Och tiden står stilla vid Nilen - Nawal El Saadawi (1974)

Denna egyptiska roman utgavs av Ordfront 1987, den första av Nawal El Saadawi (född 1931) på svenska. Jag läste den kort därefter och den etsade sig fast i mitt minne. En 160 sidor kort roman, berättad rent och rakt upp och ner, hur än drastiskt det är som sker. Romanen skiljer sig enormt mot hennes noveller i Törst (1977), som jag skrev om här för ett par år sedan, så suggestivt och intrikat upplagt berättande om känslomässiga mysterier.

Romanen utgavs i original 1974, och är rakt igenom drastisk, på ett sätt som för mig känns mycket 1970-tal, utan att för den skull säga att jag vet något alls om strömningar i egyptisk eller arabisk litteratur. Snarare var det den då nyvaknade globala feminismen som vägrade vika undan. Å andra sidan vill jag inte kalla Och tiden står stilla vid Nilen, för en feministisk indignationsroman. Det är en historia om förtryck i alla former, oavsett mot vem, och tyvärr hör kvinnors liv ofta till bottenskiktet.

Romanen handlar om livet i en liten by vid Nilen, där de fattiga bönderna sliter hårt under den obarmhärtiga solen. Det är djup misär, styrt av urgamla traditioner och hierarkier. Byhövdingen flankerad av polischefen och imamen bildar maktens patriarkala treenighet. De kan manipulera folket dit de vill. Människorna tycks tillhöra markens djur. Sexuella böjelser styr mer än religion och etik. Tidelag, nekrofili - drastiskt, som sagt - och naturligtvis gamla mäns jakt på unga flickor.

Vilket leder till graviditeter utom äktenskapet, där de 'oäkta' barnen blir syndabockar och utstötta, för att dölja dubbelmoralen. Dessutom sker flera mord av olika slag, liksom justitiemord när oskyldiga fängslas, rättslösa, för att sopa igen spåren till de verkligt skyldiga.

Större delen av skildringen är tidlös, men några notiser gör att det är troligt att romanen tilldrar sig ca 1970. Krig på Sinai omnämns (1967?). Byhövdingen irriterar sig på sin hustrus moderna klädval, snäv västerländsk kjol. Men än mer när bondflickan Zeinab och hennes faster Zakia gör en sorts pilgrimsresa till en moské i Kairo, för att söka bot för Zakias 'sjukdom'.

I Kairo chockas de över hur husväggarna tycks tapetserade med bioaffischer, överallt kvinnor med långa särade nakna ben. Vilket genast får mig att tänka på Barbarella, film med Jane Fonda 1967. Men eftersom  kvinnorna står intill män i kostym och pistol, så är det antagligen James Bond-reklam.
Kvinnorna i dessa västerländska filmer är minst lika utsatta för patriarkal underordning, som de unga flickorna i byarna vid Nilen, rov för gubbarnas lystna händer och blickar, bortgifta i förtid.
 
Ett socialt melodrama, där de fattiga ständigt drabbas av förödmjukelser, med endast vidskepelse som tröst. Med extrem naturalism gestaltas hur 'bydåren' lever som gravplundrare - troligen betydligt mer gatusmart än dåre.

Zakias 'sjukdom' var den förtrycktas maktlöshet. Hon gör också till slut uppror, genom att ta lagen i egna händer med hjälp av sin jordbrukshacka, men inte förrän hon berövats allt, när orättvisorna pressat henne till den yttersta gränsen ...

Nawal El Saadawi, född 1931, utbildad läkare och politisk aktivist, är en legendarisk arabisk författarinna, som tidvis suttit i fängelse för sitt författande. Och tiden står stilla vid Nilen är en text som sjuder av raseri. 2012 tilldelades hon Stig Dagerman-priset, som delas ut till personer som 'värnar det fria ordet'.