Denna bok är uppdelad i tre delar - med en ganska lös tråd - Huvudkaraktären och hennes ärvda café är den röda tråden. Så jag blev inte förvånad när jag insåg att detta antagligen är tre långnoveller. Lucy Diamond skrev del 1, Christmas at the Beach Café, 2013, andra delen Christmas Gifts at the Beach Café, 2014, och den sista kortaste delen A Baby at the Beach Café, 2016.
Jag köpte boken på grund av jultemat, som mysig helgläsning. Som vanligt innebär jul en hel del arbete, så den mysiga slöläsningen uppfyllde jag inte förrän ju i januari. Lucy Diamond skriver helt klart feel-good, både lättläst och ändå tillräckligt med igenkänning och djup för att tillfredsställa mig som läsare
Tydligen finns en första del (på svenska) om hur huvudkaraktären, Evie, blir arvtagare till sitt Café och hur hon träffar sin partner. Att jag inte läst den påverkade inte min uppskattning av dessa jul-noveller. Jag är lite osäker på hur Snöfall... ska beskrivas, roman i tre delar eller tre noveller?
Delarna är inte avrundade som äkta noveller, vilket inte är så konstigt eftersom det snarast är en serie berättelser om samma personers livsutveckling.
Evie och hennes partner Ed är i centrum, liksom caféet. Men varje del har olika konflikter, olika antagonister till Evie. Del 1 börjar med hur Eds bror och ex-fru riskerar att förstöra den romantiska stämning Evie önskar för sin första jul med pojkvän. Komplikationerna växer.
På svenska vår andra delen bara beteckningen 'Ett år senare'. Då är konflikten för Evie, att Eds far nyligen dött, så han behöver se om sin mor till jul, samtidigt som Evies nyskilda storasyster kommer med sina tre barn för att vila upp sig hos röriga Evie, vilket inte underlättas av att de alltsedan barndomen haft en taggig relation.
Del tre är kortast, och betecknas 'Åtta månader senare...', trots att det inte kan vara mer än sex månader, ifall man läser kronologin rätt. Här är Evies konflikt en inre, kärleken till hennes Café och stoltheten att få sköta om det, versus att bli mor och ta hand om sitt barn. Här dyker en antagonist upp, som är avundsjuk, för att hon själv inte kan bli mor.
Berättelserna berättas främst i jag-form, där vi får veta allt om Evie och vad hon tycker om sig själv. Del 2 och 3, har dock insprängda avsnitt ur antagonistens synvinkel, då skrivna i tredje person, men ändå får vi veta en hel der om deras inre tankar, även om de ibland blundar för sanningen.
Visar inlägg med etikett feel-good. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett feel-good. Visa alla inlägg
2019-11-15
Ally Hughes har sex ibland - Jules Moulin (2015)
Har kopplat av med en smart feel-good. Det är Jules Moulins romandebut, men hon har tidigare skrivit manus till TV-serier som 'Vita huset' och 'Ensamma hemma', så hon är driven när det gäller story och dialog. En läsvärd lättviktare.
Kommer ihåg att jag uppskattade 'Ensamma hemma' på 1990-talet, när TV fortfarande var något folk samlades vid som avkoppling på kvällen. På ett ställe i romanen dissar hon just den serien, vilket förvånade mig, tills jag såg att hon varit inblandad, så jag antar att det är ett internskämt.
Romanen utspelar sig både när huvudpersonen är 31 resp 41 år, hoppar hastigt fram och tillbaka. Det tog mig en omläsning av de första 30 sidorna innan jag fick det helt klart för mig, innan dess vasr jag förbryllad över om dottern var 10 eller 20 år. Man måste också ta Allys CV med en nypa salt. Ingen hinner föda barn och doktorera och bli professor på bara tio år. Antagligen en ren översättningsmiss, att professor ska betyder 'universitetslärare', inte institutionschefen i sig - hon har ju en sådan över sig i berättelsen.
Kommer ihåg att jag uppskattade 'Ensamma hemma' på 1990-talet, när TV fortfarande var något folk samlades vid som avkoppling på kvällen. På ett ställe i romanen dissar hon just den serien, vilket förvånade mig, tills jag såg att hon varit inblandad, så jag antar att det är ett internskämt.
Romanen utspelar sig både när huvudpersonen är 31 resp 41 år, hoppar hastigt fram och tillbaka. Det tog mig en omläsning av de första 30 sidorna innan jag fick det helt klart för mig, innan dess vasr jag förbryllad över om dottern var 10 eller 20 år. Man måste också ta Allys CV med en nypa salt. Ingen hinner föda barn och doktorera och bli professor på bara tio år. Antagligen en ren översättningsmiss, att professor ska betyder 'universitetslärare', inte institutionschefen i sig - hon har ju en sådan över sig i berättelsen.
2013-08-29
Syskonmakaren - Lisa Jewell (2011)
Jag läser naturligtvis en del lättviktig litteratur. Nöjen för stunden får inte alltid ett inlägg här. Dit hör t ex oinspirerade deckare.
Syskonmakaren tillhör feel-good-genren och är en riktig bladvändare. En relationsroman, som trots att den innehåller lika mycket manliga som kvinnliga karaktärer, väl antagligen attraherar främst kvinnor. Språket flyter lätt och historien i sig är högst läsbar, med ett ganska nytt tema - tre människor som i vuxen ålder fått reda på att de tillkommit via donerade spermier, och nu söker upp sina syskon, samt även sin biologiske far.
Tyvärr finns det mindre genomtänkta detaljer som gör boken mer lättviktig för mig, än vad den behövde vara. Som att Lydias mor målar om barnkammaren fem dagar efter att ha fött sitt andra barn. Fick man överhuvudtaget komma hem från BB så tidigt efter nedkomsten i början av 1980-talet? Nej jag tror inte att författaren har fött barn.
Något annat som hör till populärlitteraturen, är rikedom och flashiga yrken. Problemet är inte att en person sägs vara 'filmregissör', utan att inget i beskrivningen av karaktären får mig att tro på det. Möjligen att hon i mina ögon skulle kunna vara inblandad i produktion av reklamfilm? Kallas man då 'filmregissör'? Inte vet jag, men en grundbult i ett romanbygge är - trovärdighet. Och den finns inte alltid här.
Det som ändå är så tilldragande vid läsningen är alla sympatiska karaktärer, som i de beskrivna situationerna trots allt är mycket trovärdiga. Och att alla har varsin gåta som man vill läsa vidare för att få svaret på. Det tror jag är mycket viktigt för att behålla läsarens intresse. Och det lyckas Jewell mycket bra med här. Gåtan är ju då en förbindelselänk till deckargenren. Som läsare vill man ju gärna ha en gåta att fundera över.
Syskonmakaren tillhör feel-good-genren och är en riktig bladvändare. En relationsroman, som trots att den innehåller lika mycket manliga som kvinnliga karaktärer, väl antagligen attraherar främst kvinnor. Språket flyter lätt och historien i sig är högst läsbar, med ett ganska nytt tema - tre människor som i vuxen ålder fått reda på att de tillkommit via donerade spermier, och nu söker upp sina syskon, samt även sin biologiske far.
Tyvärr finns det mindre genomtänkta detaljer som gör boken mer lättviktig för mig, än vad den behövde vara. Som att Lydias mor målar om barnkammaren fem dagar efter att ha fött sitt andra barn. Fick man överhuvudtaget komma hem från BB så tidigt efter nedkomsten i början av 1980-talet? Nej jag tror inte att författaren har fött barn.
Något annat som hör till populärlitteraturen, är rikedom och flashiga yrken. Problemet är inte att en person sägs vara 'filmregissör', utan att inget i beskrivningen av karaktären får mig att tro på det. Möjligen att hon i mina ögon skulle kunna vara inblandad i produktion av reklamfilm? Kallas man då 'filmregissör'? Inte vet jag, men en grundbult i ett romanbygge är - trovärdighet. Och den finns inte alltid här.
Det som ändå är så tilldragande vid läsningen är alla sympatiska karaktärer, som i de beskrivna situationerna trots allt är mycket trovärdiga. Och att alla har varsin gåta som man vill läsa vidare för att få svaret på. Det tror jag är mycket viktigt för att behålla läsarens intresse. Och det lyckas Jewell mycket bra med här. Gåtan är ju då en förbindelselänk till deckargenren. Som läsare vill man ju gärna ha en gåta att fundera över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
