Una storia siciliana - Hjalmar Bergman (1925, övers. 1991)

Svensk titel: "En historia från Sicilien"

En märklig upplevelse. När jag hittade den här italienska utgåvan av Hjalmar Bergman, fck jag först för mig att det var Hjalmar Bergman själv som skrivit denna historia på italienska. Han älskade Italien, han levde där sammanlagt i åratal, både som ung, och senare med sin hustru, främst i Florence, men även i Rom, och på andra håll. Antagligen både för att studera och för att det var 'billigt' när han var ung. Han måste ha talat italienska, men här misstog jag mig nog. Bokens översättare är Raffaele och Angelo Tajani. Jag visste inte åt vilket håll, men eftersom den utgavs på Sicilien först 1991, måste de ha översatt till Italienska, inte från.

Boken är i parallelltext, alltså vänster sida i varje uppslag är på svenska och varje högersida på italienska. Så även Lars Forsells förord, som tar upp det förvånande att Hjalmar Bergman som en av Sveriges mest originella författare - endast överträffad av Selma Lagerlöf - så sällan översatts till andra språk. Men texten på svenska respektive italienska, skiljer sig en hel del, i synnerhet i början, vilket gav mig en hel del huvudbry. Översättaren har tagit sig en hel del friheter, eller? 

Sättningen av texten vill på något sätt markera skillnaden, genom att kolumner och font på vänster respektive höger sida skiljer sig en hel del. Den svenska är smal, nästan som en tidningskolumn, men sitter ihop, delas sällan i stycken. Den italiensk är bred, i normal font, med täta styckesindelningar. Den avslutande biografin som informerar om Hjalmar Bergmans liv och verk är dock enbart på italienska.

När jag började jämföra texterna tänkte jag först, Bergman är "för svensk", jag förstår att översättaren, italienare, kanske sicilianare, måste gör texten till sin egen. Det är hans kultur som skildras. Men så avbröt jag läsandet för att söka hitta någon, inte minst ville jag veta utgivningsår. Men det verkade omöjligt. Det är en novell, och ingen verkar ha försökt hålla reda på hans noveller, som han kastade ur sig för att stoppa igen hål i sin ekonomi. Inte ens Hjalmar Bergman-samfundet. 

Bergmans svenska text liknar inte hans vanliga historier, här är hela tiden ögat fokuserat, och när jag slutligen hittade den på wikipedia, anges den som en 'filmnovell'. Inget årtal. Genast insåg jag att det är ett filmsynopsis, men som antagligen inte blivit filmad. Så medan Bergmen talar om för kameramannen vad som skall synas i bild, gör översättaren om det till en historia. Replikerna överensstämmer på språken. Det måste ha varit på stumfilmstiden, alltså 1920-tal, så replikerna skrevs att läggas in i filmavsnitten. 

Nåväl jag läste ut boken, och efter sista ordet har Bergman själv noterat ort och år, där står

"Bern - Como, mars 1925" - Alltså Bern i Schweiz och Como i Norditalien, där han var på resa 1925.  

Vad som börjar som en maffia-historia, kamp mellan jordarbetare och jordägande adel, frågor om hedersmord och familjesammanhållning, växer ut till en triangel med kyrka-religion-klostret som tredje part i intrigen. Och jag tänker på Hjalmar Bergman som moralisten, hur mycket av hans andliga frågor påverkades av hans intryck av italiensk katolicism och vidskepelse kring år 1900?? 

När den oskyldigt dömde dödas, inser jag att den här historien snarare borde läsas vid påsktid, än så här i juletid. 

PS. 2026-01-11

Började just läsa Bergmans brev från 1927, där står i ett brev till Tor Bonnier, dat. 29 januari, från Florens, citat:

" 'Filmnovellerna' ska givetvis ej publiceras - ha ingenting med litteratur att skaffa* (*men var snäll o kasta inte bort dem.)" ... "Filmhistorien har råkat alldeles i stagnation."

Vilket passar in med mina funderingar ovan.

Joseph Conrad - diverse noveller 1906-1910

Förutom Nostromo, är de flesta av Joseph Conrads verk åt det korta hållet. Nu har jag läst flera noveller, skrivna en bit in på 1900-talet, och det är tydligt att dessa är skrivna av en mogen författare. Alla är mycket läsvärda, psykologiska, med djup för kontemplation och många möjliga tolkningar. 

Det märks att han vill experimentera och bryta ny mark.  Båda vad gäller spänning och nya genrer. 

The Informer (1906) är en tidig mullvadshistoria, och förstudie till kortromanen The Secret Agent (1907).  Il Conde (1908), The Duel (1908) - som med sina 90 sidor är på gränsen mellan långnovell eller kortroman - och The Secret Sharer (1910), utforskar alla olika typer dubbel-gångare, dubbeltydigheter. 

Il Conde är en intrikat historia, som trots sitt korta format har många symboler/dubbeltydigheter värda att notera. The Duel tilldrar sig för ovanlighetens skull under Napoleonkrigen, kring en långdragen (livslång) schism mellan två officerare under Napoleon, som båda är närmast psykologiska motsatser, som därför blir ett utforskande av motsatta livsinställningar. 

I The Secret Sharer, där Conrad återigen utnyttjar och utforskar minnen sina tidiga år som styrman/kapten, sympatiserar berättaren, ung man på sitt första uppdrag som kapten, med en några år yngre styrman, som flyr undan ett oblitt öde. Han sympatiserar så djupt med honom att han strax uppfattar honom som sin  egen dubbelgångare. En intressant psykologisk synvinkel. men som vanligt med Conrad, både etisk och dubbeltydig.

 

The Machine Stops and other stories - E.M. Forster (1911 & 1928)

Vad jag förstår så utgav Edward Morgan Forster (1879-1970) bara två novellsamlingar under sin levnad, (1911 och 1928) och det är de tolv novellerna som 1947 samlades i The Machine Stops and other stories. Alltså inte så många, men ytterligare fjorton noveller kom i en postum samling, som jag inte läst.  

 Titelnovellen är en egenartad science fiction historia, en mycket mörk dystopi, enligt Forsters eget förord en reaction mot "one of the erlier heavens of H G Wells". Verkligt ovanlig i jämförelse med Forstera andra texter, och nästan profetisk, genom att den 'maskin' han beskriver som har människorna i sitt totala grepp, idag mycket väl kan liknas vid datorer och i synnerhet smartphones, något människan hypnotiserats av, livrädd för allt 'utanför' det skyddsrum de dragit sig tillbaka till. 

I övrigt finns några noveller om klass och kulturmöten, mellan engelska resenärer och sydeuropeisk lokalbefolkning, men nästan flest är de gränsöverskridande 'sagorna', när människan kliver över gränsen mellan liv och död. Forster kallar sina texter i förordet för 'fantasies', och visst det är fiktion. Men här blir det extra tydligt, när karaktärerna, ungefär som hos Selma Lagerlöf, får kontakt med mer andliga dimensioner, och tankar om livet efter detta. Allt på ett sätt som känns som en blandning av gammal folklore (som sicilianarens hävdande av 'Sirenens' existens), och spekulationer om vad som kanhända efter döden. Som i historien där livet tycks vara ett evigt maratonlopp, intill en häck, men när mannen inte orkar längre, utan försöker vila och då tränger igenom häcken vid vägrenen hamnar i ett stilla landskap, som känns mer oroande än himmelskt. 

Även "Mr Andrews" är en sådan fantasi, om uppstigandet efter döden, där en muslim och en kristen stiger uppåt mot "the Gates of Heaven", samtidigt, båda tror att den andre kommer att utestängas, med under resans gång grips av medlidande med varandra, och ber om nåd för varandra. Båda släpps in. Men där är himmelriket inte alls vad de tänkt sig, allt har stelnat till likgiltighet. De beslutar båda att lämna Himlen och låta sig uppslukas av Världssjälen, "... and all the experience they had gained, and all the love and wisdom they had generated, passed into it, and made it better." 

E M Forster är alltid läsvärd, alltid lite oroande, och ett tydligt tecken på att en ny tid va rpå väg, bort från den gamla viktorianska tiden med sina klassgränser. Än är de inte nedbrutna, men den tiden är på väg. 

Falk : a Reminiscence - Joseph Conrad (1901)

Karaktärsdriven långnovell, som så ofta hos Conrad. Centrerad kring etiska frågor. Eftersom jag nyligen läst 'Lord Jim', tänker jag på likheten, att första halvan av historien handlar om berättarens och läsarens förvirring inför huvudkaraktärens, här bogserbåtskapten Falk, underliga sätt att bete sig. Tills vi får veta hans olyckliga förhistoria. Då blir denna text plötsligt Conrads version av kannibal-temat, hur svält under sjönöd kan leda till att överlevnadsinstinkten tar över.

Liksom Lord Jim, dömer Falk sig själv. Att han blev vegetarian på kuppen gör det lätt för mig att sympatisera med honom, även om hans omgivning, som inte förstår skälet, anklagar honom för att vara 'snål' - att han vägra köpa kött, steka kött. De få som får veta vad som hänt möter honom med avsky. Bara berättaren själv, menar att man inte ska vara så pjoskig, åtminstone ska man inte döma utan att ta reda på omständigheterna. Berättaren säger diplomatiskt: "In all these tales, there is always a good deal of exaggeration."

Men 'Falk' är också till största delen en passionshistoria. Falks hunger efter kärlek är starkare än hungern efter mat. Han vill gifta sig med en ung kvinna han förälskat sig i, men vill inte dölja vad han varit med om, men tiden går för han har svårt att komma fram med sanningen. Flickan är föräldralös, men har levt i tio år med sin farbrors familj. Farbrorn visar ilsken avsky och avvisar Falk. 

Risken är är därför stor att Falk därmed ska förlorar sin kärlek. En liv utan kärlek är den utstöttes hunger jämförbar med fasan över att ha ätit människokött. Men berättaren medlar, och Falk och den unga kvinnan (som bara talar tyska) tycks dras till varann som tvillingsjälar, menade för varann, hon är medkännande i hans olycka, mer än någon annan.

Även om historien börjar trögs, utvecklas historien till något mycket läsvärt med flera bottnar värda att begrunda. Jag antar att Conrads många år på sjön, det stilla glidandet runt världen, instängd på liten yta med andra män, var en sorts grundskola för ett långsamt berättande, ett lugnt sätt att väcka nyfikenhet, när ingenting fanns som stressade. Sjömannens liv på de stora haven måste ha känts som om där fanns 'all tid i världen' - till skillnad från vår egen stressiga tidsålder med tusen järn i elden. 

The Yellow Wallpaper - Charlotte Perkins Gilman (1892)

En fantastisk novell. En klassiker. Ett påträngande symbolistiskt psykodrama. 

Så det irriterar mig att en manlig litteraturhistoriker jag läst, betraktar den som 'rent självbiografisk'. Oavsett att författaren själv drabbats av postpartum depression, så är denna novell ett intrikat konstverk, skickligt uppbyggd. Märkligt att så fort en kvinna använder sina egna erfarenheter (vilket de flesta författare gör), så betraktas det som 'ren självbiografi', underförstått som enklare typ av litteratur, som att 'bara återge' egna erfarenheter. 

Den novell jag läser är ett medvetet konstverk. Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var helt klart en mycket begåvad och driftig kvinna, med fattig uppväxt i en svår tid i USA:s historia. Hon skrev även mycket om kvinnors ekonomiska och arbetsförhållanden. Den mest berömda är Woman and Economics (1898). 

Berättaren i novellen 'Den gula tapeten, är en kvinna som nyligen fött ett barn, men nu skilts från sitt barn av sin 'välmenande' make, som också är läkare och känner sig överlägsen på det rationella området. Han menar att 'vila', dvs isolering och inaktivitet ska bota hustruns 'hysteriska tendenser'. De hamnar i ett hus med slitna, ja vämjelika tapeter.

Hon stirrar på tapeten, tills hon når in i sitt djupaste omedvetna om hur inlåst hon är av sin 'välmenande' make. Han som vägrar hennes sitt rätta jag, mannen som ser kvinnan som ett menlöst osjälvständigt barn, som skall lyda sin make. 

Men inte blir hon bättre av att skiljas från sina barn, inaktiv, isolerad. Mönstret i tapeten, är samlivets och samhällets tvångströja som hindrar henne att leva. Ett galler hon mot slutet ser sitt inre jag gripa tag i och skaka, men det fortsätter att förkväva henne. Länge betraktar hon sitt inre som något yttre, en bild i tapeten. Men mot slutet flyter inre och yttre personligheter samman, och hon tar över rodret, slutar att lyda. 

Men då har hon redan förlorat den kontroll hon så länge som ett lydigt barn, kämpat för att upprätthålla, och i stället uppslukats av något som mest liknar psykos. 

Novellen har även klassats och lästs som 'skräcknovell'. Och visst är det fasansfullt vad makt och underkastelse och könsmaktsordningar kan ställa till.