Den dagen kastanjerna slår ut ... - Bodil Malmström (1994)

Titeln är lång, får inte plats ovan, den ska vara: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Men aj vad hon är skicklig, Bodil, med språket, med texten, med djupen i berättelsen. Och efter många år med dikter och andra kortare texter, blev detta debutromanen. Fulländat. Nästan som prosalyrik, men så mycket mer.

Men först förhöll jag mig undrande. Varför ville Bodil Malmström skriva denna ganska långa text om en självupptagen manlig skådespelare, en egoist utan självkännedom. Han som snabbt blev kändis, genom sin skönhet och charm, som levt på sin självklara 'tveklöshet'. Maurice Lind.

Hela texten är kryddad med olika språk, främst franska - Maurice har fransk morfar. Men också med citat från kända poesi och prosa, för att inte tala om musik, och främst av allt skådespel. Allt flyter lätt förbi, och inramar skådespelarens hela liv, men också hans generation, fyrtiotalisterna som växte upp på 1950-talet, och hade sin storhetstid i brytningen mellan 1970-talets solidaritet, som snabbt förbyttes i 1980-talets Yuppie-era. En rik text, som passar mig perfekt, att sjunka in i.

Och jag tänker, är detta en generationsroman? Rör detta 80-talets ytliga flärd, avståndstagandet från allt utom jaget? Men texten utvecklas ständigt, rör konstnären, som 'måste vara egoist', skapandets krav och privilegium och nödvändighet. Eller?

Men Maurice åldras, förlorar sin tveklöshet, alkohol dövar och försvårar, sårbarheten växer, dottern som förnekas honom är viktigast. Texten fördjupas, får allt fler möjliga bottnar. Mitt intresse ökar för varje sida, människan så full av motsägelser, historien om ett liv, med alla dess komplikationer.  Att alltid kräva jagets frihet, och samtidigt alltid sakna någon att höra samman med. . 

För mig var Bodil Malmsten främst 'poeten', såväl folkligt rak som sofistikerat och subtilt mångbottnad. Men så läste jag att hon även sysslat med teater, bland annat i radio. Inte konstigt att allt känns så autentiskt. Hennes beläsenhet visar sig ständigt, utan pekpinnar. Skönhet i smärta! 

The Silver Spoon - John Galsworthy (1926)

Del fem av Forsyte Sagan, främst om man ser den som Soames Forsytes liv, även om dottern Fleur och hennes make Michael Mont är mest i blickpunkten här, i det som också är del två i andra trilogin, som egentligen kallades The Modern Comedy. En mycket talande samlingstitel, inte minst här, i del 2. Utgiven 1926, handlar den om åren 1924-1925. Precis som i del 4 (Modern Comedy 1), ville Galsworthy beskriva sin samtid. Modern Comedy är de omedelbara intrycken av det 'glada, ytliga' 1920-talet, oron efter första världskriget, ekonomin är fortfarande i gungning,  en berg-och-dalbana med ökande arbetslöshet och många förändringar i samhället. Krigsgenerationen känner sig för alltid förändrad av Världskriget, det Stora, det förändrade allt, vände på de invanda värderingarna, väckte nyfikenhet på nyheter. 

The Silver Spoon rör 'Societen', en blandning av pengar och övre medelklass med kulturella intressen för att de inte längre kan finna några andra värden att lita till. Desillusionen råder, men också en förhoppning om 'frihet' från tvång. Men vägen dit är ännu lång. Galsworthy poängterar också 'Pressens' nya makt, där skvallret flödar, och kan påverkar människors liv, med sina  endimensionella pikar, samtidigt som Galsworthys roman hela tiden fördjupar karaktärernas mångdimensionella tankebanor. Men huvudpersonerna är födda med 'silversked' i mun, med eller utan pengar. I synnerhet de adliga landägarna har brist på pengar, men hankar sig fram på sina ärvda titlar. Gräsrötterna har dock desto svårare att överleva arbetslösheten, några söker sig till Australien, andra till Amerika. 

Fleurs make Michael Mont äger en titel, som 10e baronet, och har redan en liten arvinge, Kit. vill dock göra en insats för 'England', utnyttja sin adliga plats i Överhuset, få folket och ekonomin på rätt köl, propagerar för att sprida ut 'unga britter' till det världsvida samväldet, i boken kallat 'foggertism'. Men inte många hoppar på tåget, han blir uthängd i pressen, och engagemang att försöka skapa arbete till några krigsoffer - genom att öppna en hönsfarm - leder till ännu mer negativ 'press', då en av hönsfarmarna hänger sig. Michael känner sig dock och närmast maktlös. 

Fleur själv hamnar i schism med Marjorie, som tillhör det hippa innefolket, som vågar utmana den gamla viktorianska moralen, och gå sin egen väg. Som dotter till en markis, med oftast skuldsatt, som klättrar i societetslivet, genom att syssla med teater och konst. Alla vill vara moderna och frigjorda, det är ändå fortfarande skillnad på jordägaradel och fastighetsägare som Forsytes, med säkra ränteinkomster. Samhället håller på att omdanas.

Marjorie eggas att stämma Fleur i domstol, trots att det var Marjorie själv som baktalat Fleur först, vid en salong i Fleurs eget hem. Men trots att Fleur 'vinner', förlorar hon, för att den 'nya moral' som Marjorie förespråkar,  och som fäller henne i domstolen, ändå är den som 'Societén' föredrar att tillhöra, förespråka. Öppna och dolda moraliska regler skiljer sig. Galsworthy är skicklig på att balansera klichéer till komplexa nät som hela tiden motsäger varandra. Karaktärerna har mer än en sida, ingen är bara ond eller god, eller bara egoist. Så hur än deprimerade människorna känner sig, så är det lätt att se det nya moderna livet som en enda komedi.   

Och fortfarande är porträttet av Saomes det mest lysande, oförglömliga. Soames som hela livet varit så strikt, försöker trappa ner och njuta av livet som pensionär. Muttrande och motsträvig, blir han förärad golfklubbor, och försöker sig på det, och börjar växa som människa, utöver sin gamla yrkesroll, även om familjen fortsätter att stödja sig på honom, inte minst när det gäller att klara sig ur domstolsaffären. Hans hjärta slutar aldrig blöda för dottern.

Så även om alla läsare inte kan ta till sig det politiska spelet i den här romanen, så är det Galsworthys vakna blick på sin samtid, som gör att även denna roman är värdig det kommande nobelpriset, 1932. Och fortsätter att väcka mitt intresse, tack vare sitt fokus på 'tidsanda'. 

Afrodites tårar - Theodor Kallifatides (1996)

Ack, ack. Jag som läst så mycket grekisk mytologi denna vår/sommar, inte hade jag räknat med att denna bok av Kallifatides skulle upprepa allt en gång till! Vet inte om det är bra eller dåligt att jag nu känner igen det mesta, men jag tror att det är en fördel, för när författaren besöker sin mor och syskon, och passar på att besöka mytologiska platser i Grekland, så väller alla berättelser om gudar och hjältar fram, kortfattat, men behållningen är i synnerhet att det är en grek som ser på sin egen kultur. Vilket gör att berättelserna får en del nya ingångar och detaljer, folkliga alternativ till de mer uppslagsliknande verk jag läst efter Iliaden och Odysséen. Att läsa Kallifatides är berikande, som alltid. Som tur är, finns i slutet av boken ett register på ca 230 namn, gudar och hjältar, så att även denna bok blir till en uppslagsbok om man vill hitta tillbaka och jämföra berättelser.

Några citat: 

"Den grekiska himmelen är till stora delar en avspegling av det jordiska livet." (s.127) Jo, det är väl uppenbart, och som Kallifatides själv skriver "full av torterade själar". Men på sid 136, ser han också på den erotiska frispråkigheten, och gudarnas kopulerande till höger och vänster, som ett sätt att få skratta, och "omintetgöra avstånden mellan människorna, och mellan människorna och gudarna." Men att vi i nutiden glömt detta och slagit oss till ro "med avstånden mellan varandra, och mellan oss och gudarna." Vilket tål att tänka på...

Något mer förvånande är Kallifatides plötsliga 'insikt' apropå Apollon, ljusets och musikens gud, att han så ofta bar olyckan med sig. Känslan att "Apollon i den grekiska mytologin är vad djävulen är i bibeln. Han var den grekiska djävulen. Egocentrisk, lysande, hämningslös och motsägelsefull var han en riktig djävul, inte en parodi på det onda." (s.167)

Jag tänker vidare, på Satan hos Miltons 'Det förlorade paradiset', alltså den fallne ängeln Lucifer? som förbinder ljus och mörker i sig. Apollon blev en allt viktigare gud med tiden, när den grekiska gudavärlden avlägsnade sig från de äldsta, indoeuropeiska naturgudarna: Åska och Fruktbarhet. Apollon skiljer sig, innebar något nytt, mer rationalistiskt, kanske? Vad kom sig denna skillnad av? Nu blir jag nyfiken igen, på ännu ett stickspår ...

The White Monkey : Forsyte Saga 4 - John Galsworthy (1924)

Fjärde boken, en sorts fortsättning på Forsyte-Sagan. Nu med Soames dotter Fleur och hennes generation i blickpunkten. Skriven 1924, handlar den om 1922-1923, när fransmännen invaderade Rhur och proppen gick ur den tyska ekonomin. Och hur det påverkar den brittiska ekonomin, naturligtvis. Soames är fortfarande en viktig kugge, främst i sina omsorger om dottern. Och han blir allt mer sympatisk i mina ögon, hans iakttagelser, 'Old Forsyte'-generationen inför den nya förvirrade tiden. Och den unga generationens likgiltighet inför 'alla gamla värden' så här några år efter första världskriget. 

Oron. Försöken att blunda för realiteter, och hänge sig åt konstnärliga 'poser'. Galsworthy är skicklig, i sina dialoger, och karaktärernas svårigheter att hitta ett nytt fotfäste i tillvaron. Skriven redan 1924, utan facit i hand, är det helt briljant. Här ställer han alltså sina frågor mitt i samtiden, till skillnad från tidigare Forsyte-böcker som såg tillbaka på den Viktorianska eran och dess nedmontering. 

Den Vita Apan, är en tavla i kinesisk stil - som Soames köper till dotterns lilla salong inredd i kinesisk stil - 'novelties' är högsta mode. Apan som symbol för människan och hennes djuriska natur. Att äta livets frukter, kasta skalen omkring sig, och inte inse vad hon gör för fel, men ändå straffas. Men boken berör också några gräsrötter, som har små möjligheter att överleva, drabbas av  arbetslöshet, och drömmer om Australien som ett nytt paradis. Och ärlighet vs att sko sig på andras bekostnad. 

Man har lämnat förkrigstiden bakom sig, evolutionen, apmänniskan, är i centrum. Själen tror man inte på längre, så vad ska man tro på i stället? Det undermedvetna, vilket blir en ny tro, Viljan räcker inte, eftersom det omedvetna gömmer sig, man måste hypnotisera sig själv med affirmationer, österländska andliga ting i kombination med Freud?  Den franske psykologen och hypnositören Émile Coués metoder att försöka styra sitt eget undermedvetna utövas av såväl Fleur och hennes mor - och Soames i hemlighet. Det franska är ju inget Soames vill annat än gnälla på, trots att hans egen dotters gener är 50% franska. 

Motsägelserna finns boken igenom, och hur karaktärerna brottas med sin tid, sin omgivning, och alla motsägelser. 1920-talets virvlar. Väl åskådliggjord mitt i Galsworthys samtid. Nobelpriset 1932 räknade säkert in den här boken också i utmärkelsen. 

Apollons uppror : de odödliga historia - Villy Sörensen (1989)

 En helt fantastisk bok. Min favorit alla kategorier, den bok jag skulle välja att ta med mig till en öde ö. Läste den flera gånger när den var ny, kunde inte få nog. Det var länge sedan. När jag nu läser om den blir jag precis lika fascinerad. 

Sörensen är filosofen som tydligen grävt sig ner i alla källor kring grekiska myter och gudar, och vaskat fram en kronologi, från världens skapelse, via Zeus maktövertagande, i en tid av sjöfart och ridande erövringar, fram till de filosofiska grekernas favoriserande av Apollon, Zeus son som skiljer sig avsevärt från övriga grekiska gudar, och deras häftiga passioner. Dionysos dök visserligen upp på slutet, för att balansera Apollon, i sitt hellenistiska rus. 

Boken är precis så filosofiskt kontemplativ som jag vill ha dem. Den består av 24 'berättelser', dvs mytologiska stadier återberättade, som alla följs av filosofiska betraktelser, dvs kommentarer som fördjupar förståelsen, och även tar upp motsägelser, förväxlingar, påståenden som ibland hävdats, men som vi kan vederlägga som felaktiga.

Det är så här jag vill se på gudamyter. Inte direkt psykologiskt, men helt klart filosofiskt. 

Mänsklig krocket - Kate Atkinson (1997)

Eftersom jag älskade Kate Atkinsons debut, I museets dolda vrår, såg jag fram att få läsa nästa roman, men det kom mycket emellan ... Men nu har jag slutligen läst den och visst är hon duktig att skriva, men detta är verkligen en dystopi. Precis som i debuten har personerna mycket svårt att komma överens. Så jag sitter mest med en knut i magen hela läsningen igenom. I debuten fanns den klarögda Ruby som inkarnerade acceptans och gott hopp. Så inte här. Det är återigen en släkthistoria, och hopp fram och tillbaka i kronologin, men med en betydligt vagare verklighetskänsla. 

Det är ett modigt försök till en 'kvantfysisk' roman. Livet en dröm. 

Feberfantasier, mardrömmar under Coma, som i slutet leder till att berättaren blir författare.

"Är detta på riktigt? Eller är det bara fantasier? Vad är skillnaden? (...) Hur kan man skilja en hopfantiserad jul från en ihågkommen?" (s.253)

"Verkligheten är förmodligen relativ, precis som tiden. Det finns kanske mer än en version av verkligheten - hur man uppfattar saker och ting beror på ur vilken synvinkel man ser det." (s.293)

Det är intressanta frågeställningar, såväl för livet i stort, hur olika personer tolkar samma sak olika, som för allt skapande, särskilt litteratur. Illusionen av verklighet/sanning. Men det är svårt. Den här romanen är fullpackad med info, möjliga varianter, som gör mig som läsare lika förvirrad som när huvudpersonen emellanåt börjar fråga sig om hon är galen, eller?

Den fångna : På spaning ... 5 - Marcel Proust (1923)

 Ack ja, Marcel Proust dog 1922, innan han hunnit färdigställa sitt mastodontverk, På Spaning efter den tid som flytt (Del 1-7). Det betyder att del fem utkom året efter hans död. Och enligt efterordet hade Proust inte hunnit slutredigera delarna fem, sex och sju. Jag har nu läst femte delen, och jag upplever den som betydligt lösare i konturerna. Den är nästan som ett första utkast. Ibland skriver han 'och så vidare', ungefär som ett minnesord till sig själv att vid fortsatt arbete med texten, brodera ut sina tankar. Och dessutom förekommer upprepningar och misstag jämfört med tidigare delar. 

Men som läsare vill jag ju gärna se vartåt verket var menat att gå, och hur det skall gå för Marcel, kommer han någonsin att få ihop sina hypoteser om vad som orsakar hans ångest och sorg och nervösa sjuka. Hans omedvetna inre är djupt, och hur än mycket han strider med olika inre delpersonligheter, den känslosamma vs. den logiskt analyserande, så fortsätter känslorna att vara det mest dolda i det omedvetna. Men att skylla allt på att Marcel som barn inte alltid fick någon godnattkyss av sin mor, det känns alltför lättvindigt. 

Den här delen är tyvärr mycket plågsam, för att Marcel återigen vältrar sig i svartsjukans kval, och det är obehagligt. Han har tagit med sig 'lilla Albertine', från Balbec, till lägenheten i Paris, där de vistas 'ensamma' med Francoise och annat tjänstefolk. Marcel döljer hennes närvaro, hon är gisslan för hans svartsjuka försök att hitta känslomässig balans, där han hela tiden ljuger för sig själv och alla andra, medan han anklagar Albertine för att vara en liderlig lögnare. Han ser inte bjälken i sitt eget öga, för grandet hos andra. Och det är mycket övermaga att hela tiden 'prata ner' på Albertine och kalla henne 'lilla' i alla varianter. 

Självklart sympatiserar jag med Albertine, och tror inte ett dugg på Marcels lögner om hennes lögner. Det är en omöjlighet att leva instängd med en så förföljelsemaniskt neurotiker, som hela tiden misstänker och ljuger. Jag förstår att hennes 'lögner' är försök att 'lugna' Marcel. Vilket naturligtvis är lönlöst. Marcel är mer fången i sina egna svartsjuka fantasier, än Albertine, även om hon också behöver ta steget ur buren. 

Så denna bok börjar lika hopplöst, som del två, med svartsjuke-ältande, vilket drar ner behållningen. Men det finns lysande avsnitt, som skildringen av monsieur de Charlus, ännu en karaktär med maniska tendenser till självförhärligande livslögner. Men när ödet drabbar honom i denna del, då är det ett hårt slag, som får honom at helt tappa fotfästet, och Proust skildrar det mycket gripande (trots att detta kanske 'bara' är ett 'utkast'). Det etsar sig in. För Proust har större insikt än berättaren Marcel ännu har, trots att han plockar upp mer och mer ur sitt omedvetna, så har han ännu långt kvar. 

Min förhoppning är att han ska nå hela vägen fram, att ta sig igenom och ut på andra sidan av sina livslögner, och inse att hans sysslolösa liv i ett evigt fantiserande och drömmande, inte gör honom lyckligare. Det talas mycket om kärlek, men egentligen finns den inte någonstans i böckerna. Här är bara projiceringar av egna behov, lustar, begär, omskrivna som förälskelser och utnyttjanden av andra när ett skräckslaget behov av symbios är det som dominerar. Mer äkta kärlek? Inte ett spår. 

Rövarbruden - Margaret Atwood (1993)

 Besviken att det tog över 211 sidor innan den här romanen väckte något intresse i mig. Det är en stor besvikelse, som var helt oväntat, eftersom det jag tidigare läst av Atwood har varit så lysande. Det här är en tegelsten, en mycket kompakt text med ett otal karaktärer. Den har material till minst tre ordinära romaner, som hon hade kunnat spinna ut till en mer gripbar text. Nu är det mängder av karaktärer och släktförhållandens om svischar förbi i ett insisterande 'telling' och föga 'showing' - bara mal på ett berättande, som egentligen inte riktigt hänger ihop, och inte alltid är trovärdigt.

Vad är det här? Det forsar som livet själv, ogripbart. Eller som det står om 'Zenia', den sammanhållande länken. "Historien om Zenia saknar substans" (s.495). För egentligen handlar det om det osystematiska livet, historien, så som vi berättar våra liv för andra, våra sorger och smärtor, blir ett sammelsurium, där vi försöker rättfärdiga våra svagheter. Och i den här romanen är det i synnerhet männen som är svaga.

När jag kommit till sista sidan är det klart att det här är en krigsroman. "Gulfkriget är över [...] Båda sidor påstår sig ha vunnit och båda sidor har förlorat." (s. 499) Zenia, titelns 'Rövarbrud', är den som hela tiden sår split. Hon börjar med att förföra, kvinnor som män, är narcissistiskt trevlig, men slutar alltid som 'mansslukare', stjäl kvinnornas män. Och utbrister i hatiska anklagelser och avslöjar sin svarta sida. Hon ljuger ihop den ena historien efter den andra, en mytoman, som kan skapa lögner på löpande band för att vinna fördelar. Och i minst 30 år lyckas hon, men dukar slutligen under. Historien pågår från andra världskriget till 1991.

En av de tre huvudpersonerna, Tony (smeknamn för Antonia), som inleder boken är krigshistoriker, en liten nätt kvinna som tagit sig in på männens akademiska område. Och specialiserat sig på krigsstrategi. Och i slutet är jag inte säker på om Zenia finns, eller om det bara ingår i Tonys fantasivärld. Hon beslutar att Zenia, efter hennes död, hela romanens död, måste få ett avslut. Så det får bli "Den 11 november, 1991, klockan elva på morgonen, den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden."

Alltså samma tidpunkt från vilken som krigsstilleståndet för första världskriget gällde. Fast alltså 73 år senare. Zenias aska skall strös i sjön vid Toronto, Kanada. Och den brutala Zenia, är symbolen för vårt eget krigiska inre. För allt split börjar inom oss, i det lilla personliga, när vi skor oss på andra, anklagar andra för våra egna brister. Vilket sedan växer ut till allt större områden. Vi måste börja fredsarbetet med oss själva, i oss själva. 

Men med en så här tät text, finns det naturligtvis många fler lager att gräva i. Även det som har svårt att hänga ihop, har åtminstone symboliska motsvarigheter, i samhällets utveckling. Där Tony kan sägas vara kvinnornas inbrott på den akademiska arenan på 1960-talet, och Charis är den flummiga hippie, tillbaka till naturen andliga sidan av det tidiga 1970-talet, med Billy som Vietnam-vapenvägrare, som utnyttjar henne. Och Roz är 1980-talets Yuppie-era, företagsledaren, som tjänar gott om pengar, men också representerar den Backlash som åter vill pressa in den nya jämlika kvinnans i reklambilden med smink och bröstimplantat. 

En nyckel i romanen är när Roz tvillingflickor som barn, kräver att alla roller i godnattsagorna alltid skall innehas av 'flickor/kvinnor', Nalle Puh, Peter Pan med flera skall alla vara 'hon'. Och det är också vad huvudpersonerna Tony, Charis och Roz får vara, genderbenders. De tar sig in på manliga områden, men inte hjälper det. Så nog finns det mycket att fundera över i romanen, även om det tog tid för mig att väcka mitt intresse. För allt kändes väldigt mycket cliché. Och det är ju just dom Atwood lekar med. Varför hela texten känns konstruerad. De tre vännerna Tony, Roz och Charis är så osannolika som vänner. Och det verkar vara så sällan de träffas, så hur ska jag få ihop det?

Det som väckte mitt intresse var Charis barndomshistoria - hennes mormor lantbrukaren, bondmoran som klarar sig själv som änka, och lever med sina djur och 'lite skit rensar magen'-attityd. Vilket dottern inte klarar av, men som för dotterdottern Charis slutligen blev en överlevnadsstrategi. Och det är också den okonventionella Charis som fortsatte att intressera mig. Det är ett ovanligare ämne, som inte är utnött, jämfört med Yuppies och krigiska kvinnor. Charis självaklara andliga synsätt på livet, att hon hela livet ser 'auran' på alla hon möter - självklar trots att vänner bara stönar och ignorerar det - ger en dimension jag gillar i texten. Den fick mig att läsa vidare, och så fram till slutet, och den bredare förståelsen för vad Atwood ville med sin roman. 

Chefen fru Ingeborg - Hjalmar Bergman (1924)

Att läsa Hjalmar Bergmans romaner är alltid en storartad upplevelse för mig. Hans stil är alltid helt hans egen. Hur än mycket han 'moraliserar', så känns han modern och helt flärdfritt öppen för människans svagheter. han noterar och kommenterar, och ändå känns det som ett inre utforskande. 

Och den här hade jag läst förut. Det är första romanen efter att han varit i Hollywood, för att börja arbeta för filmindustrin, men blivit besviken. Alkohol hade också börjat bli ett problem i hans liv, och den dyker upp i texten, som en erfarenhet han kan utveckla, bland många andra. 

Som titeln visar är denna historia helt byggt kring titel-karaktären, Ingeborg, änka chef och moder, kvinnan som alltid fått ta hand om sig själv och de sina. Och även om Bergman emellanåt svävar ut  i beskrivningar över mänskliga beteenden, så är det främst i Ingeborgs tankar vi befinner oss. Vilket gör att det Ingeborg förtränger i sitt eget beteende, det får inte heller läsaren veta förrän mot slutet. Och då kan vi också känna jag också känna mig lika tveksam, som Ingeborg känner sig psykiskt labil. Vad säger folk? Vad har de sett i henne, som hon själv inte varit medveten om? Hon går undrande omkring och försöker gömma sig inför omgivningen, vad har de sett och tolkat, som hon själv inte förstått. Och något helt avgjort svar får jag inte. Vi karaktären känner och menar, blandas med vad omgivningen påstår och tolkar in.  

Hjalmar Bergman är superb på att sätta sig in i och skildra kvinnors tankevärldar, lika väl som männens. Och samtidigt som han  tycks forsa fram i lättläst flyende text, griper han om så mycket, en mångfald teman. Han är som alltid mycket subtil, aldrig entydig, alltid mångtydig, i avsaknad av objektiv 'sanning', i det som händer i karaktärernas liv. Huvudtemat i denna roman är främst bindningar mellan mödrar och söner, mellan yngre män och äldre kvinnor. Samtidigt skapar vi historier vi fastnar i, och dömer andra med. 

Ingeborgs barn tycks se sin mor som ett hinder för deras egna giftermål, hon känner det och beslutar offra sig - livsödet som offer är typisk för Bergman. Ändå sker det flytande lätt. Ingeborgs känslor för dotterns fästman, om den nu är 'förälskelse' eller inte, så ser hon ett ödets symbol även i hans liv. Trots sin svaga sida, hans låt-gå-livsstil, har han sina egna oböjliga moraliska krav, som uppstått redan inför faderns handlande, och senare inför sin nära vän, verkar han se dem, ansvariga för sina egna misstag. Skall Ingeborg nu också se sig ansvarig nog för att offra sitt liv? 

Hjalmar Bergman ser på 1920-talet som en brytningstid, i moral och modern livsstil, kvalitet vs. konsumtion, Generationsskillnader. Och hur svårt människor verkar ha att förstå varandra, samtidigt som deras öden är sammantvinnade och påverkar varann. 

Det som är lite förvirrande för mig är att historien tilldrar sig i Stockholm, några gatunamn dyker upp här och där. Ändå halkar mina tankebilder ofta in i Wadköping, eftersom fästmannen är Louis de Lorche, vars far blev utfattig på grund av förskingring i Markurells i Wadköping. Uppenbarligen har mor och son flytt undan skvallret, hans mor förtidspensionerad tack vare sitt vita hår, efter den skandal maken åsamkat dem. 

Den här boken hör till de jag sparar för att läsa om - som de flesta av Bergmans texter, har den en klar modern aura, något oföränderligt evigt och  modernt på samma gång. En text som för mig alltid känns  ny, med nya möjliga tankegångar att försjunka i. Nyhetens behag försvinner aldrig, även om jag 'kan intrigen', så blir den aldrig helt avgjord och utsliten. Så säker om den blir jag aldrig. Den är som livet, värt att omtolka och omforma.

Hjalmar Bergman känns för mig alltid som vår mest moderna författare när på den tid när alla gamla regler kring romaner och text bröts upp på 1910-1920-talen. 

I museets dolda vrår : en familjesaga - Kate Atkinson (1995)

 Kate Atkinsons sensationella debut, den läste jag när den var ganska ny, och greps genast av den geniala stilen att berätta denna släkthistoria i fyra generationer, full med karaktärer, som ändå är gripbar, karaktärerna försvinner inte som träd i skog. Och inte tvärtom heller, landskapet är tydligt, trots alla 'träd'. 

Det geniala är de tydliga kapitlen, med årtal, från fjärde generationen från 1951-1970 (plus lite till fram till 1992). Mellan dessa kapitel figurerar föregående tre generationer i s.k. Fotnoter, men som är lika utvecklade och intressanta kapitel från 1880-talet och framåt, där viktiga händelser (naturligtvis första och andra världskriget, och annat), skildras som familjemedlemmarnas öden. Dessa kapitel hoppar fram och tillbaka på tidslinjen, alltefter de 'blänkare' (minnen kallade fotnot) som som skickar oss tillbaka till någon av karaktärernas livsavgörande tidpunkter, bakåt - från den strikta moderna tidslinjen.

Allt berättas med en kristallklar barnröst, huvudkaraktären Ruby Lennox, oskuldsfulla accepterande av 'livet'. Och det blir dråpligt och humoristiskt, hur än mycket tragik jordelivet består av. Hon gråter inte över den familj hon hamnat i, det är hennes livsvillkor. Man överlever. Eller tja, genom generationer, med krig och andra olyckor, överlever ju ingen i slutänden. 

Eftersom livet inte är enkelt, finns här många misslyckade äktenskap och föräldraskap. Så hur än burleskt det kan vara bitvis, kan man också känna igen sig. Först under de sista kapitlen blir berättarrösten 'vuxen', och mer nertonad. 'Visare'. 

När jag läste romanen första gången drabbades jag helt 'oförberedd' på den twist som uppdagas mot slutet av boken, den omkastning som öppnar Rubys ögon och förklarar det oförklarliga i hennes eget liv. Denna twist gjorde boken oförglömlig för mig. Och jag har länge velat läsa om den för att se ifall det verkligen inte fanns ledtrådar som hade kunnat ge mig en aning om vad det handlade om. 

Så nu när jag läst om romanen denna vecka, har jag läst med öppna ögon, och funnit ledtrådarna. Och visst finns de, men inte var det lättare för läsaren än för Ruby, förrän man sitter med facit i hand. Boken är mycket läsvärd, både för humorn, och för den stora livets väv, släkten, utvecklingen, livet och döden. Och inte minst Rubys okuvlighet. 

Från Seine, Rhen och Ruhr : små historier från Europa - Elin Wägner (1923)

Jag har läst en hel rad böcker av Wägner, men vill försöka läsa än fler, särskilt romaner. Den här är dock en reportagebok, och intressant främst om man vill ta del av tidsandan, det tidiga 1920-talet, med allt det svåra som kokar nere i Europa efter första världskriget. En bild av tidsandan med andra ord. 

Wägner var en mycket observant resenär, här främst i Paris och de trakter på båda sidor om den fransk-tyska gränsen, som föröddes av kriget. Det hon skriver om tilldrar sig främst kring 1922. Hon har ofta sällskap av kväkare och pacifister, och de försöker se en lösning på röran efter kriget. Försöka hjälpa och försöka hya tillförsikt för framtiden, hur än svårt det verkar vara. Och vi sitter ju med facit i hand.

Wägner låter de små människornas öden komma till tals. Men är också väl medveten om hur tidningar kan förvanska fakta. Intressant läsning. Den börjar lite lågmält, i Frankrike, alla intryck har ännu inte mognat. Men ju längre män läser, när hon väl befinner sig på tyska områden, främst områden ockuperade av franska 'fredsstyrkor', då börjar det hetta till. Orden blir starkare, inför absurditeter, och medlidande med de som hamnat i underläge. Hon är dock hela tiden medveten om att allt har minst två sidor. 

Det sista ljuset - Theodor Kallifatides (1995)

Sammanträffande, eller? Efter att ha läst en rad med böcker kring Odysseus, plockade jag upp den här romanen av Kallifatides, med 30 år på nacken, för en billig penning hos Myrorna.  Och vad heter en av huvudpersonerna, om inte Odysséas! (modern grekisk form av namnet)

Odysséas både inleder och avslutar romanen, och visst handlar det om hans liv och äktenskap efter att hans 22-årige son dör i en Tunnelbaneolycka. Men berättelsen förflyttar sig hela tiden mellan de personer som kommer i kontakt med varandra genom olyckan - eller är gamla bekanta. Så romanen känns faktiskt som en sorts Odyssé genom det föränderliga svenska invandrarsamhället i början av 1990-talet. Främst greker, men även från andra länder. 

Många greker har redan återvänt, men några stannar och trivs i det 'lugna' och 'trista' svenska samhället. Andra inte. Det är en mycket suggestiv rörelse, under ett halvår, med många tillbakablickar på olika livsöden. Grekerna hade redan en 30-årig närvaro i landet. Och nu har det alltså gått ytterligare 30 år sedan boken skrevs. Tiden flyger ...

Romanen fokuserar på personernas känsloliv, inte bara relationer, utan även hur förlusten av nära och kära påverkar oss, och hur vi tolkar meningen med livet. Återigen 'vårt liv bland människor'. Det är hjärteknipande och och meditativt på samma gång. Mycket läsvärt än idag. 

Odysseus (Ulysses) - James Joyce (1922)

Jag hade läst den här unika skapelsen av James Joyce - på engelska döpt Ulysses (Odyssevs namn på latin) - en gång tidigare, men det var inom ramen för en litteraturkurs för 15 år sen. Vi hade alltför bråttom, och fokuserade på på slutet. Det räckte inte för att ta till sig helheten. Nu har jag läst om den i ultrarapid utspritt över sex veckor, vilket fått mig att kapitulera helt. Det har varit en helt annan upplevelse, av närmast bibliska dimensioner, men byggt på humor, vilket gör det till 'en mänsklig komedi'. Även om det gudomliga hela tiden finns i bakgrunden, hur än mycket Stephen Deadalus med flera avsagt sig religionen.

