Drottningkronan - Ingrid Kampås (2013)

Femte delen i Historiska Medias serie "Släkten", tilldrar sig kring 1162-1187, med en liten epilog 1205, och rör sig främst kring kung Knut Eriksson (regent 1167-1196) och hans drottning som vi inte ens vet namnet på. Det är naturligtvis ett tacksamt tema om man vill kunna brodera ganska fritt.

Kampås låter Knuts drottning heta Ester, och vara dotterdotter till helgonet Helena från fjärde delen. Av någon oförklarlig anledning brukar Knut kalla henne 'min blå'. Jag köper nästan ingenting i hennes livshistoria, allra minst hur hon hux flux blev gift med kung Knut, på korståg borta i Finland. För hur än provinsiellt det begynnande Sverige var vid den här tiden, hur än bondskt - så var titlar och äktenskapskontrakt enormt mycket viktigare då än nu. Idén om att 'Ester's släktskap med helgonet Helena var det som särskilt lockade Knut, är ju trots allt en listig förklaring, med tanke på hur stormännen och den unga kristna kyrkan tävlade om värdighet och gunst. Knut  arbetade ju dessutom själv envetet för att få sin egen far, kung Erik Jedvardsson, helgonförklarad, vilket aldrig lyckats, men än idag kallas denne 'Erik den helige'.

Men hur än liten befolkningen var, så måste folk ha tryggat sig till varann, samlats och agerat betydligt mer formellt än vi inser idag. Inte kan Knuts drottning ha gått omkring nästan ensam, med en enstaka slavinna, vad skulle hon då med alla rasslande nycklar i bältet? Alltför få människor gör avtryck i boken, rymden känns alltför tom. Och hennes resor kors och tvärs i Europa på egen hand känns lika lättvindigt behandlade som Knuts 'pendlande' med sin 'ambulerande tingstjänst' i Sverige.

Ett problem är naturligtvis att Jan Guillou redan skrivit mycket övertygande om denna period i sina Arn-böcker. Där döptes drottningen till Cecilia Blanka, den vita, (enligt gammal obekräftad tradition Cecilia Johansdotter). Det är ju möjligt att hans bild var överdrivet strukturerat åt andra hållet, men jag får där ändå en tydligare bild av den historiska tiden i sig, vilken saknas hos Kampås, som även behandlar Birger Brosa mycket flyktigt.

Kampås' text är dock lättläst och medryckande i sig, som roman betraktad. Jag tycker också om att Hildegard av Bingen dyker upp, och de avslutande avsnitten kring hur man löser falska angivelser till tinget. Det ger 'rättshistoriska' inblickar, som också ger mer kött åt historien.

Helenas hämnd - Maria Gustavsdotter (2012)

Historiska Medias gav förra året ut fjärde delen i sin serie Släkten. Denna gång behandlas åren 1133-1140 och utgår ur legenden kring det katolska helgonet Sankta Helena (Elin) av Skövde. Påve Alexander III lär ha helgonförklarat henne redan 1164, pga de under man upplevt kring hennes grav. Där finns också en källa friskt vatten som tillskrevs henne.

Enligt NE dödades hon pga blodshämnd. Helenas dotter utsattes för hustrumisshandel, varpå enligt wikipedia denne måg "dräptes av sitt eget folk", medan fränderna skyllde på Helena, och därpå dräpte Helena. Maria Gustavsdotter utgår från det aktuella i temat hustrumisshandel och menar att hon verkligen mördade sin måg för att rädda sin dotter. Ett indicium är ju att hon hann göra en pilgrimsresa till Jerusalem mellan mågens död och sin egen.

Romanen är läsvärd. I synnerhet pilgrimsrsan väckte nya bilder i mitt medvetande.