Frida Sigurdadottir (1940-2010) ägnade sig även hon åt översättning till isländska, men debuterade med noveller 1980. Men romanen Medan natten lider är det första jag läst av henne. Huvudpersonen vakar vid sin mors dödsbädd. Tre nätter i rad får vi följa hennes tankar, drömmar, minnen kring kvinnornas liv i sin släkt: mor, mormor, mormorsmor, systrar, mostrar.
Jag hade först lite svårt att sätta mig in i texten, den kändes lite hattig, jag blev disträ. Tills jag saktade ner mitt läsande. Den här boken ska absolut njutas långsamt. Den är inte lång (229 sidor). Och insåg genast att detta är ett mycket lyckat utfört 'stream of consciousness'. Nina vill först sysselsätta sig vid sin medvetslösa moders sida, och sorterar sina anteckningar, berättelsen om sin släkt. Så här finns ett stråk av metaroman, hur denna 1980-talskvinna, blivit framgångsrik som författare av reklamtexter och äktenskap i övre medelklassen, och genom detta ytliga liv, övergivit sin ungdomsdröm att författa fiktion med djupare psykologisk betydelse.
Men än mer är det ett lapptäcke av mångfaldiga skilda erfarenheter och tankar kring och av släktens kvinnor, som med sina motstridiga 'sanningar' kring samma minnen, blandat med drömmar och andra bilder, sammanställer en väv av Islands kvinnohistoria från 1800-talets hårda liv i den karga nordliga naturen, fram till 1980-talets yuppie-era. Det bildar en sorts historisk helhet, hur än motstridig. Texten är skickligt vävd, med omtagningar och ständigt nya vinklar, från rena fakta, via symboler, till djupare psykologiska känslor.
När jag väl kommit till slutet, kan jag börja om utan att känna samma förvirring jag kände i början av min läsning, och inser det storartade i denna väv av medvetande, tankarnas framströmmande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar