Howards End - E. M. Forster (1910)

En helt fantastisk roman, Howards End, och så märkligt att det tog 83 år innan den översattes till svenska. Men då blev det på Atlantis förlag, i serien 'Atlantis väljer ur världslitteraturen'. E.M. Forster är ju en helt omistlig författare. Hans böcker är få, men de är juveler. De flesta har väl åtminstone sett filmatiseringen av A Room with a View (Ett rum med utsikt)? Den har jag faktiskt ännu inte läst, utan alltså bara 'sett som film' några gånger. En kostym-film som jag 'upplevde' som 1880-tal, men jag måste läsa även den romanen för att se om Forster skrev så eller inte. Hans romaner rör sig kring förra sekelskiftet, innan första världskriget vände upp och ner på världen. Howards End är ju dessutom skriven flera år före både kriget och Titanic, en annan milstolpe för teknikens undergång.

Men jag upplever Howards End, och Forster, som mycket modern. Jag får en sorts Elin Wägner-känsla. De tillhörde samma generation - Forster var tre år äldre och debuterade bara två år före Wägner - och tycks mig ha samma förmåga att åskådliggöra det nya och omvälvande i sin egen tidsålder. De beskriver inte en svunnen stelnad värld. Det mullrar och rör sig, om än på djupet, under urberget, men en ny tid är på väg. Kvinnorna är delaktiga, inte passiva, och även om rösträttsdebatten ännu inte var avgjord så ingår den ångvälten som skakar deras mark.

"Skiljemuren mellan könen, som visserligen är i avtagande bland civiliserade människor, är fortfarande hög, och högre på kvinnornas sida", skriver Forster (s.80, övers. Maria Ekman). Just här rör det sig om att systrarna skämtar och släpper hämningarna bara när de är ensamma, men dämpar sig när brodern är närvarande. Romanen som helhet tar upp en betydligt djupare dubbelmoral, dvs hur kvinnor fördöms för handlingar som om män gör samma sak inte påverkar dem alls. Och då måste man strida "för kvinnor mot män" (s.346), handla efter känslan för vad som är rätt, hellre än att debattera 'rättigheter'. Brodern "stod över konvenansen; systern var i sin fulla rätt att göra vad hon ansåg rätt. Det är inte svårt att stå över konvenansen när vi inte lämnar kvar någon gisslan där; män kan alltid vara mer okonventionella än kvinnor" (s.369)

Forsters systrar Margaret och Helen är likt Jane Austens systrar i Förnuft och Känsla, just så olika i hur de agerar. Helen är helt uppfylld av sina känslor, människor är "tomma skal som hade omslutit hennes känsla" (s.371), hon agerar ut sina känslor. Medan Margaret låter förnuftet tygla dem, hos henne blir instinkter och intuition redskap, inte snaror. Mot slutet påpekar Margaret dessutom att mångfalden, olikheterna i människors temperament och förutsättningar (Jfr Austens fem olika systrar i Stolthet och Fördom) är en tröst, motverkar monotonin "i den dagliga gråheten" (s.403). Vi måste odla det vi själva tycker om, är bra på, känner för, inte försöka passa in i vad omgivningen förväntar sig.

Något annat Forster och Wägner har gemensamt, en tidsanda de delar och Forster uttrycker i Howards End, är oron över vart industrialismen tar vägen. Längtan tillbaka till 'jorden'. Howards End är namnet på en gammal bondgård som går i arv, även om inte mycket av jorden finns kvar, så befinner den sig tillräckligt långt från larmet i London, den hotande staden, det stressiga tempot, för att kunna symbolisera en motvikt mot ekonomiska orättvisor och miljöförstörelse. Howards End har underbara krafter. "Det dödar allt som är förskräckligt och får allt som är underbart att leva." (s.358) "Vårt hus är både framtiden och det förflutna". (s.405)

Det var Forsters förhoppning, men så kom första världskriget. 1800-talet blev inte en smutsens och stressens parentes som han hoppats. Det fortsatte genom hela 1900-talet, och nu står vi här på tröskeln till vår miljös vara eller inte vara. Vi måste äntligen ta tag i det som Elin Wägner och E.M. Forster varnade för i god tid. Därför är de fortfarande moderna författare, ligger i vår tid lika mycket som i sin egen.