Kärleken - Theodor Kallifatides (1978)

Varför har jag inte skrivit tidigare om den här romanen av Kallifatides?  Kärleken har jag läst någon gång per årtionde sedan den utkom. Jag kom att tänka på den nu igen, sedan jag läst Ett liv bland människor, och där älskade allt - utom avsnittet kring 'kärlek' som jag fann något snårigt. Det är komplicerat, den svåraste lärdomen att ta till sig. 

Romanen Kärleken ligger mig varmt om hjärtat, trots att den första läsningen var smärtsam. Men romanen väcker minnen från 1980-talet, när jag hade grekiska vänner. Den grekiska militärjuntan och 1970-talets Cypernkonflikt gav många greker asyl i Sverige, och jag fick en viss inblick i deras liv. Och bland dem träffade jag aoftare finskor, än svenskor. 

Även om första halvan av boken känns mer som en filosofisk essä, än en roman i vanlig mening, så tycker jag om den kontemplativa tonen. Att det står utskrivet 'Roman' på försättsbladet, är väl för att vi inte ska blanda ihop författaren med jag-berättaren. Historien är också lite ovanlig genom att den riktar sig till ett 'du', och att Sverige omtalas som 'ditt land', trots att jag-berättaren antagligen varit lika länge i Sverige som Kallifatides, och känner sig lika kluven, att känna sig som grek, och aldrig kan bli annat än grek - samtidigt som det svenska kynnet börjat krypa in under skinnet på honom.

När jag först läste boken var jag ung och uppfylld av plågor kring kärlek och kände smärtor som verkade oöverkomliga. Idag läser jag den med betydligt större insikt och välbehag. Det är en liten juvel jag kan ta fram ur bokhyllan när andan faller på, och veta att det finns mycket att fundera kring, men kanske inte tar mer än en dag eller två.

Och visst tilltar romanintrigen, när konflikten gestaltas med alla inblandade personer. Men handlingen rör inte bara frågan om vad som ska ta slut först, förälskelsen eller äktenskapet, utan mediterar över alla typer av mänskliga relationer - och den omöjliga frågan om hur man definierar 'kärlek'.

Ett liv bland människor - Theodor Kallifatides (1994)

Kallifatides inleder den här boken med att säga att han tröttnat på romanskrivandet. I stället funderade han över sina åsikter, efter att han 1992 insett att han var oenig med åsikter som han själv hävdat tio år tidigare.  Varefter han känner ett behov att 'börja om från början'.

Jag kan inte säga mer än rekommendera alla att läsa boken. Kallifatides brottas med sitt Jag och Livet. Han byter ner varje grundläggande villkor för människan och hennes relationer. På ett öppet och fullständigt klart språk vaskar han fram diamanter. Storartat och ärligt i sin enkelhet. Oftast är det geniala enkelt.

Jaget, könstillhörighet, könsroller, föräldraskap, barnatro, kristna värderingar, sexualitet, samhällets normer, etik, social rättvisa, behovet av ensamhet, rasism, åsikter, måttlighet/lagom - vaskas fram i sin mest grundläggande form. 

Det är skön kontemplativ läsning. Utom möjligen kapitlet om 'kärlek', där blir det snårigt. Människans svåraste lärdom ... som sagt, snårigt. Men läsvärt. 

The First Forty-Nine Stories - Ernest Hemingway (1939)

Den här samlingen noveller utgavs redan 1939, och samlar alla noveller Ernest Hemingway hade låtit trycka på olika sätt åren 1921-1938. Samlingen är kronologiskt ordnad, med undantaget att han placerade de fyra kronologiskt senaste novellerna först. Antagligen för att läsaren först ska få bita i dessa fyra oförglömliga noveller, som ett incitament att hålla läsningen uppe även sedan samlingen börjar om med den unge Ernest första stapplande texter, fram mot ett allt större 'mästerskap'.

Hemingway lär ju ha påverkat sin samtid, och sina efterkommande, rent stilmässigt. Han beskriver vad han ser, scener ur liv han mött, sett, upplevt. Det som når mig känslomässigt är främst scener ur krigserfarenheter. själv tillhörde han ambulanspersonalen i Italien under första världskriget. Men i övrigt är det för mig personligen för mycket jakt, fiske, tjurfäktning, bråk mellan män. Kvinnor saknas till största delen. Det mest rör män i männens värld. Klyftan över till kvinnorna är oöverstiglig.

 Han registrerar dialoger och skriver ner dem. Ofta med irriterande upprepningar, livet visar upp alla sina absurda sidor. Och det är väl inte så konstigt. I denna den hårda krigstid, och mellankrigstid som rådde. En oöverstiglig livsklyfta.

Stämningen är desillusionerad, andefattig. Som väl kan illustreras av en medelålders kypare i novellen "A Clean, Well-Lighted Place", när han har gått av sitt pass mitt i natten och funderar över meningen med livet:

"It was all a nothing and a man was nothing too. (...) he knew it all was nada y pues nada y nada y pues nada. Our nada who art in nada, nada be thy name, thy kingdom nada thy will be nada in nada as it is in nada. Give us this nada our daily nada and nada us our nada as we nada our nada and nada us not into nada but deliver us from nada; pues nada. Hail nothing full of nothing, nothing is with thee."

Han ler, tydligen road av sig själv mitt i sin nihilistiska tomhet. 

Förutom att novellerna med krigstema känns avskalade på ett sätt som gör mig mottaglig, är min favoritnovell "Bag Two-Hearted River: Part I", som beskriver hur en äldre man envist släpar på sitt tunga tält och all packning, förbi  en brandhärjad skogssluttning, uppåt, och beskriver hur han reser sitt tält helt själv, slår läger, och lagar sin mat i ensamheten - hans frihet. Här kan jag relatera. men redan i nästan novell, 'Part II' av en novell med i övrigt samma namn, börjar jag gäspa, mannen ska fiska och kämpar med en öring som är för stor och stark för honom. 

Rent språkligt kan jag bli road, där är "Wine of Wyoming" ett mästerstycke av tvåspråkigt samtal  mellan en amerikan och två franska invandrarna, där många meningar blandar engelska och franska. Det är nog den enda text jag kan tänka mig att läsa om - för språkblandningen i varje mening i hela dialogen.

Slaget om Troja - Theodor Kallifatides (2018)

Den här romanen är Kallifatides relativt korta prosaversion av Homeros epos 'Iliaden'. Han vill göra eposet lättillgängligt för nutida läsare, ovana vid eposformen. Och jag som nyss läst hela eposet, i Erland Lagerlöfs översättning, finner Kallifatides version mycket trogen. Jag känner igen både repliker och liknelser. Så varför är den så mycket kortare? -- Inga upprepningar, naturligtvis. Men våldet finns där, lika grymt som i alla krig.

Dessutom finns några tillägg, även om de är få, för att förklara några bakgrundsfakta, sånt som var självklart på Homeros tid, men inte för vanliga läsare här idag. Det är bra genomfört av Kallifatides. Men det oroar mig att jag blev lite uttråkad. Berodde det på att jag just läst hela ursprungseposet, så att den saknade nyhetens behag? Möjligt. Men så slog det mig - Den grekiska gudavärlden saknas!! De som blandar sig i striderna gång på gång, och även var med om att starta hela kriget om Troja. De mänskliga tvisterna speglades i gudarna - eller tvärtom.  Så Kallifatides tyckte inte att de tillförde något? Eller tänkte att de försvårar för moderna läsare?

Å andra sidan är fantasy, med åtskilliga gudalika hjältar  mycket populärt världen runt än idag. Och även om den typen av historier inte tillhör mina favorit-genrer, så här saknade jag den grekiska mytvärlden. För mig handlar de om speglingar av människans psyke. Kallifatides låter i stället Helena, Paris sköna Helena, henne han 'rövade' från Menelaos (eller gjorde han det), och även Akilles slavinna (krigsfånge) komma till tals, med åsikter på ett sätt som saknas i 'Iliaden', som är allt annat än en plattform för kvinnliga röster. Men här får de också ersätta de gudar som har budskap till människorna. Briseins ger budskapet till Primaos att han kan hämta hem sonen Hektors lik - inte gudarnas sändebud Hermes. Det är författarens val, hans behov av realism. 

Den för mig största svagheten i denna realism, gäller Akilles rustning, vapnen och rustningen av brons, som guden Hefaistos smidde åt honom. Symboliken av detta saknas. Akilles rustning och vapen hör till det hos Homeros, som gjorde honom närmast odödlig. Visserligen hjälpte det inte Patroklos när han fick låna den. Där fanns en glipa. Men att Hektor erövrade Akilles rustning genom att döda Patroklos, och själv iklädde sig och blev närmast odödlig av den. Endast i envigen mot Akilles visste denne vilken glipa han skulle inrikta sig på, mellan harnesk och hjälm, vid halspulsådern. Men för att Akilles skulle kunna återuppta striderna och besegra Hektor behövde hans moder, gudinnan Thetis, be Hefaistos smida Akilles en ny rustning - vilket han gör med glädje. Och så blir han åter starkare än Hektor. Hos Kallifatides plockas det ihop en rustning, vilken som, av rustningar som andra erövrat, av diverse slagna fiender. Tyvärr känns det inte rätt - rent symboliskt. 

Kallifatides har dock i sin lilla roman, även lagt till en modern ramhistoria. Han tog chansen och återvända till ämnet för sin första trilogi, som inleddes med 'Bönder och herrar', tre böcker utgivna på 1970-talet, byggd på minnena från hans barndoms Grekland, när hans by var ockuperad av tyskarna under andra världskriget, och de fasor som utspelades där. Egentligen var det främst hans äldre brors minnen, eftersom Theodor själv var i yngsta laget. Men dessa familjeminnen kan han här än en gång använda - människors erfarenhet av krigets vansinne - genom att anknyta till de blodiga och obevekliga närstriderna med vad som hände under Homeros bronsålders krig. 

Byns lärarvikarie under kriget, ger en muntlig version av Iliaden, en bit varje skoldag. När folk i deras närhet avrättas, blir bronsåldern en parallell-värld. Den synvinkeln är naturligtvis en viktig mening med att hålla liv i Iliaden. Någon barnbok är det absolut inte, och var aldrig menad att vara det, hur än lättläst den kan synas. Blodig är de båda två.

Jag noterade att eposet 'Iliaden' inte bara inleddes 'in media res' (mitt i handlingen), den slutar också där. Att Akilles ska dö och Trojas murar rivas, fanns inte med, annat än som förutsägelser, för det var en allmän sanning i antik grekisk kultur. Mer behövde inte sägas. Det har omtalats på annat håll. Homeros fokuserade på krigets smärtsamma tårfyllda verklighet. Kallifatides roman har dock en slutsida där en mängd epiloger, efterhistorier, radas upp, hjältehistorier, och tragedier - följdhistorier vi kan läsa på annat håll. 

Kallifatides slutsentens är att 'kriget har inte tagit slut - det har bara bytt namn'. Något människan har kämpat med i årtusenden. Önskan att varje krig skall vara det sista, det som gör slut på alla krig. Men det har aldrig besannats. De bara flyttar lite på sig, ibland, och byter namn.  

Iliaden (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1912)

Så nu har jag även läst Iliaden, ett betydligt längre epos och troligen ett tidigare verk än mästerverket Odysséen. Berömda avsnitt har jag läst tidigare, men att läsa hela har tidigare tagit emot, inte minst på grund av ämnet, det krigiska. Erland Lagerlöfs översättning har dock hjälpt mig. Det är inte hans fel att krigsskildringarna känns långrandiga. Han följer originalet. Texten är fylld av liknelser från djur och natur och bronsålderns kultur, vilket väcker till liv den tid det handlar om, för ca 3300 år sedan.

Och det som åskådliggörs är ju faktiskt en sedeskildring, likaväl som Odysséen inpräntade att det går illa för den som inte är en god gäst, likaväl som en god värd. Alltså betydelsen av människors beteenden inför varandra. Odysseus åskådliggjorde också sin intuition, sin lyhördhet. 

Iliaden är uppfylld av vrede och hämndbegär, viljornas kamp, även åskådliggjort via gudarna och deras viljor och lynnen. Vilka håller på vilket lag, när de sitter på molnen, nästan som i en fotbollsarena, och tittar ner på sina respektive hjältar. Förutom allt blodigt mördande, är även kvinnosynen beklaglig. I hela eposet är kvinnor inget annat än en handelsvara.  

