Öken av JMG Le Clézio (kurs 9)

Andra boken vi skulle läsa av Le Clézio på kursen, var Öken, som jag läste och skrev om i Februari. Så det var inte länge sedan, även om mycket hänt sedan dess. Det blev ändå en mycket omvälvande vecka. Jag satt och letade i kartböckerna för att komma närmare texten. VAR befann vi oss? Och så började jag söka på några namn. Och då var det som ett jordskred började rulla över mig.

Boken som jag först upplevt som en sensuell, sinnesupplevande dröm, blev plötsligt mycket konkret. Vi befann oss i Marocko, ja, och alldeles vid gränsen in till Västra Sahara. Boken är skriven 1980, alltså inte många år efter att Polisario började sitt befrielsekrig för att befria sig från Marocko. Västsahara, som ända till Francos död hårdnackat behållits som (pga sina naturrikedomar) som koloni under Spanien. Alltså ända till 1975. Jag sökte vidare på internet, och just iår, Januari-Februari 2009, reste en folkhögskoleklass från Sverige, ner till just Västsahara för att intervjua folk i de flyktingläger som finns där än idag, i södra Algeriet. Trettio år har de levt i flyktingläger, hela landet har en minerad gräns. Västsahara är världens sista koloni. Eländet är inte över än. Så aktuell är Le Clézios bok.

Gräver man ännu längre finner man att Le Clézio är gift med en berberkvinna, av just Ma el-Ainins stam, de blå tuaregerna. Och att han är en historisk person, som dog precis som i boken, men att hans söner kämpade vidare ända in på 30-talet, för sitt lands frihet. För Västsahara, en gång kallad Rio de Oro, var dessutom det sista fria område, det område som kolonialiserades sist, antagligen för sitt mycket torra ökenklimat som man först hade svårt att se nyttan av ... ända tills man upptäckte guld och fosfater. Men nu är det också det sista området som fortfarande är anekterat helt öppet.

Jag blev så tagen av detta, att min uppsats om boken blev en historisk exposé, och vad som kunde ligga bakom symbolerna. Historia har alltid varit mitt stora intresse, hur människan rör sig över jorden och påverkar varandra, utvecklas.

Än mer omvälvande blev det sedan när mina kurskamrater lämnade in sina arbeten och det visade sig att vi alla fyra angripit romanen ur helt olika synvinklar.

Jag minns inte om jag skrivit tidigare att vi faktiskt inte var fler än fyra elever som fullföljt kursen. Normalt sett läggs en så liten klass ner. Men eftersom detta var en första provomgång, och allt sker via internet, så genomfördes kursen ändå. Vår lärare var mycket imponerad över vårt intensiva arbete, våra ansträngningar, och sörjde att inte fler gått kursen och kunnat läsa vad vi skrev och kom fram till. Men även om vi var bara fyra, så blev det oerhört berikande.

Just när det gäller öken, hade jag alltså fastnat i mitt historiska spår. Medan en annan helt koncentrerade sig på hur Le Clézio använda sig av den blå färgen (himlen, kläder, ögon m.m.), att läsa den analysen blev som att medvetandegöras om rikedomen av ädelstenar som glimmade rakt genom texten. Ännu en formulerade mycket välfunnet de stora politiska linjerna i kombination med det prosalyriska som uppfyller romanen i sin helhet, och sist men inte minst, koncentrerade sig en person helt på hur romanen påverkade just honom känslomässigt, trots att denna värld och dess historia hittills varit helt okänd för honom, och hur romanen kunde väcka en mycket stark känsla för problematiken även för en utomstående.

Ja det var oerhört intressant att få möjlighet att fyrdubbla sin egen läsning på detta sätt.