Una storia siciliana - Hjalmar Bergman (1925, övers. 1991)

Svensk titel: "En historia från Sicilien"

En märklig upplevelse. När jag hittade den här italienska utgåvan av Hjalmar Bergman, fck jag först för mig att det var Hjalmar Bergman själv som skrivit denna historia på italienska. Han älskade Italien, han levde där sammanlagt i åratal, både som ung, och senare med sin hustru, främst i Florence, men även i Rom, och på andra håll. Antagligen både för att studera och för att det var 'billigt' när han var ung. Han måste ha talat italienska, men här misstog jag mig nog. Bokens översättare är Raffaele och Angelo Tajani. Jag visste inte åt vilket håll, men eftersom den utgavs på Sicilien först 1991, måste de ha översatt till Italienska, inte från.

Boken är i parallelltext, alltså vänster sida i varje uppslag är på svenska och varje högersida på italienska. Så även Lars Forsells förord, som tar upp det förvånande att Hjalmar Bergman som en av Sveriges mest originella författare - endast överträffad av Selma Lagerlöf - så sällan översatts till andra språk. Men texten på svenska respektive italienska, skiljer sig en hel del, i synnerhet i början, vilket gav mig en hel del huvudbry. Översättaren har tagit sig en hel del friheter, eller? 

Sättningen av texten vill på något sätt markera skillnaden, genom att kolumner och font på vänster respektive höger sida skiljer sig en hel del. Den svenska är smal, nästan som en tidningskolumn, men sitter ihop, delas sällan i stycken. Den italiensk är bred, i normal font, med täta styckesindelningar. Den avslutande biografin som informerar om Hjalmar Bergmans liv och verk är dock enbart på italienska.

När jag började jämföra texterna tänkte jag först, Bergman är "för svensk", jag förstår att översättaren, italienare, kanske sicilianare, måste gör texten till sin egen. Det är hans kultur som skildras. Men så avbröt jag läsandet för att söka hitta någon, inte minst ville jag veta utgivningsår. Men det verkade omöjligt. Det är en novell, och ingen verkar ha försökt hålla reda på hans noveller, som han kastade ur sig för att stoppa igen hål i sin ekonomi. Inte ens Hjalmar Bergman-samfundet. 

Bergmans svenska text liknar inte hans vanliga historier, här är hela tiden ögat fokuserat, och när jag slutligen hittade den på wikipedia, anges den som en 'filmnovell'. Inget årtal. Genast insåg jag att det är ett filmsynopsis, men som antagligen inte blivit filmad. Så medan Bergmen talar om för kameramannen vad som skall synas i bild, gör översättaren om det till en historia. Replikerna överensstämmer på språken. Det måste ha varit på stumfilmstiden, alltså 1920-tal, så replikerna skrevs att läggas in i filmavsnitten. 

Nåväl jag läste ut boken, och efter sista ordet har Bergman själv noterat ort och år, där står

"Bern - Como, mars 1925" - Alltså Bern i Schweiz och Como i Norditalien, där han var på resa 1925.  

Vad som börjar som en maffia-historia, kamp mellan jordarbetare och jordägande adel, frågor om hedersmord och familjesammanhållning, växer ut till en triangel med kyrka-religion-klostret som tredje part i intrigen. Och jag tänker på Hjalmar Bergman som moralisten, hur mycket av hans andliga frågor påverkades av hans intryck av italiensk katolicism och vidskepelse kring år 1900?? 

När den oskyldigt dömde dödas, inser jag att den här historien snarare borde läsas vid påsktid, än så här i juletid. 

PS. 2026-01-11

Började just läsa Bergmans brev från 1927, där står i ett brev till Tor Bonnier, dat. 29 januari, från Florens, citat:

" 'Filmnovellerna' ska givetvis ej publiceras - ha ingenting med litteratur att skaffa* (*men var snäll o kasta inte bort dem.)" ... "Filmhistorien har råkat alldeles i stagnation."

Vilket passar in med mina funderingar ovan.

The Thirty-Nine Steps - John Buchan (1915)

John Buchan (1875-1940), av skotsk adel,  som slutade sina dagar som Kanadas generalguvernör. Men som större delen av livet författade en lång rad olika böcker, bl a biografier, men som främst är känd för sina spion-äventyrs böcker med huvudpersonen Richard Hannay. Boken 'The 39 Steps" tillkom 1914 kring första världskrigets utbrott, då han var sängbunden på grund av blödande magsår, och inte kunde kasta sig ut till sitt lands försvar.  I stället roade han sig med att fantisera ihop ett äventyr, med trådar ut i sin samtid, med spioner och förräderi, och hot mot politiska ledare. 

Richard Hannay är en helt vanlig engelsman, som känner sig uttråkad på det mesta här i livet, när han plötsligt råkar hamna mitt i en spionintrig och misstänks ha mördat den 'spion' som motståndarsidan är ute efter. Därmed blir han jagad av både polis och bovar. Texten är jag-berättad i talspråkig stil, som måste ha känts ny när boken utkom 1915, och som känns medryckande än idag. I veckor måste Hannay befinna sig på flykt, och snurrar runt på den skotska landsbygden, via tåg, bil och till fots, jagad av spanande flygplan. Så det är mycket fart och fläkt. De skotska original han stöter ihop med pratar 'dialekt', vilket roar mig. Hannay känns ung och full av energi, han agerar och tar sig ur farliga situationer, men när han ibland ligger  lågt och gömmer sig, hinner han också klurar ut intellektuella problem, som att läsa en hemlig kod och funderar på hur en spion bäst försvinner i mängden.

Ofta är ha modig nog att avslöja sig, och berätta om sina äventyr, vilket hjälper ibland, men annars ökar på hans problem. Vid ett tillfälle säger en bokintresserad person han anförtrott sig till, att det han berättar låter som en blandning av Rider Haggard och Conan Doyle! Och det kan man nog säga till viss del, men det känns också som om han skapar en ny genre, under trycket av 1910-talets konflikter, balkankrigen, och hotet om världskrig. När Hannay innan äventyret började hade tråkigt, tänkte han att Albanien måste vara betydligt roligare - men så kom äventyret till honom, och  följde honom från London upp till Skottland. 

Det är maj-juni 1914, en grekisk ledare måste räddas undan hotet att mördas, för att undvika krig. De lyckas inte, greken dör, hotet kommer allt närmare. De tyska spionerna åker i alla fall fast och Hannay frias från mordmisstankarna. - Som slutkläm, beger sig Hannay entusiastiskt ut till fronten. Författaren själv kom, efter att magsåret läkt, att bli krigskorrespondent i Frankrike. 

Kvinnorna lyser med sin frånvaro i boken. Före första världskriget var äventyr inget som kvinnor ansågs syssla med. John Buchan skrev äventyr för män. Boken har dock filmatiserats flera gånger i olika tolkningar. Först var Alfred Hitchcock. Hans film 'The 39 Steps' från 1935, har ändrat på det mesta. 1935 hade kvinnor rösträtt och många hade sluppit ur sina burar under första världskriget, deltagit som sjuksköterskor, kört ambulanser, tagit de jobb som saknade arbetskraft när männen låg i fält. Alltså stoppar Hitchcock in flera viktiga kvinnoroller, t ex den 'spion', Scudder, som söker hjälp hos Hannay och blev mördad, så Hannay drogs in i äventyret , är hos Hitchcock en kvinna. 

Hitchcock stoppar också in en fientlig kvinna, som vägrar hjälpa Hannay, dock blir de båda fångade och sammanfogade med handfängsel, vilket skapar komedi och dramatik, när de är så ofrivilligt sammanfogade. Men det är alltså inget som Buchan skulle ha tänkt på att skriva. Hitchcock ändrade mycket i intrigen, och till och med hur vi ska tolka titeln. De 39 stegen blir något annat än i boken. Hitchcock fäste sig vid huvudpersonen, Richard Hannay, och det förstår jag. Så ja, filmen är 'roligare'. 

Men boken är ändå viktig i den populärlitterära äventyrens utveckling, och första steget till den typ av äventyrsunderhållning, som är så vanliga idag. Min favorit bland Hitchcocks filmer är 'I sista minuten' med Cary Grant, från 1959, alltså 24 år senare, jobbar Hitchcock vidare på temat med en oskyldigt utpekad Hannay, även om han heter något annat i den filmen. Minns ni filmen? Med sitt mest oväntade slut, när de klättrat omkring på klippan med de amerikanska presidentskulpturerna, kvinnan halkar och blir hängande i hans hand högt upp över bergstupet - och vips, lyfter han upp henne till överslafen på tåget, - Snipp snapp snut, så var den sagan slut. 

För att få ett verkligt lyckligt slut, behövs en kärleksintrig, livet i övrigt är ju mest krig och elände. 

The Wizard of Oz - L Frank Baum (1900)

Alla har väl sett filmen? Alla vackra sånger med den blott 16 år gamla Judy Garland, 1939, en av de första färgfilmerna av storformat. Men så snubblade jag över den som bok. Till en början kändes den nästan indentisk med filmen, men det finns skillnader. Boken är helt klart en barnbok, naivt omfamnar den världen av pysslingar, häxor, fräd som slåss etc. Filmen behåller det fantastiska, om än lite utrensat vad gäller vissa avstickare i intrigen, men lägger också till en symbolisk drömnivå, en psykologisk isk förklaring till Dorothys upplevelser - hjärnskakning och feberdrömmar.

Intressant är dock att det funnits uttolkare som velat läsa in politiska symboler i sagovärldens häxor och annat. Att det skulle vara en politisk allegori, mer eller midnre medvetet - och som han varit alltför klok för att erkänna, för att inte sumpa sin knaggliga karriär.

Hur som, så är det en trevlig barnbok och en underbar film. Historien kom i scenversion redan 1902, men superfilmen först 20 år efter Frank Baums död.

Gilda (1946) vs hårdkokta deckare

Jag kopplade av med en klassisk film igår kväll. Den gick på reklamfri TV-kanal, trevligt nog. Första andningspausen. Avslutade mina två populärkurser en vecka före Julafton. Sedan dess har det varit jämnt skägg med julstädning, julmat, julgodis - för att inte tala om bokslut på jobbet. Gjorde sista förberedande beräkningen igår, idag kan jag pusta ut och är ledig några dagar framöver. Skönt! Ett sådant här år när det är så få julhelgdagar i veckan hade vi trott att många fler än vanligt skulle jobba. Våra snickare ville hellre jobba än förlora semesterdagar. Men det har varit helt dött på telefon och mail. Vi behöver pusta här uppe i det nordiska mörkret. Nu är soltimmarna så få att energin tryter. Jag skulle gärna göra som björnen, denna den mörkaste månaden.

Så nu fixar jag mig ett eget ide i soffan med film och böcker. Jag såg filmen Gilda som tonåring. På den tiden gick alla gamla klassiker som standard på TV, svartvita filmer avskräckte inte. Gilda är väl Rita Hayworths paradroll, som man minns henne ifrån. Att filmen ska föreställas försigå i Argentina var inget jag lade märke till i tonåren. Inte heller att det spelades urvattnad tango i bakgrunden. 1946 hade trots allt den argentinska tangon ännu inte lämnat sin guldålder. Men Hollywood har väl aldrig varit speciellt bra på att återskapa något annat än 'Hollywood'.

Å andra sidan, eftersom huvudtemat i filmen tycks vara att 'hat' bara är baksidan av 'kärlek' så kunde de ju ha utnyttjat den 'eldiga' tangoschablonen än mer om de velat... eller kommit att tänka på det? Eller var man så känslig 1946 att det räckte att säga att man befann sig i 'Argentina' för att väcka de associationerna?

Det allra intressantaste för mig var dock att jag kunde tolka filmen med hjälp av mina nya kunskaper från Kriminallitteratur-kursen. Och då i synnerhet Chandlers hårdkokta deckare. Den litteraturgenren och film noir utvecklades parallellt. De använder samma schabloner. Böckernas femmes fatales inspirerades av filmstjärnor som Rita Hayworth. Den hårdkokta genren innehöll på den tiden inga 'vanliga sunda kvinnor', alla var mer eller mindre depraverade - sexuellt. Glenn Ford är visserligen ingen detektiv, men han får ändå representera den tuffe mannen, som tack vare sin 'hederliga' grundinställning - trots att han inte följer lagen! - lyckats arbeta sig upp på toppen från sin underdog-position. Den hårdkokte detektiven vinner erkännande av andra män, som känt sig överlägsna, genom att visa att han inte kan korrumperas. Han låter sig inte köpas.

Det enda hotet är kvinnan. Hos Chandler är hon alltid fal, mutbar, leder till mannens undergång. Bara den hårdkokta deckaren lyckas övervinna sin 'svaghet' för hennes dragningskraft, vilket därigenom än mer visar hans moraliska oförvitlighet. Han går inte på någon falskhet, inte ens den kvinnliga. Detta är också temat i Gilda.

Rita Hayworth är kvinnan som alla män faller för. Och hon har gift sig med fel man, impulsivt, för att bli försörjd. Det finns dock en slutknorr i filmen, som skiljer sig från deckarna. Det visar sig att Gilda bara 'spelade' femme fatale, för att hämnas på en f.d. kärlek, mannen som svek hennes/deras kärlek. Gildas sexualitet lockar en stor filmpublik, men i slutet lugnas vi med att hon trots allt är lika oförvitligt moralisk som mannen.

Vill filmen propagera för en jämlik syn på könen? Filmen tycks i alla fall blanda schabloner. Alltsedan det victorianska 1800-talet har vi fått höra att kvinnan är den moraliskt oförvitliga som stod över alla sexuella böjelser. Genom henne kunde mannen, alltid ett offer för sina sexuella lustar, förädlas och lära sig styra dessa. Ädla män klarar detta. Den hårdkokta deckaren av Chandler-typ tycks vända på dessa schabloner. Här är det kvinnan som aldrig kan styra över sina lustar, och hotar att dra mannen med sig djupt ner i dyn. Det krävs stor själsstyrka av honom att motstå detta.

Forskning har sagt att denna schablonbild, av hotet från kvinnan, kom sig av kvinnors sociala frammarsch under världskrigen, när de kom ut på arbetsmarknaden och skaffade sig allt större social och ekonomisk frihet. Mannen riskerade konkurrens från kvinnan, men upplevde den främst på det sexuella planet, att han inte längre kunde kontrollera den del av henne som han ville ha ensamrätt på. I filmen Gilda gifter han sig med henne, men fullbordar aldrig äktenskapet - han kan ju inte ge efter för sina lustar! - i stället hämnas han genom att låsa in henne i äktenskapet, som i en gyllene bur, omgiven av gorilla-vakter. En fåfäng kamp.

Men som sagt, jag ser lika mycket en modernistisk lek med omvända roller, vilket naturligtvis skapar en uppseendeväckande effekt, som snabbt gjorde den hårdkokta deckaren till en av de populäraste genrerna. Genren har också haft förmågan att utvecklas i takt med samhället och togs från 1980-talet till stor del över av kvinnliga författare, som lät kvinnliga deckare visa att de var minst lika oförvitligt moraliska, men måste slåss än mer ur underläge för att få erkännande. Men lika lätt som för männen att få det, har det dock aldrig varit, visar det sig.

En annan sak som är tydlig i dessa gamla filmer är 'bristen' på våld. Ett knytnävsslag räcker för att sänka en man, och trots att han inte förlorar medvetandet, så ger han upp. Den som mottar första slaget, verkar också genast anse sig besegrad. Hellre fly än illa fäkta.

Vilket leder in mina tankar på Lasse Bergs Kalahari-böcker om människans utveckling: Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari. Till de schabloner vi omhuldar om oss själva hör både mannens aggressivitet, liksom omåttlig sexfixering. Tittar vi på våra släktingar så är schimpanser starka och försedda med rovdjurets hörntänder och bonobon, en mindre schimpans-art tycks kopulera oupphörligt promiskuöst. Den nyaste forskningen menar dock att vi har inte utvecklats ur schimpansen, utan schimpansen utvecklades ur oss.

Människan har aldrig haft några rovdjurständer. Människan har alltid förlitat sig på samarbete, i synnerhet mellan hona och hane. Typiskt för människan var att bära hem all mat vi hittade, inte bara till barnen, utan till vår partner. Vi överlevde genom att vara monogama och altruistiska. För det är aggressivitet bara ett hinder. Och trots alla fantasieggande myter, så är människan monogam. Om än inte lika monogama som fåglar som bara skaffar en partner under ett liv. Men tryggheten hos den lilla altruistiska gruppen, ökar överlevnadsgraden. Det gav oss fördelar nog att dominera denna planet.