I mitt tycke Paasilinnas bästa roman. En uppiggande snabbläsning, som jag behövde efter den dytopi jag nyss läst ut - båda skrivna samma år. En ren feelgood roman, som min far - som nyligen avlidit - hade som en av sina favoritböcker. Han tyckte att boken avbildar världen 'realistiskt'.
Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.
Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.
Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar