Moderato cantabile - Marguerite Duras (1958)

Min suktan efter kursfri läsning, gjorde att jag idag kopplade av med en gammal Duras-roman, Moderato cantabile (1958). En gång i tiden läste jag även den som kurslitteratur, när jag började plugga franska på universitetet direkt efter gymnasiet. Det var lite chockartat då, tempot på universitetet, med mina ganska knackiga gymnasie-kunskaper i franska. Säkert läste jag den igen några år senare, minns inte på rak arm. Första läsningen upplevde jag det vackra språket, texten var ett konstverk, i 'nouveau roman'-stil, men jag hade nog svårt att hänga med i historien. Jag önskade mig något mer realistiskt, lättbegripligt.

Så hur skulle jag reagera idag, 30 år senare? Lyckligtvis hade jag inget problem med språket. Trots att jag inte medvetet fördjupat mina kunskaper, kändes det ändå som om språket sjunkit ner på fast botten. Texten flödade friskt rakt igenom alla 115 sidorna på några timmar. Den är inte lång, bara alldeles tillräcklig. Jag kände mig sitta både i och bredvid huvudpersonen Anne Desbaresdes hela texten igenom. I boken hittade jag en urklippt recension av Karl Erik Lagerlöf, DN 18 augusti 1986, då det tydligen kom en svensk utgåva. Han menar att hela boken "låter som en gammal ballad eller folkvisa" och menar att det beror på att Duras "konsekvent benämnar huvudpersoneon med hela namnet. Hon tillåter sig inte intimiteten att säga bara Anne." Och det är en så sann insikt. Kvinnan har ett långt knastrigt namn, som tycks vi betrakta henne neutralt, som en 'Ebbe Skammelson'. Men ändå är det något i språket som får mig att sjunka in i och ta del av Annes overklighetskänsla. Någonstans tycks boken öppna alla slussar i mig.

I hela första halvan av boken upplevde jag Annes son som den största behållninen. Barnet, den lilla pojken, så levande och självklar, fantastiskt realistiskt skildrad, en självklar symbol för verkligheten, livet vid sidan av den närmast 'avdomnade' modern. Pojken lever i nuet, och söker trygghet i modern, hur än frånvarande hon är själsligt. Han kan rusa in och stjäla sig en kram eller smekning och därigenom återfå kraft och trygghetskänslan nog att ge sig av ut igen. För varje kapitel blir han tryggare i sig själv, hittar en kompis, går egna vägar. I takt med detta blir modern allt mer lösgjord från verkligheten, hamnar i en fantasivärld. Metafiktivt kan man säga att Anne, som gång på gång förundras över att hon en gång fött barnet, haft det i sin kropp, alltmer känner att hon bara 'hittat på barnet', att hon är författaren och barnet är texten som frigör sig och lever sitt eget liv när författaren väl är klar med texten. -- Man kan även ta det ett steg längre, att barnet är den tidigare skapelsen, en tidigare text, och nu frigör hon sig från den, medan hon skapar en ny med mannen på cafét.

Men det finns mängder av möjliga symboliska betydelser.
- Jag lade märke till att barägarinnan hela tiden stickar i rött yllegarn. Vilket plötsligt fick mig att associera till Joseph Conrads Mörkrets hjärta, där två kvinnor sitter och stickar i svart yllegarn. En sorts symbol för såväl ödesgudinnor, som vakter vid porten ner i underjorden. Men här är det alltså rött garn. Varför rött? Kärlek. Blod. Mord. Död. Det röda garnet väckte i mig även bilden av en blodig navelsträng, mellan modern och barnet, mellan konstnären och dess skapelse. Ett band som skall klippas.

Kortromanen börjar nästan som en deckare, med ett mord. Det blir som en fixering för Anne, att ta reda på varför, Anne och mannen Chauvin pratar sig in i en känsla som de föreställer sig kan ha drivit offret och förövaren i detta 'crime passionnel' de bevittnat. Detta är också en sorts psykologisk thriller. Det är inte frågan om att klara upp ett brott, här finns ingen detektiv, utan en växande känsla av obehag inför något som kan tyckas oundvikligt, en fara. Men det ligger en suggererande passion i faran. Något oemotståndligt. Och en undran, varför?, och önskan att förstå såväl förövaren som offret. Ändå konstaterar texten mot slutet att det är omöjligt, man kan aldrig förstå ...

Jag värjer mig dock texten igenom mot idén om kärlek som en dödsdrift. I stället omvandlar jag symboliken och tänker på hur orgasmen ofta liknats vid 'den lilla döden'. Texten kan tyckas sträva mot att mannen skall mörda kvinnan. Men är det inte egentligen den sexuella föreningen som texten strävar mot? Den som i vår kultur länge var mer oanständig att tala om, än om våld. Än idag är det mer våld än sex på film. Sex självcensureras, våld framhävs alltmer realistiskt. Här är det dessutom förbjuden åtrå, otrohet, eftersom kvinnan är gift och är mor.

Och trots att paret bara träffas i en bar så är hon stämplad som den 'otrogna' kvinnan, folk vänder bort blicken. Kvinnan från det fina dyra kvarteret, företagsledarens hustru, sitter på en billig hamnkrog och dricker sig full på vin, tillsammans med en arbetslös hamnarbetare. Kan det bli oanständigare? Vore det inte till och med rätt att hon fick offra livet för en sådan skamlöshet?

Så det är inte döden hon önskar sig, utan att få ge sig hän i passionen. Men hon vågar ändå inte. Hon går där ifrån, men vid det laget är hon redan stämplad som en dålig kvinna. Och sitt barn får hon inte längre följa till pianolektionerna, hon har förverkat det ansvaret. Hon drack för mycket vin, hon var ovan och drack så hon tvingades kräkas ur sig allt billigt vin. Då vaknar hon och inser att detta är inte en passion hon vågar leva med, det var en illusion, en dröm...

Hon går därifrån och därigenom har hon livet i behåll ... men det oskuldsfulla barnet finns inte längre där. Det försvann med hennes egen inre oskuldsfullhet ...