Slaget om Troja - Theodor Kallifatides (2018)

Den här romanen är Kallifatides relativt korta prosaversion av Homeros epos 'Iliaden'. Han vill göra eposet lättillgängligt för nutida läsare, ovana vid eposformen. Och jag som nyss läst hela eposet, i Erland Lagerlöfs översättning, finner Kallifatides version mycket trogen. Jag känner igen både repliker och liknelser. Så varför är den så mycket kortare? -- Inga upprepningar, naturligtvis. Men våldet finns där, lika grymt som i alla krig.

Dessutom finns några tillägg, även om de är få, för att förklara några bakgrundsfakta, sånt som var självklart på Homeros tid, men inte för vanliga läsare här idag. Det är bra genomfört av Kallifatides. Men det oroar mig att jag blev lite uttråkad. Berodde det på att jag just läst hela ursprungseposet, så att den saknade nyhetens behag? Möjligt. Men så slog det mig - Den grekiska gudavärlden saknas!! De som blandar sig i striderna gång på gång, och även var med om att starta hela kriget om Troja. De mänskliga tvisterna speglades i gudarna - eller tvärtom.  Så Kallifatides tyckte inte att de tillförde något? Eller tänkte att de försvårar för moderna läsare?

Å andra sidan är fantasy, med åtskilliga gudalika hjältar  mycket populärt världen runt än idag. Och även om den typen av historier inte tillhör mina favorit-genrer, så här saknade jag den grekiska mytvärlden. För mig handlar de om speglingar av människans psyke. Kallifatides låter i stället Helena, Paris sköna Helena, henne han 'rövade' från Menelaos (eller gjorde han det), och även Akilles slavinna (krigsfånge) komma till tals, med åsikter på ett sätt som saknas i 'Iliaden', som är allt annat än en plattform för kvinnliga röster. Men här får de också ersätta de gudar som har budskap till människorna. Briseins ger budskapet till Primaos att han kan hämta hem sonen Hektors lik - inte gudarnas sändebud Hermes. Det är författarens val, hans behov av realism. 

Den för mig största svagheten i denna realism, gäller Akilles rustning, vapnen och rustningen av brons, som guden Hefaistos smidde åt honom. Symboliken av detta saknas. Akilles rustning och vapen hör till det hos Homeros, som gjorde honom närmast odödlig. Visserligen hjälpte det inte Patroklos när han fick låna den. Där fanns en glipa. Men att Hektor erövrade Akilles rustning genom att döda Patroklos, och själv iklädde sig och blev närmast odödlig av den. Endast i envigen mot Akilles visste denne vilken glipa han skulle inrikta sig på, mellan harnesk och hjälm, vid halspulsådern. Men för att Akilles skulle kunna återuppta striderna och besegra Hektor behövde hans moder, gudinnan Thetis, be Hefaistos smida Akilles en ny rustning - vilket han gör med glädje. Och så blir han åter starkare än Hektor. Hos Kallifatides plockas det ihop en rustning, vilken som, av rustningar som andra erövrat, av diverse slagna fiender. Tyvärr känns det inte rätt - rent symboliskt. 

Kallifatides har dock i sin lilla roman, även lagt till en modern ramhistoria. Han tog chansen och återvända till ämnet för sin första trilogi, som inleddes med 'Bönder och herrar', tre böcker utgivna på 1970-talet, byggd på minnena från hans barndoms Grekland, när hans by var ockuperad av tyskarna under andra världskriget, och de fasor som utspelades där. Egentligen var det främst hans äldre brors minnen, eftersom Theodor själv var i yngsta laget. Men dessa familjeminnen kan han här än en gång använda - människors erfarenhet av krigets vansinne - genom att anknyta till de blodiga och obevekliga närstriderna med vad som hände under Homeros bronsålders krig. 

Byns lärarvikarie under kriget, ger en muntlig version av Iliaden, en bit varje skoldag. När folk i deras närhet avrättas, blir bronsåldern en parallell-värld. Den synvinkeln är naturligtvis en viktig mening med att hålla liv i Iliaden. Någon barnbok är det absolut inte, och var aldrig menad att vara det, hur än lättläst den kan synas. Blodig är de båda två.

Jag noterade att eposet 'Iliaden' inte bara inleddes 'in media res' (mitt i handlingen), den slutar också där. Att Akilles ska dö och Trojas murar rivas, fanns inte med, annat än som förutsägelser, för det var en allmän sanning i antik grekisk kultur. Mer behövde inte sägas. Det har omtalats på annat håll. Homeros fokuserade på krigets smärtsamma tårfyllda verklighet. Kallifatides roman har dock en slutsida där en mängd epiloger, efterhistorier, radas upp, hjältehistorier, och tragedier - följdhistorier vi kan läsa på annat håll. 

Kallifatides slutsentens är att 'kriget har inte tagit slut - det har bara bytt namn'. Något människan har kämpat med i årtusenden. Önskan att varje krig skall vara det sista, det som gör slut på alla krig. Men det har aldrig besannats. De bara flyttar lite på sig, ibland, och byter namn.  

Iliaden (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1912)

Så nu har jag även läst Iliaden, ett betydligt längre epos och troligen ett tidigare verk än mästerverket Odysséen. Berömda avsnitt har jag läst tidigare, men att läsa hela har tidigare tagit emot, inte minst på grund av ämnet, det krigiska. Erland Lagerlöfs översättning har dock hjälpt mig. Det är inte hans fel att krigsskildringarna känns långrandiga. Han följer originalet. Texten är fylld av liknelser från djur och natur och bronsålderns kultur, vilket väcker till liv den tid det handlar om, för ca 3300 år sedan.

Och det som åskådliggörs är ju faktiskt en sedeskildring, likaväl som Odysséen inpräntade att det går illa för den som inte är en god gäst, likaväl som en god värd. Alltså betydelsen av människors beteenden inför varandra. Odysseus åskådliggjorde också sin intuition, sin lyhördhet. 

Iliaden är uppfylld av vrede och hämndbegär, viljornas kamp, även åskådliggjort via gudarna och deras viljor och lynnen. Vilka håller på vilket lag, när de sitter på molnen, nästan som i en fotbollsarena, och tittar ner på sina respektive hjältar. Förutom allt blodigt mördande, är även kvinnosynen beklaglig. I hela eposet är kvinnor inget annat än en handelsvara.  

Tvisten börjar med att Paris, som varit gäst hos Menelaos i Sparta, tog med sig både dennes hustru Helena (den sköna) och en lång rad skatter (troligen hennes hemgift), hem till Troja. Alltså var han en otacksam gäst. Där skapas Karma, hämndbegär. Dominoeffekten går genom hela skildringen. När Agamemnon (Menelaos bror) rövar till sig Apolloprästens dotter (Apollon beskyddar Troja), och prästen vill lösa ut henne (gisslan är inget nytt begrepp i krigföring) vägrar han dock. Varpå det börjar gå lika illa för akajerna (greker m allierade) som för trojanerna. Bägge sidor har hårdnackat ägnat sig åt samma försyndelser. 

När Akilles påpekar för Agamemnon att han måste låta prästen köpa tillbaka dottern, för att lösa upp dödläget, och bli av med pesten och andra plågor som drabbat dem, då hämnas Agamemnon mot sin egen allierade Akilles, att ta ifrån honom Briseis, den unga kvinna Akilles 'fått', som ärebevis för sina krigiska tjänster. Det är nästa dominobricka. Akilles vägrar att slåss längre. Fördel Troja. Hektor kan fritt rasa som en furie och döda mängder av akajer. 

Ända tills Hektor dödar Akilles vapenbroder och närmaste vän, Patroklos. Akilles går från förnärmad stolthet, envis passivitet, till ohämmad vrede. Nu är det hans tur att döda varje trojan som kommer i hans närhet. Kulmen uppnås när han slutligen dödar Hektor, kungasonen i Troja, som skulle ha blivit stadens nästa härskare. Därmed är Trojas öde beseglat. Men det är inget som sker i texten. Hämnd, vrede och brist på medlidande. Människors dualistiska Vi-Dom, leder till blodbad, förstörelse.

Man säger att Iliaden börjar 'in media res', dvs latin för mitt i handlingen. Kriget, belägringen, har redan pågått i nio år. Men eposet slutar också 'in media res'. Texten är full av förutsägelserna, både att Trojas murar skall förstöras, folket skingras, och att Akilles skall dö där på slagfältet, han får ett 'ärorikt' slut, snarare än ett långt liv. Men det får vi tänka oss, det är det oundvikliga ödet, förutspått. Den trojanska hästen, den slutgiltiga krigslisten, får vi läsa om på annat håll. Den återberättas kortast möjliga i Odysséen, som en av Odysseus listiga påfund. Och på ytterligare annat håll visar den berättelsen om trojanernas egen dumhet, som river sin egen mur för att ta in denna krigstrofé som skall förgöra dem själva.

Siffersymboliken, som i Odysséen nästan enbart handlade om dussin (12) och halvdussin (6), rör i Iliaden främst 9, nio år har kriget pågått när första sången inleds, och 10, handlingen går nu in på sitt tionde avgörande år, då sluts cirkel, och vi kan börja om på en ny vända. Vi kommer dock inte att få läsa/höra alla dessa avslutande eländen, Akilles död och Trojas förgörelse. Det är känt ändå

Iliaden är fylld av namn, som i början kan förvirra, lite som i ryska berättelser där människor har många namn och dessutom ett antal smeknamn. Men förvånande nog vande jag mig ganska snart. Att de alla har minst två, ibland tre namn, är ju egentligen inte värre än att vi alla har både förnamn och efternamn, i eposet angivelsen av faderns namn, och andra smeknamn. Det funkar, jag lär mig en hel dal om släktskap. För de som belägrar Troja, också kallat Ilion, kommer från många andra grekiska småstater, och även andra grannfolk. Troligen är alla närbesläktade indo-européer, utöver från grekiska övärlden, även trakter kring Svarta Havet och Anatolien. Även platser och floder kan ha flera namn, vilket tyder på olika folk med olika språk, och därmed olika namn på samma geografi.

Alla noggranna släktförhållanden som hela tiden klargörs i texten. Mitt i striden, i en duell mellan två krigare, kan vi få detaljer om släktförhållanden, inte bara far och son, utan även om mödrar, vilka söner som 'ungdomshustrun' födde, och vilka mannen fick med andra kvinnor. Detta får mig att känna att det här måste vara gamla släktsagor som hålls vid liv. Varför annars ha två hjältar som båda heter Ajas? De har olika fäder, men det är så mycket krångligare att hela tiden behöva förklara vilken av de två Ajas som befinner sig i blickfånget just nu. Enklare vore att ge dem olika förnamn, om det vore ren fiktion. 

Och nog måste det vara samma person som fått hela eposet nedskrivet, att bevara till framtiden, släktminnena, oavsett vad forskare påstått på 1900-talet. 

Under läsningen har jag i alla fall blivit mer och mer intresserad av att läsa in mig mer på grekiska gudar, en mer eller mindre begriplig företeelse, av att projicera ut mänskliga känslor. Allt sånt som vi idag ofta letar i vårt inre för att återfinna. 

Dag - Björn Runeborg (2007)

På något sätt hade jag inbillat mig att den här boken skulle handla om Dag Hammarskjöld. I stället är det en roman, där han bara befinner sig alldeles i utkanten, närmast utanför synranden. En i mina ögon obehaglig roman. Om människor som försöker leva genom andra, än leva sitt eget liv. 

Den handlar till största delen om två tre 'stalkers'. Miranda som fäst sig vid Dag när hon såg honom gå genom Uppsala hand i hand med sin mor. Själv har Miranda ingen som helst närhet till sin mor. Henrik beundrar också Dag, och Miranda, för att hon tycks uppslukad av Dag. Triangeldramat fulländas av Tyra, för Dag är egentligen inte inblandad. 

Texten känns mycket kall i mina ögon. Som sagt, romanen handlar inte om Dag Hammarskjöld, även om det börjar med att han tar studenten 1923, och slutar med hans begravning, efter flygplansolyckan 1961. Så för mig är det här inte en kärlekshistoria. Det stela språket, mellan de hämmade människorna, andas 1950-tal för mig - trots att huvuddelen tilldrar sig under mellankrigstidens 1923-1940. Det som var en omvälvande tid, blir här en tyst inbundenhet. 

Kanske för att författaren Björn Runeborg (1937-2021) själv var ung på 1950-talet, och debuterade som författare året efter Dag Hammarskjölds död. Antagligen greps han av händelsen kring Dags död. Ändå skrevs den här boken inte förrän efter ytterligare drygt 45 år. 

På slutet refereras dock till Kongo-krisen, och Henrik, som sökt sig dit under Dags FN arbete med att försöka stävja krisen, hamnat där, i 'Mörkrets hjärta', ondskan, som för tankarna till Joseph Conrads mörker, det omedvetnas mörker, så påtagligt skrämmande, efter all tigande polityr. Henrik offer för malarians feberyra.

Gömda land - Karin Boye (1924)

 "Så är den vida världen

  ett daggkåpeblad

  och ini skålen vilar

  en vattendroppe klar.

  Den enda stilla droppen

  är livets ögonsten."

      (några rader mot slutet av dikten 'Önskan')

Karin Boyes andra diktsamling, Gömda land (1924), är vad titeln säger, disiga, nästan ogripbara, närapå esoteriska känslolandskap. Ända fram till de sista dikterna som tar sig an vikingatida storheter - asar och alver och en 'dis'. Då klarnar bilden något. Eller?