Vi kallar honom Anna - Peter Pohl (1987)

Hittade denna bland mina olästa pockets från 'En bok för alla', nyutgiven tidigt 2000-tal, då dom fortfarande gav ut vuxenböcker. Utseende och titel gjorde dock att jag antog att det var en ungdomsbok. Och blev därför lite förvånad att handlingen var förlagd till 1958-59. Stilen bröt mot moderna ungdomsböcker.

Huvudpersonerna är 14 resp. 18 år, varför historien faller inom ramen för 'unga vuxna'. Författaren var själv 18 år 1958 och efterskriften säger att författaren använde erfarenheter ur sitt eget liv i sina romaner, som visserligen såldes som ungdomsböcker, men författaren själv motsatte sig sådana etiketter. För honom var ämnet angelägnast, i det här fallet 'mobbing', ett som det tycks evigt problem.

Huvudtemat kand ock sägas röra något som kanske känns lite förlegat idag, 'pennalism', alltså kamratuppfostran. Jan Guillous roman Ondskan (1981), som också blev film, och också tilldrar sig vid ungefär samma tid. Emellanåt har det dykt upp tidningsartiklar om att pennalismen fortfarande förekommer i privatskolor.

Peter Pohls roman Vi kallar honom Anna (1987) talar om företeelsen som uppkommen ur 1940-talets intellektuella pojkläroverk, grogrund för elitism och militarism. På 1950-talet pågick ett arbete med att införa 'en skola för alla', Enhetsskolan, som skulle ersätta uppdelningen i folkskola resp. Realskola. Större delen av romanen tilldrar sig på ett sommarläger på Värmdö, alltså 'på landet', med enbart pojkar, som mer eller mindre sköter sig själva under devisen 'Frihet under ansvar'. I stället uppstår en hierarki av översittare, där de svagaste inordnas som hackkycklingar.

I Enhetsskolan skulle könsuppdelningen avskaffas, och man funderar i romanen över om det skulle minska elitismen och tävlingsmentaliteten. Hur det nu än blev med det, så inte har människor slutat att mobba varann.

Jag upplever länge romanens som torr. Den 18-årige idrottsledaren Micke berättar. Och han riktar sig hela tiden till ett 'Du', den 14-åriga hackkycklingen Anders - kallad Anna - som hela tiden tytt sig till Micke, för att han är den enda som 'tycks tro' på den pennalism Anders drabbas av. Vi anar att Micke själv en gång riskerat hamna i samma situation, men klarat sig ur det genom att träna upp sin egen kropp och blivit en 'oövervinnelig' löpare. Micke blir Anders idol.

Micke orkar dock inte stå upp mot samhällsklimatet, det förtigande som råder, utan känner sig som en svikare. Det är en mur han har att kämpa mot. Å ena sidan säger många att all man skall anmäla det våld man möter, men ingen erkänner att det verkligen förekommer. 'Pojkar är pojkar', anklagelserna kommer för nära rektors och lärares dåliga samvete och förnekas därför. I slutet av boken blir Micke Stenberg närmast själv misstänkt för förtal. Den scen mot slutet där han får sitta med vid vad man senare skulle ha kallat ett 'elevvårdssamtal', är en lysande beskrivning av rektorns orerande. Han sätter sig på sina höga hästar och är så nedlåtande att han inte ens memorerat Mickes efternamn utan omväxlande med Stenberg, även kallar honom Stenkvist, Stenlund etc. En lysande lågmäld satir.

Romanen är plågsam, och väckte enligt uppgift stort hallå vid utgivningen 1987, Ledaren på Sommarlägret, Tjefen, har ideal om att 'Våld ska kuvas med kärlek, att ont ska stävjas med gott'. Men det lyckas aldrig. Han blundar för realiteterna lika mycket som alla andra. Därför känns denna roman 100 % realistisk, men alldeles för dyster som ungdomsroman. För det är inte bara elever som mobbar varandra. Även lärare och ledare utövar det översitteri de kan. Det finns ingen lösning. Som i Guillous Ondskan, tycks icke-vålds-metoden aldrig vinna några poäng. Tuffast vinner.

Och det är ju inte den sens moralen man vill komma fram till. Alltså slutar Peter Pohls roman dystert, och ger oss inga enkla lösningar.