Man ska inte överdriva svårigheten att ta sig genom texten, det krävs koncentration, och tid - något de flesta har brist på idag - och först och främst lyhördhet, att lyssna inåt. Läsaren behöver inte förstå några symboler, det viktiga är att lyssna inåt, i ultrarapid. För det här är inte berättelse i vanlig mening, vi kan inte skumma den för att hitta en röd tråd. Det är ett Allkonstverk, onomatopoetisk ordmusik, som tycks innehålla allt upptänkligt mänskligt. Det är som ett hologram, där varje del innehåller nycklar till helheten. 

James Joyce hade dålig syn som blev allt sämre, men lär ha haft en vacker sångröst, precis som sin far. Så det är en text att lyssna till, men jag tror inte att en ljudbok skulle fungera. Den låter oss inte stanna upp och reflektera i ultrarapid. Ordmusiken är viktigare än symboler, även om de finns, det är snarare lager på lager av livserfarenheter. Viktigast för Joyce var att leka med orden och ljuden, och att plocka ner all mänsklig snobbigt översitteri på jorden. Han leker - med allt och alla, via orden. Där ligger humorn, som gör det till en kontemplativ lek, även att läsa. Och från och med andra läsning, kan man egentligen välja olika avsnitt fritt, ta vad man känner för, ur detta enorma potpurri. Fördjupa sig i valfri ordlek, när man har en stund över.

Parallellt har jag läst vad Anthony Burgess skrev i Re Joyce (1965), om just Ulysses, som gav några av hans nycklar till verket. Han är mycket insiktsfull, och förhållandevis och föredömligt kortfattad, för det är egentligen omöjligt att berätta om boken, utan att själva trassla in sig i detaljer, som räcker till en lika tjock bok som den jag just läst, 746 sidor. För hur än mycket Burgess och andra har försökt reda ut olika avsnitt anknyter till Homeros Odysséen, men även till Shakespears värld, så går det inte att renodla Joyce text på det sättet. Jag möter ett hologram, där helheten finns i varje del. De 18 episoderna kan anknyta till någon sång i eposet, likaväl som man hittar olika vetenskaper och konstarter att hylla, litterära stilar att leka med, människans olika inre organ fokuserat i olik episoder, så är de ändå aldrig så renodlade att man inte samtidig också omedvetet sväljer helheten. Vilket kan göra en förvirrad, och därför kräver flera genomläsningar. Det är en värld av mänskligt liv, att fröjdas över.

Onomatopoetisk ordmusik, som kan vara nog så grov på ytan, den roar på ytan, med något av bibliska proportioner i tanken att allt finns i den, och man kan återvända till den och finna något meningsfullt var än man öppnar den. Man behöver inte 'förstå' eller 'lista ut' vad som ligger under ytan. Det räcker att lyssna till livet. Så hur än grov på ytan - vilket ledde till censur och förbud i årtionden - så finns där många lager, med subtila referenser.  Som man inte behöver förstå, men som när man upptäcker dem, kanske får en att le, eller skratta, väcker 'Aha!' Joyce leker med oss. Kanske spelar vi schack ihop?

Jag kan ge ett exempel, som bara blev uppenbarat för att jag har Homeros Odysséen i färskt minne. Där fick Odysseus av guden Hermes en liten ört vid namn moly som skydd mot häxan Kirkes förmåga att förvandla män som kommer till hennes ö, till svin. Leonard Bloom, vår hjälte (antihjälte?) i Ulysses, får ingen ört. Däremot har han en hustru, Marion, som kallas Molly, och det är tanken på henne som gör att Bloom inte beter sig som ett svin, att han inte följer andra mäns exempel i bordellkvarteren. Liknelser mellan människor och djur förekommer i flera episoder, i synnerhet vid 'utfodringen' på en krog, där Bloom inte klarar av att äta, det andra äter. 

Å andra sidan har Bloom 'blomster' även i sitt efternamn, och är den hjältemodige antihjälten, med humanistiska ideal, som gör boken till ett anti-rasistiskt, anti-nationalistiskt inkluderande verk, ja till  ett kärlekens testamente. Detta trotts att Molly är otrogen mot Bloom i köttet, och Bloom i anden, skulle man kunna säga, när han skaffar sig hemlig brevvän, och fantiserar om unga flickor han ser. Men det är mänskligt, och rent själsligt är det trots allt ett starkt äktenskap som binder dem samman. 

Här gladde det mig att Anthony Burgess berättade att Joyce, när han satt i Trieste (Italien) och skrev romanen, blivit vän med Italo Svevo, som själv ville bli författare, och i honom såg en inspiration till Bloom. Det gladde mig, för att jag själv läst och uppskattat Italo Svevos antihjälte Zeno. Ett faktum som också fördjupar förståelsen för Bloom som konverterad jude i sekelskiftet 1900 och dess starka judehat, med Dreyfuss-affären, och annat nationalistiskt och chauvinistiskt tankegods som kom att leda till 1900-talets stora krig. Vilket alltså Joyce bara sett början på medan han skrev sin roman 1904-1922.  

Helst vill jag inte skriva om James Joyce roman, även om det bubblar i mig efter denna långa ultrarapid läsning, för när man väl börjat kan man inte sluta. Läs den hellre själv - i ultrarapid. försök ta till dig humorn, oavsett om i engelskt original, eller i den senare rättade upplagan av Thomas Warburtons mycket givande svenska översättning. Verket är fyllt av humor, och humanisten Blooms godmodiga medkännande blick, han ser mänskliga tillkortakommanden utan att fördöma, och söker snarare acceptans som något självklart, trots att han hela tiden går in i betongväggar. 

