Plockade upp en gammal Jersild och blev minst sagt förvånad. Jersilds egen vildvuxna fabuleringskonst har här hittat inspiration i The Holy Blood and the Holy Grail (1982; av Eaigent, Leigh & Lincoln), som talar om en obruten ättelängd från Jesus fram till 1900-talet, dvs att 'den heliga graal', kalken, inte är ett ting, en kalk som samlat blod från Jesu sår på korset, utan Maria Magdalena själv, som moder till hans son, därigenom fört blodslinjen vidare. Jersild hoppade alltså genast på tåget så snart han hört talas om boken. Det är alltså samma bok som inspirerade Dan Brown 20 år senare, och ledde till dundersuccén Da Vinci-coden (2003).
PC Jersild var alltså först. Han förlade dock handlingen till 1790-talet, och Venedig. En revolutionär tid, och i en stad på fallrepet. Första halvan av boken är det mycket lätt att sjunka in i, när Jersild målar upp ett rikt persongalleri, och detaljrikt fabulerande, som får Venedig att myllra fram med en mängd trådar åt olika håll som levandegör denna omvälvande brytningstid i Europas historia. Den unga mannen Ciacco och hans osäkra liv och inkomstmöjligheter, som gör att hans stenogramförmåga blir hans födkrok, vilket också gör honom till ett antecknande vittne till olika intriger. Och som en 1700-talets tjänsteande inte har möjlighet att ta sig fram på egna ben, alltid utnyttjad av omgivningen, även om han lika ofta klarar sig undan de knipor han hamnar i. Allt känns friskt så långt.
Ciacco anlitas för att skriva ner vittnesmål av den märkliga mannen 'Magdalenus', som yrar om många märkliga ting bakåt och framåt i tiden, alltifrån Jesu tid till vårt 1900-tal, med båtar och andra för 1700-talet märkliga ting. Hur ska man uppfatta detta? Som ett New Age-medium? Ett utslag av en kvantfysisk tillvaro, där tiden egentligen inte är linjär, utan allt beror på synvinkel vad vi får se.
Först är flottan misstänksam och vill veta om Magdalenus är en spion? Sedan tappar de intresset, och Magdalenus främsta motståndare blir den Katolska kyrkan, som anser att talet om att Jesus skulle ha skaffat barn är hädiska rykten. Magdalenus riskerar att fällas av inkvisitionen, men undkommer pga Napoleon-krigen. Kyrkan är för pragmatisk för att tro på mirakler. Den är medveten om man har bränt kättare vars sanningar senare visat sig stämma. Man är då pragmatisk nog att acceptera att verkligheten är föränderlig.
Magdalenus har en son, som Ciacco tar hand om som fosterson, och ger honom en anonym barndom.
Den sista tredjedelen blir så rörig att det blir svårt att se tydligt vart författaren vill komma med sin historia. Inspirerande lättläst är dock texten och en njutning som historisk fantasi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar