Passionen - Jeanette Winterson (1987)

Den svenska upplagan 2007, har ett förord som Winterson skrev 2005, där hon berättar att hon 1986 hade läst en bok om Venedig och genast förälskat sig i staden och därför ville skriva om den. Hon hade aldrig varit i Venedig, men för henne är 'skrivandet' det som 'gör något verkligt'.

Jag har varit i Venedig, så mina minnen kan både stödja och vederlägga Wintersons fiktion. Romanen upprepar ett sorts mantra, "Jag berättar sagor. Tro mig." En paradox som sätter tonen för hela berättelsen. Historisk fiktion kan såväl fördjupa en sanning, som snedvrida den. Historien kan också sägas vara både en lins som ger en ny tolkning, såväl av nuet som det förflutna, de befruktar varann till omtolkningar. Nuet är trots allt det enda vi har.

Venedig i all ära, någon reseberättelse är det inte. Romantiteln anger huvudtemat: Passionen. Winterson diktar upp ett förflutet landskap från Napoleonkrigens era i början av 1800-talet, vilket inom litteraturen också är Romantikens idealistiska hjälteera. Hon knådar gamla klichéer kring hjärta och smärta, och lyckas vända uppochned på verkligheten på ett helt nytt sätt, med inslag av magisk realism.

Passion och besatthet, såväl inom kärlek som spel och erövringar. Med Napoleon, den mest förföriske speldjävulen av dem alla, som får fransmännen att älska och följa honom ända till Moskvas fatala  vinter. Alla olika synvinklar blir en rad möljiga metaforer för varann, där alla drivs av begär och besatthet att riskera livet och förnuftet.

Wintersons språk flyter behagligt, och skapar lättlästa bilder av sin metaforiska fiktion. Venedig blir en förtrollad stad där naturlagarna upphävs. Den androgyna Villanelle är från Venedig, maskeradernas stad. Hon arbetar som croupier på ett casino och klär sig ömsom som man, ömsom som kvinna, och har relationer med båda könen. När den passion som drabbat henne, inte längre går henne till mötes, flyr hon smärtan genom att lämna staden. Och sitt hjärta har hon lämnat kvar - inte bara bildligt utan rent magiskt faktiskt - när älskarinnan stulit det av henne.

Napoleons personliga kyckligkock Henri har ett stort varmt hjärta i sin unga späda kropp, men utan sitt hjärta kan Villanelle inte återgälda hans passion. Villanelle ber Henri hjälpa henne att återfinna sitt stulna hjärta, vilket han först tolkat metaforiskt, men för Villanelle biologiskt - förutom att hon inte dör kroppsligt, utan bara själsligt, av att sakna hjärta. Henri hittar hjärtat, och Villanelle blir hel igen. Men Henri sörjer, eftersom han hoppats på att få ge henne sitt eget hjärta - om än metaforiskt, själsligt. Återigen paradox.

Villanelle flyr inte bara smärtan, utan även sin sadistiske make, som senare visar sig vara Henris främste fiende, en av Napoleon avskedad kock. När Napoleon avsatts och Villanelle återvänt till Venedig med Henri, hinner det förflutna ikapp dem, i form av denne våldsamme kock, som de inte kan undkomma annat än genom döden -  hans eller deras. Därmed blir Villanelle rik änka, medan Henri tar på sig skulden och straffet - livstids inspärrning på sinnessjukhus på en ö utanför Venedig.

Henris liv instängd i ensamcell på denna ö, blir en meditativ betraktelse över hjärtats dårskaper och kärlekens villkor. Här kan han identifiera sig med Napoleon, som oskadliggjordes på sin avlägsna ö, mycket effektivare än om han dödats. Samma sak med passionen, som behöver svältas ut. Denna övistelse är full av paradoxer.

Frågan är om Henri är blivit galen av mordet han utfört,  eller bara spelar galen? Villanelle vill hjälpa honom, genom att köpa honom fri. För honom själv låter det som en galnings naivitet, att tro sig om att lyckas med det. Dessutom sitter han hellre fången på ön, än fortsätter hoppas på Villanelles kärlek, som hon aldrig kan ge honom. Hon tycks se Henri mer som en bror, och har andra passioner. Hon tillhör de spelberoende.

Passionerad eller besatt? Spelberoende? Insatsen avslöjar vad man värderar högst - på den nivån är pengar inte värdefullt nog. Att vara besatt av spel är att vara besatt av spänning. Och spännande är det bara om man riskerar att förlora det man värderar högst - sitt hjärta, sitt förnuft, sitt liv?

Romanen utgavs 1987, mitt under den mest egocentrerade yuppie-eran, som hängav sig helt åt yta och status. Henri som en gång dyrkade Napoleon, har med tiden blivit alltmer tveksam och kritisk. På den karga fångön/sinnessjukhuset börjar han odla en trädgård, sitt eget inre, sin själ.