När ödets stjärnor faller - Maeve Binchy (1990)

Förutom första kapitlet, där 'Benny' (Bernadette) och Eve blev vänner som 10-åringar, tilldrar sig hela boken läsåret 1958-59, när de inleder sina universitetsstudier i Dublin och vänkretsen växer.

Benny och Eve kommer från Knockglen, en mindre tätort 8 mil från Dublin. Knockglen med en lång rad invånare är lika viktig för historien som flickorna. Alla interagerar och sätter igång föränring och utveckling på olika nivåer.

Maeve Binchy lyckas alltid höja mitt intresse från första sidan till den sista. Historierna är alltid mycket trovärdiga, aldrig schablonmässiga. Som exempel upplever Benny sin första förälskelse, men romanen handlar inte om parets väg att 'får varann' i slutet. I stället handlar det om hur alla inblandade hittar sig själva, ofta på mer oväntade sätt. Benny mognar till att inte fästa en orolig tilltro till en annan människa, utan finner lugnet i sig själv.

Föräldralösa Eve har vuxit upp i ett katolskt kloster, men hon har tur att vara omgiven av 'moderna' storsinta nunnor, som inte vänt sig från världen, och som inte försöker omvända eller kväva Eve som person. Andra exempel finns, men just hennes närmaste nunna, Francis, ger prov på en mer universell andlighet, som lär oss lyssna inåt på ett sätt som ger mognad och trovärdighet åt hela romanen.

Jag skulle aldrig kalla det en feel-good-roman, eftersom den innehåller en hel del jobbig vardag för många inblandade. Men allt lär så bra skrivet, engagerande och trovärdigt, att när romanen väl når slutet, så känns allt okej.