3,5/5. Roligt att Kurt Wallander (Henning Mankells skapelse) får vara med som 'gästskådis'. Tydligen ett vänskapslån. Tionde och sista delen av de ursprungligt planerade 10 delarna om Hamilton. Alltså handlar det mest om att knyta ihop och avsluta, inklusive att få Hamilton själv ur vägen. Och hela idén med svenska spioner. Hamilton försöker reformera hela det svensk SÄK systemet, som det framställs i böckerna. Mycket handlar om kritik mot journalister, där Guillous alter ego, Erik Ponti tillhör de gamla i gamet, som motsätter sig modernt lättfångat skandalskriveri, till förmån för seriöst undersökande skriverier. En del svensk politik också, förstås. Mest intressant i nutiden 1995, eller för oss som minns, och därför kanske lite dammigt idag, men fortfarande finns sånt som är giltigt.
Så mycket av texten går på rutin, känns igen, blir därmed lättläst, inte så mycket tröttande marinmilitärt osv. Intressant är Hamilton själv, den dubble änkemannen, som fått både ex-fru och fru nr 2 och båda barnen mördade. Hur han biter ihop, och skapar sitt sista livsprojekt, som han rättfärdigar för sig själv, men som i slutänden visar hur psykiskt störd han blivit både av sitt spionliv och av att nära och kära mördats.
Supermanlighetens omedvetna sårbarhet. Det är faktiskt riktigt skickligt skildrat. Den insikten faller över mig efter läsningen, mer än under själva läsningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar