lundblad som: "Litteraturen är beströdd med vrak av människor, som brytt sig oresonligt mycket om andras meningar.")
Min svenska pocket är från Tidens klassiker, tr. 1991, innehåller även två andra kortare essäer, som hon skrev/förelästa några år tidigare. Att inte kunna grekiska (On not knowing Greek, 1925), vars titel lurade mig att anta att essän skulle handla om att flickor inte fick gå i läroverk som lärde ut antik grekiska. Men icke, Virginia Woolf verkar läsa antik grekiska flytande. I texten finns klassiska citat som exempel, men de översätts inte. Jag antar att hon lärde sig i hemmet, kanske med bröderna, eventuellt hade de 'informator'? Jag vet inte.
Men essän handlar om vad vi går miste om i översättningar. Faktum är att man sällan kan översätta kontext (samhälle, känslor, humor) tillfredsställande. Har man inte språket som modersmål, kanske man missar mycket som ligger bakom texten. I synnerhet humor och ironi, kan man missa en hel del av. Så det är en mycket klok essä. På de 2500 år som gått sedan antikens greker skrev sina texter har det hänt en hel del, kulturellt, lika väl som psykologiskt. Saker som inte var självklara varken för Virginias samtida - hur än inlästa på antiken - eller för oss i Sverige idag.
När hon talar om det grekiska dramat, värjer hon sig mot dess lakoniska uttalade ord, det 'generella' som skulle uttryckas i en skådespelare ansikte. Hon vill hellre läsa det grymma på papper (i hemmets vrå på engelskt vis) och slippa se lidandet. Där hajar jag till. Visste hon inte att grekiska skådespelare alltid bar mask? Med inbyggd megafon i munhålet för att nå ut till alla tusentals åhörare. Rollerna i det grekiska dramat var verkligen mer generella arketyper för det tragiska, symboliserade i kungafamiljer.
Intressant är dock att hon refererar till Första världskriget, katastrofen, som stängde av Europas känslor, och tog tid att öppna upp inom skönlitteraturen.
Den svenska pocketen från 1991 innehåller även "Hur skall man läsa en bok?" (How should one read a book?). Det har väl blivit en egen genre, att författare skriver ner sina tankar om hur de läser. Woolfs text började som en föreläsning vid en privat flickskola 1926, och vill vara pedagogisk.
Hon inleder med att poängtera sitt "?" - att det viktigaste är vår egen frihet i vår läsning, att det bästa rådet är att inte lyda några råd. Läsning är personligt, något självständigt, att läsa och ta till sig, själv notera skillnader, för att slutligen, när boken mognat i vårt inre, också kunna jämföra och bedöma - likheter och skillnader, tillfredsställande eller inte.
Hon menar också att bästa pedagogiken kan vara att själv försöka skriva, innan vi kritiserar, för att upptäcka hur svårt författande faktiskt är, och mästerverken bara ett fåtal. Men det gör inte böcker mindre intressanta, bara för att de inte är mästerverk. På de mest oväntade ställen kan man finna en dold pärla.
En lättsam text, helt klart lämpad för yngre läsare, på väg in i sitt eget läsande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar