H is for Homicide - Sue Grafton (1991)

 Känner mig alltid lika nöjd efter att ha läst ut en av Sue Graftons deckare. Hon har hållit fast vid sin alfabetiska idé, att gå igenom alla möjlig brott i bokstavsordning. Homicide, mord, står det i titeln från 1991. Och visst börjar historien med ett mord, en skadereglerare på California Fidelity, försäkringsbolaget där Kinsey Milhone har sitt kontor - i utbyte mot att kontrollerar vissa misstänkta fall av försäkringsbedrägeri.

Men på baksidan finns även alternativa titlar, som är viktiga för historien: H is for Hustler och H is for Hazardous. Kinsey hamnar mitt i en härva av systematiska bedrägerier med bilförsäkringar, och blir där, under falsk identitet, ofrivilligt engagerad som medhjälpare, vid en serie 'medvetet framkallade' krockar, för att begära ut ersättning både för bilskador och för Wiplash och andra diffusa kroppsskador. Hon befinner sig alltså under vanskliga förhållanden, bland fifflare och bedragare, och spindeln i nätet är psykopatiskt oempatisk och totalt självcentrerad. 

Miljön är som vanligt gestaltad filmiskt levande. Och hela den klaustrofobiska  stämningen gör att det pågår en kontinuerlig låggradig stress so gör det svårt att släppa boken. Ganska länge tänkte jag att det blev ovanligt 'händelselöst', så att jag kanske inte skulle ge den 5 poäng, men så känns det inte när jag läst klart boken. Spänningen har ökat boken igenom, och på slutet dyker några omsvängningar upp, som för att boken får även den femte guldstjärnan i kanten. 

Kinseys slutsats är att alla människor är redo att fiffla, mer eller mindre. Hon börjar vid krockarna, som blir som ett spännande äventyr där de lurar naiva medtrafikanter - i synnerhet förare som själva slarvar med olika trafikregler - tänka att de 'får skylla sig själva', som är så lättlurade. Hon måste ruska om sig själv emellanåt för att inte tappa sitt rättsmedvetnade och sin empati.

En ramberättelse kring denna historia, gäller att försäkringsbolaget California Fidelity, där Kinsey har sitt kontor, har gjort så stora skadeförluster, att de fått en kontrollant över sig, som ska avskeda folk och se över alla rutiner. En riktigt stelbent paragrafryttare. Jag tänker att det tidiga 1990-talet var en svår tid för världsekonomin. Många konkurser, brant ökad arbetslöshet. Kinsey kommer ihop sig med kontrollanten, när hon påpekar att hon minsann inte är anställd där, så på henne kan han inte ställa några krav. Hon säljer sina tjänster mot hyresfritt kontor. 

Men kontrollanten, Mr Gordon Titus (nickname: Tightass), lyssnar inte på det örat. På sista sidan får vi veta att han sett till att göra sig av med Kinsey. Får väl se i nästa bok vad det innebär. Måste hon skaffa sig ett annat kontor? Där på sista sidan förklarar Kinsey också att det inte bara är 'vanligt folk' som är ohederliga fifflare. Temat om ohederliga poliser finns med även i början av boken, när hon möter en barndomskamrat, som utbildade sig till polis samtidgit med Kinsey, men som frestades att ta mutor, men skaffade sig en bra advokat och stämde sin arbetsgivare när han blev avskedad. 

Slutknorren gäller att trots att Polisen anlitade Kinsey, och lovade hjälpa till och beskydda, vilket dock uteblev, antagligen på grund av administrativt slarv, så har Kinsey inte fått betalt. De olika inblandade polisavdelningarna skickar Kinseys faktura mellan sig, obenägna att ta på sig betalningsansvaret. Den ursprungliga utredningen var dessutom från Försäkringsbolaget självs, som nu verkar ha slängt ut Kinsey. 

Kinsey meddelar beskt att om Polisen inte lyckas betala henne inom 90 dagar, så tänker hon stämma dem! Jag kan inte låta bli att skratta åt dessa slutknorrar. Tidsandan. Och det blir som en cliff-hanger till nästa bok i serien.  

G is for Gumshoe - Sue Grafton (1990)

Som alltid, älskar Sue Graftons sätt att skriva, alla detaljerade karaktärsporträtt och miljöer. Utan att det någonsin bli överlastat, bara glasklart filmiskt. Hårdkokt deckare. Smarta gåtor, flera trådar som vävs samman.

'Gumshoe', ett gammalt ord för privatdetektiv, någon som smyger fram på gummisulor. Kinsey jobbar på och möter i denna även en manlig kollega, som  hjälper henne, blir först hennes livvakt, och senare också hennes älskare. (Två år före filmen 'Bodyguard' med Kevin Costner). Glad att Kinsey äntligen får uppleva ett tillfredsställande möte, både kroppsligt och själsligt. Robert och Kinsey har beröringspunkter, men precis som i livet är de också motsatser, vilket är hur vi lär oss via erfarenhet.

Kinsey själv lever under hot, från ett tidigare fall - en våldsdådare hon hjälpte till att spåra upp. Men hennes eget arbete, rör en familj med svåra erfarenheter i barndomen, vilket varit handikappande för uppdragsgivaren, Irene Gersh, en erfarenhet hon förträngt sedan barndomen. I samma veva får vi veta 'lite' mer om Kinseys egen barndom, uppfostrad av sin moster (eller faster?) sedan hennes föräldrar dog i en trafikolycka. Hon får också chans att jämföra barndom med Robert Dietz vagabonderande familj.

Denna bok börjar dessutom med Kinseys födelsedag, 33 år den 5 maj, och att hennes hyresvärd Henry, precis blivit klar med renoveringen med Kinseys 'garage-bostad'. Helt bedårande har han låtit inreda den som en båt, där måste ju alla bekvämligheter få plats på liten yta. Kinsey har också fått ett sovloft, alltså för första gången en riktig säng, dessutom dubbelsängsbred, och möjlighet till rejäl garderob (trots att hon nästan saknar kläder att förvara där). Och där uppe, med fönsterutsikt både ut mot havet och bergen åt andra hållet, finns ett badkar.

Hårdkokt deckare även denna gång, då Kinsey jagas och hamnar i trafikolycka och blir beskjuten, men bär skottsäker väst. Hur länge ska Kinseys kropp orka alla dessa våldsamheter?

F is for Fugitive - Sue Graften (1989)

Sjätte deckaren med Kinsey Millhone är lättviktigare än den föregående maximalt fantastiska urladdningen. Hennes bostad är ännu inte återuppbyggd efter bombdådet i slutet på föregående bok. Först får hon ett rum inne hos sin 82-årige hyresvärd, men tycker att han är alltför mycket 'kycklingmamma', som till och med viker hennes tvätt ..

Eftersom Kinsey varit föräldralös sedan 5 års ålder, är hon inte van vid att bli ompysslad. Utan är vanligtvis en stoisk ensamvarg. Hon får ett uppdrag åt en motellägare några mil från hemstaden, och flyttar in där medan hon försöker hjälpa honom att fria sonen från brottsmisstankar.

Men det är ingen rolig upplevelse. Hon har återigen hamnat i en dysfunktionell familj. Och kommenterar den samtida tendensen att prata mycket om dysfunktionella familjer. Kinseys erfarenhet är att det inte finns några andra sorter. Och börjar se alltfler fördelar med sin egen uppväxt som föräldralös. Ett exempel på Graftons/Kinseys torra humor. Men också sant, med tanke på att alla människors liv har sina problem att stöta och blöta, och att dessa oftast utspelas inom den närmsta familjen.

Motellet ligger i ett litet samhälle, Floral Beach, med dryga tusen invånare, där alla tycks känna alla, och där problemen tycks gjutna i betong sedan alla på förhand bestämt vem som är skyldig eller inte, vem som är omoralisk eller inte, osv.

Nytt fakta om Kinsey är att hon inte tål blodprover och sprutor, och blir illamående och riskerar att svimma ifall hon tvingas se när dottern i familjen kollar sin mors blodsocker och ger insulinsprutor. Inte 'cool' av någon som skall vara 'tuff privatdeckare' - konstaterar Kinsey själv.

Själva brottsintrigen: Titelns 'Fugitive' rör motellägarens son, som inte orkade kämpa emot en falsk anklagelse 17 år tidigare, utan tog ett fängelsestraff - men rymde redan efter ett år och hållit sig undan i 16 år, under falsk identitet. I övrigt rör det sig kring livslögner, som så ofta när det gäller brott. Jag säger inte mer. Karaktärerna är fattigare och lantligare i denna småstad, och som alltid språkligt på kornet. Graftons böcker är sköna att läsa på engelska.

E is for Evidence - Sue Grafton (1988)

Återigen en fullträff av Sue Grafton. Kinsey Millhone lever i en ensamhetens bubbla över Jul och Nyår, då hennes liv helt går i stå. Livet omkring henne stänger, inklusive bortrest hyresvärd och stamkrogen där hon äter och får lite burdus omtanke, medan hon själv inte har någon släkt att umgås med. Även hennes halvt om halvt skilde förälskelse, Jonah, är bortrest över helgerna - med fru och barn.

Denna gång har hon ingen klientfall att utreda. Hon får ett brådskande rutinjobb, som det verkar, att kolla upp en brand, åt försäkringsbolaget där hon hyr kontor i utbyte mot lite tjänster. Men det visar sig vara en komplott, som gör att hon även blir utestängd från sitt kontor över helgerna anklagad för medhjälp till försäkringsbedrägeri. Problemet är att hitta bevis, evidence och vad som verkligen är det bakomliggande motivet. Vad som först verkar handla om affärer och företagsekonomi, visar sig i slutänden krympa, eller snarare växa, till ett handikappande familjedrama.

Men medan Kinseys vanliga liv i 'nuet' är helt avstängt, dyker hennes ex-man upp, musikern Daniel, den charmige talangen som kan förvrida huvudet på vem som helst.  Här får vi veta en hel del om Kinseys förflutna och nedgrävda känslor.

Dessutom är texten mästerlig vad gäller hennes upplevelse när hon råkar vara i närheten av en brevbomb, som förutom tillfällig dövhet, tinnitus, diverse brännsår och blåmärken, även skapar chock och overklighet inför det som hänt, att hon stått intill en person som dör i olyckan. Jag kan inte annat än sugas in i texten följa med i den kvardröjande chocken, livet i ultrarapid hon inte accepterar utan tar sig ur.

The Maltese Falcon - Dashiell Hammett (1930)

Har nu läst Dashiell Hammetts klassiska The Maltese Falcon, med den stilbildande hårdkokte detektiven Sam Spade. Och med tanke på att jag nyss läst Umberto Ecos Foucaults pendel, kan jag bara konstatera att han inte bara nämner Sam Spade, utan haft Hammetts deckare i åtanke på mer än ett sätt. Inte bara titeln, utan hela brottsintrigen, snurrar kring en stöldbegärlig historisk klenod från Tempelriddartiden, den 'hemliga' organisation som också var en huvudingrediens i Ecos fabulerande.

Hårdkokt kallade man denna nya genre för att deckaren blivit kompromisslös och spydig, rör sig i tuffa miljöer, där våld och utsatthet är huvudingredienser. Så väl deckare som brottslingar är luggslitna och rör sig på mörka bakgator.

Hela intrigen hos Hammett bygger på falskhet, alla lurar alla, om och om igen, alla vill sätta dit alla, inte ens poliser är att lita på. Signifikant är att den mest misstänksamme polisen bär en symbol för ett hemligt sällskap på sitt kavajslag. Alltså vågar vi inte lita på honom, liksom Sam Spade inte litar på honom, och själv använder Spade metoden att låtsas lika girig som brottslingarna för att smälta in och avslöja sanningen.

Hela historien berättas i tredje person, helt utan referenser till vad Sam Spade själv tänker och vet. Det får läsaren själv försöka lista ut, och riskerar därigenom att gissa fel, både vad gäller Spades moral och vem som är den 'huvudskyldige'. Vilket också naturligtvis ökar spänningen och behåller känslan av 'cliffhanger' historien igenom.

En annan huvudkaraktär är den vackra förförerskan, en Milady à la 1930, en femme fatale, som spelar naiv skolflicka för att försöka uppnå sina mål. 1930 ansågs hennes förslagenhet göra henne till en värdig till Spade, och deras 'attraktion' som trovärdig. Jag har ju lite svårt att köpa just det, med de stereotypa könsrollerna, tuff man och naiv flicka, då föredrar jag Hammetts senare skapelse, det humoristiska spelet mellan Nick Charles och hans hustru Nora (Jfr The Thin Man).

Sam Spade låter sig aldrig luras, han är ensamvargen som aldrig tummar på sina målsättningar, och aldrig låter känslorna påverka omdömet. Däri ligger tuffhetsidealet. Inga avslöjanden rubbar Spades tankenärvaro eller omdöme. Alla, oavsett sida av lagen, är alltför självupptagna för att någonsin ställa upp för någon annan än sig själv - även så Spade. Det är hans jobb att sätta dit de skyldiga, så då gör han det, hur än unga offer för sin omgivning de skyldiga visar sig vara.

Det glada tjugotalet var över, börskraschen 1929 hade urholkat såväl ekonomi som moral. Spade blir en sorts tidig superhjälte, han ser sig som den ensamme riddaren som aldrig ger vika. Men hans 'rustning' är i den grådaskiga verkligheten sliten och bucklig  

Hammetts prosa är mycket behaglig, ren och precis och lagom detaljerad, ibland med nästan poetiskt sköna formuleringar. Romanen blev genast en dundersuccé och började genast filmas samma år. Den mest berömda filmversionen är dock den med Humphrey Bogart från 1941, och trots att det är mycket länge sedan jag såg den, så är det som om jag hör Bogarts röst i Sam Spades repliker, så trogen var filmen originalet.

Spade rör sig mellan tre kvinnostereotyper. Brigid är lycksökerskan och femme fatale, som kan mäta sig med Spades intriger. Iva är hans mördade partners överkänsliga hustru, som Spade fått efter sig för sina synders skull. Men framtiden är Spades käcka sekreterare, Effie, den idogt arbetande unga kvinnan, ett nytt inslag på 1920-talets arbetsmarknad. Visserligen luras hon av Brigids intriger, lojal mot den unga kvinnan, och är därför inte jämlik Spade, men hennes arbetsmoral och mod är det inget fel på.  

Spade berättar en historia för Brigid, som lär vara en sann historia, från Hammetts egen erfarenhet av detektivarbete. En man som med en hårsmån undkommit en olycka med dödlig utgång, ger sig iväg och 'försvinner'. Hans exalterade livskänsla i dödens bakvatten, får honom att vilja fly ekorrhjulet och börja ett nytt liv. I stället blir detta 'nya' liv en nästan exakt kopia av hans första familj och liv. Kanske menar Hammett att vi aldrig kan undkomma oss själva ...

Glitz - Elmore Leonard (1985)

Apropå dialog-mästare, så tillhörde Elmore Leonard de största. Inte konstigt att mycket av vad han skrev filmatiserades. Han började med Western-historier på 1950-60-talen, då en populär genre, varav några filmatiserades med stora affischnamn som Glenn Ford, Paul Newman, Burt Lancaster och Clint Eastwood.

Men från 1970-talet lutade han mer åt kriminalgenren, också ofta filmatiserade. Några minnesvärda filmer från 1990-talet, som vi kan se på TV än idag är Get Shorty (1995; John Travolta, Gene Hackman) och Out of Sight (1999; George Clooney, Jennifer Lopez).

Hans genombrott för den stora publiken var dock Glitz, 1985 (TV-film 1988), som jag nyligen ärvt i ett välläst exemplar. Jag har också läst hans uppsats 10 Rules of Writing (2007) där han beskriver sin strategi för att som författare vara helt osynlig i texten, och överlämnar åt karaktärerna att tala och agera. Hemingway hörde till hans ideal, även om han tyckte att denne saknade humor. Elmore Leonard är dock ofta extremt kortfattad i sina scenhänvisningar, vilket säkert flyter ännu bättre i det engelska originalet än på svenska. Men humor har han. Ett vinnande koncept. Vilket också var det som Klas Östergren vann på i Handelsmän och partisaner, såväl den flytande dialogen, som en viss svart humor. (Undrar om Östergren redan hade börjat översätta Ibsen vid det laget? Ännu en dialog-mästare)

Glitz rör sig mellan Miami, Puerto Rico och Atlantic city, i ett soligt 1980-tal. Huvudperson är polisen Vincent Mora från Miami, som efter 15 år i yrket fortfarande hyser hopp om att kunna skrämma brottslingarna till laglydighet, hellre än att skjuta ihjäl dem, varför han själv hamnar i skottlinjen. Han har alltså ett positivt sinnelag, vilket även avspeglas i hans lätthet att förälska sig.

Vincent jagas från första till sista sidan av en psykopat som mördar utan hämningar, vilket placerar denna historia i den hårdkokta genren. Men trots att turerna mellan dessa två, polisen och mördaren, väver in dem i ett nätverk av kriminella miljöer av spelsyndikat och maffia, saknar historien svärta. Det är det jag menar med 'soligt 1980-tal'. Där finns humor och ideal. Oförglömlig är den oövervinnerlige, storvuxne livvakten och f.d. fotbollsspelaren DeLeon, som inte behöver ta skit från någon utan ställer sig på Vincents sida ... i alla fall ett tag, utav ren respekt.

Men som med så mycket här i livet, efter en tid av omvälvningar, återgår livet till sina invanda cirklar. Förändring och status quo är två sidor av samma mynt.

D for Deadbeat - Sue Grafton (1987)

Har nu läst fjärde boken om privatdeckaren Kinsey Millhone. Jag behövde slå upp titelbegreppet 'deadbeat' (dagdrivare, odåga), och inser att det passar utmärkt både bokstavligt och metaforiskt.
Liksom föregående bok i serien, inleds denna med att Kinsey får ett uppdrag av en man som visar sig bli nästa offer. Men intrigen är mer komplicerad än så och historien hjärtknipande i flera nivåer, och har lämnat alla spektakulära pajaskonster bakom sig. I stället kommer Graftons i vanlig ordning trovärdiga karaktärer att gradvis skifta nyans i takt med att historien fördjupas.

John Daggett inleder historien, som den alkoholiserad sjaskig hustrumisshandlare, som just suttit i fängelse för att ha dödat fem personer genom att köra rattfull. En farlig man, bigamist, hatad av 'alla'. Men han saknar inte samvete. När han fått händerna på en 'fängelsepolares' orättfångna pengar, tvekar han inte att skänka dessa till den döda familjens efterlevande, nu föräldralösa son - det yttersta offret.

Men vid det laget har han själv blivit offer för en annan, än mer inbiten kåkfarare, Billy Polo, som också fått nys om pengarna och vill lura till sig dem genom intriger, som blir själva anledningen till att Daggett framstår som 'bigamist'. Det är trots allt osäkert om han själv verkligen 'gift om sig', eller om det andra vigselbeviset är en förfalskning.  

Å andra sidan är även denne gärningsman ett 'offer', eftersom även han hade en älskad bror som dog vid samma trafikolycka. Billys hämnd tycks dock handla mer om egen vinning. Och så har vi det yttersta offret, den numera föräldralöse, 15-årige Tony, som inte ser pengar som ersättning för vad han förlorat. Han vill bara utrota den alkoholiserade trafikfaran Daggett. Han intalar sig att Daggetts död skulle vara en befrielse för såväl Daggett själv, som alla som sörjer de dödade.

Men det blir inte en befrielse för Tony, de pengar som var på väg till honom på omvägar, samtidigt som han själv blev förövare, blir bara en påminnelse om hans egen skuld. Lika lite som Daggett kan han leva med denna vetskap. He needs to put himself out of his misery...

En tragedi. I denna historia är alla offer, även alla förövare ...
Mycket skickligt nystat.

C is for Corps - Sue Grafton (1986)

Läste denna för snart två år sedan, men tycks ha glömt att skriva om den här i bloggen, eller så var jag störd av bokens spektakulära slut. Det känns mer höra hemma i actionfilmer, en delvis galen blandning av äckel och skratt. Och motiverar 'liket' i titeln.

Men jag gillar Graftons förmåga att nysta ihop intressanta intriger, liksom hennes outsinliga myller av levande karaktärer. Förutom den galne mördaren, som känns onödigt galen.

Offret inleder historien genom att själv söka upp Kinsey och säga att han inte tror att den bilolycka han hamnade i, som även dödade hans bäste vän, inte var någon ren olycka. Fyra dagar senare är han död. Självklart kan Kinsey inte ignorera detta, utan känner ansvar att finna den skyldige.

Dessutom finns det denna gång bihistorier som hör mer samman med Kinseys liv, än med mord-intrigen. Viktig är Kinseys bullbakande 80-årige granne Henry Pitts, som hon räddar ur klorna på en bedragare. Men också polisen Jonah Robb på 'avdelningen för försvunna personer', som dyker upp återkommande. Ömsesidig attraktion finns, men Kinsey vill inte bli något instrument eller krycka i hans äktenskapliga problem, med separation och återföreningar. Han måste bli klar över sig själv och Kinsey är stolt över sin egen självständighet.

Dödläge - Sara Paretsky (1984)

Andra boken om den kvinnliga privatdetektiven V.I. Warshawski, (Deadlock; 1984), stilbildande för en ny feministisk syn på kvinnan. Sara Paretsky skrev i en medvetet protest mot kvinnobilden i deckargenren, alltid offer. Warshawski tar för sig, är tuff, slagfärdig - på alla sätt kapabel och myndig.

Men inte utan motstånd. Den äldre generationen, inte minst hennes döde fars gamle vän, Bobby Mallory, motsätter sig att kvinnor har 'manliga' yrken. Kvinnor ska enligt honom föda barn och stanna hemma hos sin familj. En kvinnobild 'Vic' (Victoria) Warshawski inte kan känna igen sig i. Eftersom alla arbetande kvinnor kallas vid förnamn, en inarbetad härskarteknik att förminska och omyndigförklara, medan varje man, hur än ung spoling, kallas 'Mr' + efternamn, går Vic konsekvent in för att benämna sig själv vid initialer, V.I. före efternamnet, för att ta bort det könsklassificeringen, det sårbara.

Paretsky inledde alltså en ny era inom deckargenren, den självmedvetet arbetande kvinnan, feministen som går mot strömmen. Kvinnliga detektiver hade funnits tidigare, redan på 1800-talet, men återkom nu i svallvågorna efter 60-70-talens kvinnokamp. PD James hade visserligen lämnat sin kommentar redan 1972, då hon läte en ung kvinna ta över sin kollegas detektivbyrå i Ett opassande jobb för en kvinna. Jag känner dock avgörande skillnader mellan böckerna, som visar på den fortgående samhällsutvecklingen under dessa tolv år.

Hos PD James, 1972 i England, såg även hennes jämnåriga på henne med misstänksamt tvivel på hennes yrkesval, och i slutänden får mästerdetektiven, Dalgliesh, ta över. Hos Paretsky 1983, i Chicago-trakten, är Warshawskis yrkesliv redan inarbetat, och misstänksamheten tycks främst vara en generationsfråga. Arbetande kvinnor börjar bli regel och starka kvinnor som Vic vägrar anpassa sig och låta sig begränsas.

Miljön i romanen är förutom Chicago, hela varvsindustrin i kris kring 'de stora sjöarna', The Great Lakes, på gränsen mellan USA och Kanada. Det råder snålblåst i såväl klimat som ekonomi, i ett område och en tid, som enligt Vics far endast bestod av 'Vinter och augusti'. Texten känns initierad och trovärdig.

Red Harvest - Dashiell Hammett (1929)

Dashiell Hammett skapade en ny genre - den hårdkokte storstadsdetektiven. Att han själv jobbat som privatdetektiv ett tiotal år innan han började skriva, och gärna utgick från sina egna erfarenheter, är ett möjligt skäl till historiernas intryck av realism. Först skrev han noveller, ett vanligt forum förr i tiden, och skapade där den namnlöse Continental Op, som berättar i jag-form om sina deckaruppdrag. Han är också huvudpersonen och Jag-berättaren i den första längre historien, Red Harvest, först följetong 1927-28, men även utgiven som kriminalroman 1929.

Röd skörd,  en blodig historia där gangstergäng och korrupta poliser skjuter ner varann tills stan riskerar att bli avfolkad. Att denna kriminalgenre skapades i USA och ingen annanstans känns logiskt. Det må sägas att historien vill beskriva den allienerande storstaden, men bortsett från det nya i miljön, så är det egentligen en moderniserad Vilda Västern-historia. Poliser och gangsters skjuter ner varann. Central pusseldeckargåta saknas. Mysteriet är vår osäkerhet inför om det finns någon hederlig person alls. Den officiella lagens arm är korrupt, inget att lita på.

Den ensamme starke mannen, en gång kanske pälsjägare i gränslandet mellan indianer och vita, som bara har sin egen integritet att lita till, har här blivit privat-deckaren på gränsen mellan vita poliser och skumma gangsters. Till och med denne starke man hamnar delvis i slagskuggan, kan tyckas misstänkt och använder tveksamma metoder för att slutföra sitt uppdrag. Ändå visar han sig i slutänden ha undgått att dras in i de korruptas skumma spel, och stått kvar på rättrådighetens sida.

Någon humor hittade jag inte i denna historia, inte som i Den gäckande skuggan, (1934), men språket är rent och mycket visuellt. Kapitlen föredömligt korta.

The Thin Man - Dashiell Hammett (1934)

Förr visades ofta gamla 30-talsfilmer på TV, Några jag särskilt minns för sin humor är Den gäckande skuggan (1934) och några uppföljare om jag minns rätt. Huvudpersoner var en motvillig privatdetektiv och hans hustru, och det jag minns mest - deras lilla vita pigga foxterrier.

När jag nu beslutat mig för att läsa något av Dashiell Hammett, mannen som skapade den hårdkokte deckaren, blev jag glatt överraskad av att känna igen Nick Charles som tycks dricka non-stop, och allt skämtsamt gnabb med hans hustru Nora (William Powell och Myrna Loy) - och framförallt deras hunds närvaro från första sidan. Jag älskar humorn som inleder denna historia. Tyvärr ebbar humorn ut ju mer vi involveras i mordutredningen.

Historien avslutas med en förvånande 'twist' i den slutliga lösningen av brottet. Så det är en utmärkt historia på det sättet. Men jag saknar humorn, som helt klart är det man utvecklat i filmerna. Film och bok utkom dessutom samma år, så det var snabbt marscherat!

B is for Burglar - Sue Grafton (1985)

Sue Graftons andra deckare om Kinsey Millhone, utgiven tre år efter den första, håller lika hög klass som den första. Hon har alltså inte stressat fram den. De utarbetade karaktärsporträtten är även nu den stora tillgången, liksom den elaborerade intrigen, som vi får följa under Kinseys envisa försök att lista ut hur allt hänger ihop.

Denna gång är karaktärerna dock jämnt fördelade mellan könen, med flera knepiga äktenskap och deras märkliga maktkamper. Intrigen nystar kring en rad olika bedrägerier, vilket gör att titeln lätt skulle kunna översättas till svenska som "B för bedrägerier", och stämma bättre än engelskan inbrott (burglar).

Bland karaktärerna finns offrets 85-åriga granne, Julia Ochsner, som genast blir Kinseys vän och gärna hjälper till att spana. Det piggar upp henne och ger lite mening åt livet.

Mer avslöjar jag inte. Mördaren är såväl girig, som våldsam och skrupulös. Någon djupare bild av samhället hittar jag inte denna gång.

A is for Alibi - Sue Grafton (1982)

Har läst en deckare igen, och som alltid funderar jag över vad det är som drar hos deckargenren. A is for Alibi är Sue Graftons deckardebut och det första jag läser av henne (30 år i efterhand). Jag finner den mycket välskriven.

Sue Grafton var med om att dra igång vågen av kvinnliga hårdkokta deckare. Maria Muller (som jag aldrig läst) lär ha skrivit den första 1977, men saknade uppföljare ända till 1982, samma år Sara Paretsky introducerade V.I. Warshawski, samt alltså Sue Grafton inledde sin alfabets-serie om privat-deckaren Kinsey Millhone. Sue Grafton har oförtrutet fortsatt sin serie och har 2012 hunnit fram till bokstaven V.

För mig börjar A is for Alibi lite som en vanlig pusseldeckare. Åtta år tidigare mördades två personer med samma gift, men på olika orter i USA. Samband? En oskyldig kvinna har suttit av straffet, men är nu frisläppt och vill att KH efterforskar den 'egentlige' mördaren. Titeln till trots, är alibi i princip likgiltigt vid giftmord som dessa, då mördaren inte behöver vara på plats när döden inträffar. Frågan är: Vem hade tillgång till giftet, möjlighet att förmedla det till offret, och dessutom avsikt att döda?

Kinsey Millhone intervjuar alla inblandade. Dessa pratstunder upptar större delen av boken. Alla noggrant utmejsalde karaktärer väcker läslust. Liksom allt småprat, som är så tilltalande. Även miljöbeskrivningarna är välmotiverade, inte minst genom att vidga bakgrundsförståelsen genom de olika karaktärernas boendemiljöer. Distinkta kvinnoporträtt överväger. Historien verkar länge handla om otrohet och hämnd - ett klassiskt pusseldeckarmotiv. Försmådda kvinnor, som gärna vill hämnas. Men där finns även en ung man som inte får den han vill ha. Överallt relationstrådar, hemliga relationer med möjliga förövare och offer.

Historien blir 'hårdkokt deckare' genom Kinseys likheter med sina manliga föregångare: enstöringar, outsiders, med torr cynisk humor. Men Kinseys wise-cracks skiljer sig från männens, genom att hon främst ironiserar över sin egen situation. Som t ex den gång hon tvingas sitta och vänta ut sina objekt, säger att "sitting" tillhör hennes favorit-sysslor, fastän läsaren känner hennes tydliga frustration. Dessutom löser inte Kinsey gåtor likt en mästerdetektiv, utan är själv med mitt i handlingen, gör misstag som leder till nya offer, umgås med mördaren utan att misstänka personen och i slutet när sanningen avslöjas, blir hon själv jagad och hotad.

Inom Millhone står intellekt och känslor i ständig motsättning till varandra, arbetet och intellekt styr. Tvärtemot traditionella kvinnobilder, måste intellektet alltid segra. Hennes tankearbete är huvudsaken. Hon ramlar i samma tankefällor som alla andra, men arbetar sig upp ur förhastade antaganden och finner nya tankevägar. Hon har etiska funderingar, kan förstå och acceptera att en person försmådd i kärlek vill hämnas. Rättvisa skipas genom att alla betalar sina skulder. Men girighet kan hon inte acceptera, förövare som söker egen vinning - och det är där vi slutligen hamnar när Kinseys undersökning grävt sig ner och finner den samvetslöse mördaren, den girige.

Detta är inte pusseldeckarens personliga hämndmotiv, och inte heller en klar bild av Yuppie-eran som pågick för fullt, med arrogant ekonomisk brottslighet. Kinsey ilsknar till över orättvisan att medelklassens brottslingar kan bli både hjältar och bestseller-författare; "Rich is rich". Samhället förlåter nästan allt utom mord, något Kinsey inte vill acceptera. Hennes utredning visar också att en 'oskyldig' fått agera förmedlande länk för det ena giftmordet, omedvetet. Han hade alltså tillgång både till giftet och offret, men ingen avsikt att döda. Den samvetslöse uppsåtsmakaren slipper smutsa sina händer. Vilket väcker Kinseys heliga vrede än mer inför uppsåtet.

Hundar finns med som genomgående metafor. Millhone har svårt för hundar, medan båda mördarna dock har nära kontakt med hundar. En av de giftmördade hade haft en vakthund, som dock blev 'trafikdödad' så att offret blev oskyddat. Intressant enhetlighet.

Gilda (1946) vs hårdkokta deckare

Jag kopplade av med en klassisk film igår kväll. Den gick på reklamfri TV-kanal, trevligt nog. Första andningspausen. Avslutade mina två populärkurser en vecka före Julafton. Sedan dess har det varit jämnt skägg med julstädning, julmat, julgodis - för att inte tala om bokslut på jobbet. Gjorde sista förberedande beräkningen igår, idag kan jag pusta ut och är ledig några dagar framöver. Skönt! Ett sådant här år när det är så få julhelgdagar i veckan hade vi trott att många fler än vanligt skulle jobba. Våra snickare ville hellre jobba än förlora semesterdagar. Men det har varit helt dött på telefon och mail. Vi behöver pusta här uppe i det nordiska mörkret. Nu är soltimmarna så få att energin tryter. Jag skulle gärna göra som björnen, denna den mörkaste månaden.

Så nu fixar jag mig ett eget ide i soffan med film och böcker. Jag såg filmen Gilda som tonåring. På den tiden gick alla gamla klassiker som standard på TV, svartvita filmer avskräckte inte. Gilda är väl Rita Hayworths paradroll, som man minns henne ifrån. Att filmen ska föreställas försigå i Argentina var inget jag lade märke till i tonåren. Inte heller att det spelades urvattnad tango i bakgrunden. 1946 hade trots allt den argentinska tangon ännu inte lämnat sin guldålder. Men Hollywood har väl aldrig varit speciellt bra på att återskapa något annat än 'Hollywood'.

Å andra sidan, eftersom huvudtemat i filmen tycks vara att 'hat' bara är baksidan av 'kärlek' så kunde de ju ha utnyttjat den 'eldiga' tangoschablonen än mer om de velat... eller kommit att tänka på det? Eller var man så känslig 1946 att det räckte att säga att man befann sig i 'Argentina' för att väcka de associationerna?

Det allra intressantaste för mig var dock att jag kunde tolka filmen med hjälp av mina nya kunskaper från Kriminallitteratur-kursen. Och då i synnerhet Chandlers hårdkokta deckare. Den litteraturgenren och film noir utvecklades parallellt. De använder samma schabloner. Böckernas femmes fatales inspirerades av filmstjärnor som Rita Hayworth. Den hårdkokta genren innehöll på den tiden inga 'vanliga sunda kvinnor', alla var mer eller mindre depraverade - sexuellt. Glenn Ford är visserligen ingen detektiv, men han får ändå representera den tuffe mannen, som tack vare sin 'hederliga' grundinställning - trots att han inte följer lagen! - lyckats arbeta sig upp på toppen från sin underdog-position. Den hårdkokte detektiven vinner erkännande av andra män, som känt sig överlägsna, genom att visa att han inte kan korrumperas. Han låter sig inte köpas.

Det enda hotet är kvinnan. Hos Chandler är hon alltid fal, mutbar, leder till mannens undergång. Bara den hårdkokta deckaren lyckas övervinna sin 'svaghet' för hennes dragningskraft, vilket därigenom än mer visar hans moraliska oförvitlighet. Han går inte på någon falskhet, inte ens den kvinnliga. Detta är också temat i Gilda.

Rita Hayworth är kvinnan som alla män faller för. Och hon har gift sig med fel man, impulsivt, för att bli försörjd. Det finns dock en slutknorr i filmen, som skiljer sig från deckarna. Det visar sig att Gilda bara 'spelade' femme fatale, för att hämnas på en f.d. kärlek, mannen som svek hennes/deras kärlek. Gildas sexualitet lockar en stor filmpublik, men i slutet lugnas vi med att hon trots allt är lika oförvitligt moralisk som mannen.

Vill filmen propagera för en jämlik syn på könen? Filmen tycks i alla fall blanda schabloner. Alltsedan det victorianska 1800-talet har vi fått höra att kvinnan är den moraliskt oförvitliga som stod över alla sexuella böjelser. Genom henne kunde mannen, alltid ett offer för sina sexuella lustar, förädlas och lära sig styra dessa. Ädla män klarar detta. Den hårdkokta deckaren av Chandler-typ tycks vända på dessa schabloner. Här är det kvinnan som aldrig kan styra över sina lustar, och hotar att dra mannen med sig djupt ner i dyn. Det krävs stor själsstyrka av honom att motstå detta.

Forskning har sagt att denna schablonbild, av hotet från kvinnan, kom sig av kvinnors sociala frammarsch under världskrigen, när de kom ut på arbetsmarknaden och skaffade sig allt större social och ekonomisk frihet. Mannen riskerade konkurrens från kvinnan, men upplevde den främst på det sexuella planet, att han inte längre kunde kontrollera den del av henne som han ville ha ensamrätt på. I filmen Gilda gifter han sig med henne, men fullbordar aldrig äktenskapet - han kan ju inte ge efter för sina lustar! - i stället hämnas han genom att låsa in henne i äktenskapet, som i en gyllene bur, omgiven av gorilla-vakter. En fåfäng kamp.

Men som sagt, jag ser lika mycket en modernistisk lek med omvända roller, vilket naturligtvis skapar en uppseendeväckande effekt, som snabbt gjorde den hårdkokta deckaren till en av de populäraste genrerna. Genren har också haft förmågan att utvecklas i takt med samhället och togs från 1980-talet till stor del över av kvinnliga författare, som lät kvinnliga deckare visa att de var minst lika oförvitligt moraliska, men måste slåss än mer ur underläge för att få erkännande. Men lika lätt som för männen att få det, har det dock aldrig varit, visar det sig.

En annan sak som är tydlig i dessa gamla filmer är 'bristen' på våld. Ett knytnävsslag räcker för att sänka en man, och trots att han inte förlorar medvetandet, så ger han upp. Den som mottar första slaget, verkar också genast anse sig besegrad. Hellre fly än illa fäkta.

Vilket leder in mina tankar på Lasse Bergs Kalahari-böcker om människans utveckling: Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari. Till de schabloner vi omhuldar om oss själva hör både mannens aggressivitet, liksom omåttlig sexfixering. Tittar vi på våra släktingar så är schimpanser starka och försedda med rovdjurets hörntänder och bonobon, en mindre schimpans-art tycks kopulera oupphörligt promiskuöst. Den nyaste forskningen menar dock att vi har inte utvecklats ur schimpansen, utan schimpansen utvecklades ur oss.

Människan har aldrig haft några rovdjurständer. Människan har alltid förlitat sig på samarbete, i synnerhet mellan hona och hane. Typiskt för människan var att bära hem all mat vi hittade, inte bara till barnen, utan till vår partner. Vi överlevde genom att vara monogama och altruistiska. För det är aggressivitet bara ett hinder. Och trots alla fantasieggande myter, så är människan monogam. Om än inte lika monogama som fåglar som bara skaffar en partner under ett liv. Men tryggheten hos den lilla altruistiska gruppen, ökar överlevnadsgraden. Det gav oss fördelar nog att dominera denna planet.

Janet Evanovich

Jag har nyss läst om den andra Stephanie Plum deckaren - på engelska Two for the Dough (1996). Språket är vansinnigt roligt. Just för att det gör de olika karaktärerna så levande. Jag tänker också att all den här rappa dialogen som de bästa deckarna har - det måste vara en påverkan från TV och film. Vad man kallar intermedialitet. Något vi ska läsa en hel delkurs om nästa år inom litteraturvetenskap. Det är spännande.

Något annat som blir tydligt när jag läser Evanovich, den värld hon bygger upp kring Stephanie Plum i Trenton, 'the burg', är könsrollerna, kriget mellan könen. Det är männens värld och kvinnorna är hela tiden 'slagpåsar', men de ger sig inte. Tre generationer starka kvinnor. Inte bara i familjen Plum, utan i hela Trenton. Kvinnorna är som slagbollar på en fjäder. De far tillbaka upp lika fort som de slås ner. De ger sig inte. Den nya kvinnokraften - i den hårda 'verkligheten'. Och alla män verkar inte fatta att gamla våldsmetoder inte fungerar längre.

Mannsbilden är naturligtvis stereotyp. Brottslingarna är psykotiska våldsverkare och oftast sexuellt slemmiga typer. De få killar som dyker upp på den rätta sidan om lagen är naturligtvis 'tuffa killar'. Undantag hittills är väl främst Stephanies far som mest suckar uppgivet över sin extrema svärmor. I övrigt deltar han knappt i det sociala livet.

Självklart finns det skillnader mellan kvinnogenerationerna. Mest konservativ är Stephanies mor, som inte gillar dotterns 'okvinnliga' kängor. Medan mormodern blir som ung på nytt och köper samma kläder som dotterdottern, skaffar sig ett olagligt vapen och hänger på i jakten på brottslingar.

Allt det här tycks ge Evanovich en oräknelig mängd möjligheter till humor. Jag älskar det.