Eldens skugga - Per Wästberg (1986)

Detta är första delen i en romansvit om kabinettsekreterare Johan Fredrik Victorin. Den var först planerad som en triologi, Eldens skugga (1986), Bergets källa (1987), Ljusets hjärta (1991) men fick till slut även en fjärde del, Vindens låga (1993). Harmoniska titlar som fascinerat mig långt innan jag började läsa böckerna.

Johan Fredrik hör till en välutbildad högre medelklass, och tycks flyta omkring på sitt arbete inom UD utan något uttalat livsmål, annat än att sprida sin egen välbalanserade inställning utåt i världen, för att behålla ett välanpassat status quo genom de internationella relationer som ständigt pågår.

När hans hustru Gudrun, plötsligt vill skiljas, till synes utan anledning, står  han undrande som inför en gåta. Han behåller hela tiden sin egen balans, som är grunden i hela hans yrkesutövning, i hela hans självbild. Livet går vidare, men djupt inom honom börjar något gro och bryta fram, som ett ogräs som spräcker asfalten. Ett ifrågasättande av jaget, och det liv han trodde att han ägt.

Romanen är närmast en meditativt samtal, främst inom huvudpersonen, men även i de sporadiska, dialoger han för med människor i sin närhet, varav inget tycks nå in på djupet. I och med skilsmässan tvingas han ompröva sitt liv och sina relationer. När han gifte sig, förälskad i Gudrun, förväntade han sig att de med åren skulle växa samman. I stället tycks de bara ha glidit isär, i takt med hustruns söndervittrade illusioner. Johan Fredrik har varit för upptagen av sitt arbete för att märka något.

Han har svårt att förstå att Gudrun inte längre behöver deras kärlek, utan bara längtar efter friheten i ett eget autonomt liv. Hon vill finna sig själv, medan hans eget ego står som förlamad, undrande vari bristen består. Han funderar över tidigare relationer, hur han inte kunnat återgälda den kärlek han fått av tidigare älskarinnor, och hur hustrun nu avvisar honom på samma sätt.

Inför sitt nya tomma liv, väcks barndomsminnen kring en äldre barnlös släkting, en upptäcktsresande som levt en tid i Kamerun, och sedan aldrig slutat drömma om Afrika. Några få dagar i släktingens hem med hans Afrika-historier, tände en eld i Johan Fredrik om än med tiden djupt begraven, men som  undermedvetet bidrog till hans framtida yrkesval med internationella relationer.

Men dröm och verklighet står hela tiden långt ifrån varann, såväl hos släktingen, Knutson, som i hans eget liv. Han måste börja en resa, ett sökande, en omprövning. Knutson hann dö utan att de återsågs, nu vill han resa i hans fotspår, utan att säkert veta varför - antagligen för att söka sig själv.

Wästbergs prosa är suggestiv, drar in mig i sitt vardagslunk, där själen bryter fram allt oftare, när livet tycks ha förlorat sin mening. Det är ett ödesmättat sug, där det blir allt klarare att Johan Fredrik behöver något nytt att förhålla sig till.

Återigen blir det tydligt att Per Wästberg är en  utpräglad Stockholmsskildrare, där han detaljerat noterar hur staden förändrats med sin tid, när Johan Fredrik vaknat upp och åter börjar se, se sin omgivning, inte bara rusar förbi.

Gertrud kan bara erbjuda sin exmake fortsatt vänskap: "Vänskap har större avstånd, större glättighet, större välvilja - inte så mycket ängslan..." Men det räcker inte för Johan Fredrik. Han vill komma åter till passion, elden, i vars skugga han hamnat.