Romanen tilldrar sig den 16 juni 1904, och Bloom rör sig runt Dublin från morgon till gryning. Det är ett evigt nu, medan Homeros Odysseus bortavaro var tjugo år, 10 år krig och 10 år resa med förhinder, har också den stannat i mänsklighetens medvetande som ett 'evigt nu'. Antagligen tilldrar sig Joyce roman ca 20 timmar, från Blooms frukost vid åtta-tiden, till gryningen kanske vid fyra-tiden i juni några dagar före sommarsolståndet. 

Drygt halva boken tilldrar sig i dagsljus och det motsvarar den tid då författaren likt Penelope väver sin mäktiga väv med motiv över livet och människan. Men under natten började Penelope att riva upp sin väv, och då börjar också Joyce att repa upp sin text, sin väv, med helvetesfantasier, i en allt glesare väv av uppbrutna repliker, som i ett teatermanus. Och därefter tråcklar sig texten allt opersonligare fram, som om granskat genom en stjärnkikare, nattens himlakroppar avlägsna, fram till slutmonologen.

Mollys 25.000 ord långa 'stream of consciousness' - 44 sidor utan skiljetecken. Det var  nytt och revolutionerande 1922. Joyce ville att det kvinnliga medvetandet skulle få sin egen, icke-manliga, osofistikerade version. Vid första läsning kunde jag inte ta det till mig. Jag hade velat ha tankestreck eller andra pauser. Jag kunde/kan inte relatera till ett sådat vattenfall av inre tankar. För mig tycktes Molly snarare sitta i telefon med en väninna, och hon öser ur sig beklaganden över livet. Medan väninnan inte får en syl i vädret, mer än enstaka hum.

Men Joyce gjorde sitt bästa. Molly är en osofistikerad Moder jord, som inte bryr sig om alla manliga konstruktioner som hela boken bygger på. Hon ser sin makes, Leonard Blooms, alla svagheter, och kan ge honom lite plus i kanten här och där. Det är mänskligt, även om det inte är min bild av 'Moder Jord', så måste det ha varit Joyce bild av det ursprungliga, den kvinnliga skaparguden, den som skänker liv, men som år 1904 befann sig i otakt med den manliga världen.

Efter denna läsning inser jag att det här är ett standardverk, värt att ta en munsbit ur då och då, helst på engelska, för nu vet jag att 'storyn' är varken mer eller mindre än allt och inget, vad än läsaren vill få det till. 

Kärleken - Theodor Kallifatides (1978)

Varför har jag inte skrivit tidigare om den här romanen av Kallifatides?  Kärleken har jag läst någon gång per årtionde sedan den utkom. Jag kom att tänka på den nu igen, sedan jag läst Ett liv bland människor, och där älskade allt - utom avsnittet kring 'kärlek' som jag fann något snårigt. Det är komplicerat, den svåraste lärdomen att ta till sig. 

Romanen Kärleken ligger mig varmt om hjärtat, trots att den första läsningen var smärtsam. Men romanen väcker minnen från 1980-talet, när jag hade grekiska vänner. Den grekiska militärjuntan och 1970-talets Cypernkonflikt gav många greker asyl i Sverige, och jag fick en viss inblick i deras liv. Och bland dem träffade jag aoftare finskor, än svenskor. 

Även om första halvan av boken känns mer som en filosofisk essä, än en roman i vanlig mening, så tycker jag om den kontemplativa tonen. Att det står utskrivet 'Roman' på försättsbladet, är väl för att vi inte ska blanda ihop författaren med jag-berättaren. Historien är också lite ovanlig genom att den riktar sig till ett 'du', och att Sverige omtalas som 'ditt land', trots att jag-berättaren antagligen varit lika länge i Sverige som Kallifatides, och känner sig lika kluven, att känna sig som grek, och aldrig kan bli annat än grek - samtidigt som det svenska kynnet börjat krypa in under skinnet på honom.

När jag först läste boken var jag ung och uppfylld av plågor kring kärlek och kände smärtor som verkade oöverkomliga. Idag läser jag den med betydligt större insikt och välbehag. Det är en liten juvel jag kan ta fram ur bokhyllan när andan faller på, och veta att det finns mycket att fundera kring, men kanske inte tar mer än en dag eller två.

Och visst tilltar romanintrigen, när konflikten gestaltas med alla inblandade personer. Men handlingen rör inte bara frågan om vad som ska ta slut först, förälskelsen eller äktenskapet, utan mediterar över alla typer av mänskliga relationer - och den omöjliga frågan om hur man definierar 'kärlek'.

Ett liv bland människor - Theodor Kallifatides (1994)

Kallifatides inleder den här boken med att säga att han tröttnat på romanskrivandet. I stället funderade han över sina åsikter, efter att han 1992 insett att han var oenig med åsikter som han själv hävdat tio år tidigare.  Varefter han känner ett behov att 'börja om från början'.

Jag kan inte säga mer än rekommendera alla att läsa boken. Kallifatides brottas med sitt Jag och Livet. Han byter ner varje grundläggande villkor för människan och hennes relationer. På ett öppet och fullständigt klart språk vaskar han fram diamanter. Storartat och ärligt i sin enkelhet. Oftast är det geniala enkelt.

Jaget, könstillhörighet, könsroller, föräldraskap, barnatro, kristna värderingar, sexualitet, samhällets normer, etik, social rättvisa, behovet av ensamhet, rasism, åsikter, måttlighet/lagom - vaskas fram i sin mest grundläggande form. 

Det är skön kontemplativ läsning. Utom möjligen kapitlet om 'kärlek', där blir det snårigt. Människans svåraste lärdom ... som sagt, snårigt. Men läsvärt.