Första gången jag läser Susan Sontag (1933-2004) så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag har alltid varit svag för historiska epoker, och den här skulle utspela sig kring Vesuvius vid Neapel, från senare halvan av 1700-talet och gå fram till Napoleonkrigen. Jag visste inte att huvudpersonerna var verkliga kända personer, vilket jag brukar bli misstänksam mot - i synnerhet om det gäller författare, kändisar - då föredrar jag fiktiva karaktärer där det står författaren fritt att fantisera.
Men detta är verkligen en roman, som i synnerhet väcker tidsandan - vilket alltid intresserat mig - från Upplysningstiden via Franska revolutionen till Napoleonkrigen. Det är stämningsmättat, intelligent, ett konstverk med sitt eget universum, tydligen för att undvika att upprepa allt som redan skrivits om dessa kända personer - vilket jag inte alls kände till, för mig är endast namnet Lord Nelson känt. Amiralen som gav britterna segern mot fransmännen vid sjöslaget vid Trafalgar, men samtidigt miste livet.
Bokens baksidestext meddelar att de tre huvudpersonerna är Lord Hamilton, brittisk diplomat förlagd till riket 'De Två Sicilierna' med Neapel som huvudstad, hans hustru Emma, och så Lord Nelson. Dessa tre blev tydligen en omskriven kärlekstriangel, eller snarare ett 'menage à troi', under Napoleonkrigen. I börjar av boken noterar jag därför med viss förvirring att Lord Hamiltons hustru heter Catherine, som visar sig vara hans första hustru, och hinner bli sörjande änkling, innan han och Emma - med en åldersskillnad på 35 år - slutligen gifter sig år 1791.
Jag tycker mycket om att Susan Sontag egentligen aldrig nämner personernas verkliga namn, mer än enstaka förnamn. Ambassadören Lord Hamilton kallas hela tiden the Cavaliere, och Lord Nelson är the Hero (hjälten), ibland Amiralen. Emma är naturligtvis kort och gott Emma, så som kvinnor oftast tilltalas, bara med förnamn, och beskrivs länge i romanen som oskuldsfull flicka, som levde på sin charm och skönhet, även om eftermälet blev 'kurtisan'.
Sent i texten får vi veta att Emmas far var smed, som dog när Emma bara var två månader, så hon kom från fattigdom, men var sin mors ögonsten, och de åtföljdes i stort sett hela livet. Emma började som piga i London som tolvåring, men visste tidigt att ta sig vidare, blev dansös och beundrad modell åt konstnärer, för att slutligen gifta sig till titeln Lady Hamilton.
Redan på sidan 58 finns två formuleringar som sätter tonen i hela boken: "Like his century, the Cavaliere was less rational than he has been reported." Vilket gäller hela upplysningstanken. Medan frasen "The sleep of reason engenders Mothers." mer symboliserar förhållandet mellan Emma och hennes mor, 'förnuftets sömn framkallar mödrar', moderskärleken i nuet är det enda som kan skapa en bättre framtid för barnet, även om samhället länge motarbetade döttrarnas möjligheter. Inget av detta uttalas öppet i romanen. Läsaren måste tänka själv.
Men, som sagt, vi möter inte en historisk dokumentär, utan en rad roller som tydliggör det stora Melodram som var på väg, som präglade tiden. Först högadelns lyxliv skvalpande på vågtopparna av Upplysningstankar, omedvetet nyfikna på vulkaner, omedvetna om 'folket' som skulle explodera som en vulkan i Franska Revolutionen, men också nästan omgående slås tillbaka, av Napoleonkrigens blodbad när överklassens makt restaurerades. Även om årtal sällan nämns tycks Emmas livstid (1765-1815) vara ramen, men Sontag själv finns med, med enstaka reflektioner som för in texten i 1900-talet, så vi inte glömmer att det här är en rekonstruktion, en roman med senare erfarenheter att utöka reflektionen med.
Minst halva boken handlar om the Cavaliere, diplomaten som önskat sig en mer ärorik placering, än Neapel, huvudstad i 'Kungariket de två Sicilierna' (fortfarande 100 år innan Italien kom att enats till ett rike). Men förutom att smöra för det depraverade kungaparet i Neapel, påtar han runt med sina egna intressen, vulkaner, och posera som 'samlare och kännare av antikviteter', det lyxliv han finansierar genom att köpa urnor, tavlor, antikviteter billigt, att fraktas till London där han kan sälja dem dyrt.
Så invaggas vi i överklasslivet, med männen i centrum. Tidsandan beskrivs mycket övertygande, så pass att Lord Hamiltons liv både gör mig nyfiken och tråkar ut mig. Så dör hans första hustru, barnlös, han sörjer, tills han träffar Emma, 35 år yngre, 'den charmanta' kurtisanen det hyschas om. Men hon glider genom livet, på moderskärleken, vars strålglans bedårar en rad män. Modern Mary, sprungen ur enkla förhållanden, har hon alltid nära, men hon ignoreras av de flesta, som någon av 'tjänstefolket'.
Invaggad i det patriarkala systemet, det segt småtråkiga manliga överklasslivet, växer långsamt fram insikten om att alla kvinnoroller är marginaliserade, även de kungliga. Ha charm eller inte. Föda barn eller inte. När så Hjälten Nelson kommer, den allt mer krigsstympade (arm, öga, tänder), bara sex år äldre än Emma, förälskar hon sig, önskar energi att leva upp och komma vidare. De får ett barn, som döljs tills Hamilton dör ett par år senare, men då är revolutionen redan kväst, av såväl Napoleon och Nelson. Emma, kväst av förtalet, lyckas inte uppamma samma moderskärlek som hon själv fick från sin mor. Emmas liv har åter nått samhällets botten.
Det är först i slutet av romanen som alla marginaliserade kvinnoröster träder fram, de beskriver alla samma händelseförlopp kort och koncist, alla ur sina olika perspektiv de är kören kring dramat - och betydligt intressantare än männen - naturligtvis för att de här tas ner från piedestalen av de kvinnliga erfarenheterna.
Den sista rösten, den mest marginaliserade av dem alla, får plötsligt sitt namn utsatt: Eleonora de Fonseca Pimentel, journalisten som likt vulkanen ivrat för revolutionen, men hängdes som förrädare vid restaurationen, en ensam kvinna bland en rad revolutionära män. Hon ville inte nedlåta sig till att bli 'feminist', likt Wollstonecraft, hon ville inte skilja ut kvinnans öde från mannens, hon ville se alla som människor. Och visst har hon själv av medelklass, fascinerad inför folkets brinnande lava, den Utopi hon såg och anammade - men blev hängd som förrädare, en ensam kvinna bland männen.
Som sagt, Sontag själv finns emd, också i den italienska skriftställaren Eleonoras slutord på sid 419: "Sometimes I had to forget that I was a woman to accomplish the best of which I was capable. Or I would lie to myself about how complicated it is to be a woman. Thus do all women, including the author of this book. But I cannot forgive those who did not care about more than their own glory or well-being."
Så ja, det är en roman med många lager att vakna upp till. Olika röster med olika vinklar att stöta och blöta i detta romanbygge.