Tvisten börjar med att Paris, som varit gäst hos Menelaos i Sparta, tog med sig både dennes hustru Helena (den sköna) och en lång rad skatter (troligen hennes hemgift), hem till Troja. Alltså var han en otacksam gäst. Där skapas Karma, hämndbegär. Dominoeffekten går genom hela skildringen. När Agamemnon (Menelaos bror) rövar till sig Apolloprästens dotter (Apollon beskyddar Troja), och prästen vill lösa ut henne (gisslan är inget nytt begrepp i krigföring) vägrar han dock. Varpå det börjar gå lika illa för akajerna (greker m allierade) som för trojanerna. Bägge sidor har hårdnackat ägnat sig åt samma försyndelser. 

När Akilles påpekar för Agamemnon att han måste låta prästen köpa tillbaka dottern, för att lösa upp dödläget, och bli av med pesten och andra plågor som drabbat dem, då hämnas Agamemnon mot sin egen allierade Akilles, att ta ifrån honom Briseis, den unga kvinna Akilles 'fått', som ärebevis för sina krigiska tjänster. Det är nästa dominobricka. Akilles vägrar att slåss längre. Fördel Troja. Hektor kan fritt rasa som en furie och döda mängder av akajer. 

Ända tills Hektor dödar Akilles vapenbroder och närmaste vän, Patroklos. Akilles går från förnärmad stolthet, envis passivitet, till ohämmad vrede. Nu är det hans tur att döda varje trojan som kommer i hans närhet. Kulmen uppnås när han slutligen dödar Hektor, kungasonen i Troja, som skulle ha blivit stadens nästa härskare. Därmed är Trojas öde beseglat. Men det är inget som sker i texten. Hämnd, vrede och brist på medlidande. Människors dualistiska Vi-Dom, leder till blodbad, förstörelse.

Man säger att Iliaden börjar 'in media res', dvs latin för mitt i handlingen. Kriget, belägringen, har redan pågått i nio år. Men eposet slutar också 'in media res'. Texten är full av förutsägelserna, både att Trojas murar skall förstöras, folket skingras, och att Akilles skall dö där på slagfältet, han får ett 'ärorikt' slut, snarare än ett långt liv. Men det får vi tänka oss, det är det oundvikliga ödet, förutspått. Den trojanska hästen, den slutgiltiga krigslisten, får vi läsa om på annat håll. Den återberättas kortast möjliga i Odysséen, som en av Odysseus listiga påfund. Och på ytterligare annat håll visar den berättelsen om trojanernas egen dumhet, som river sin egen mur för att ta in denna krigstrofé som skall förgöra dem själva.

Siffersymboliken, som i Odysséen nästan enbart handlade om dussin (12) och halvdussin (6), rör i Iliaden främst 9, nio år har kriget pågått när första sången inleds, och 10, handlingen går nu in på sitt tionde avgörande år, då sluts cirkel, och vi kan börja om på en ny vända. Vi kommer dock inte att få läsa/höra alla dessa avslutande eländen, Akilles död och Trojas förgörelse. Det är känt ändå

Iliaden är fylld av namn, som i början kan förvirra, lite som i ryska berättelser där människor har många namn och dessutom ett antal smeknamn. Men förvånande nog vande jag mig ganska snart. Att de alla har minst två, ibland tre namn, är ju egentligen inte värre än att vi alla har både förnamn och efternamn, i eposet angivelsen av faderns namn, och andra smeknamn. Det funkar, jag lär mig en hel dal om släktskap. För de som belägrar Troja, också kallat Ilion, kommer från många andra grekiska småstater, och även andra grannfolk. Troligen är alla närbesläktade indo-européer, utöver från grekiska övärlden, även trakter kring Svarta Havet och Anatolien. Även platser och floder kan ha flera namn, vilket tyder på olika folk med olika språk, och därmed olika namn på samma geografi.

Alla noggranna släktförhållanden som hela tiden klargörs i texten. Mitt i striden, i en duell mellan två krigare, kan vi få detaljer om släktförhållanden, inte bara far och son, utan även om mödrar, vilka söner som 'ungdomshustrun' födde, och vilka mannen fick med andra kvinnor. Detta får mig att känna att det här måste vara gamla släktsagor som hålls vid liv. Varför annars ha två hjältar som båda heter Ajas? De har olika fäder, men det är så mycket krångligare att hela tiden behöva förklara vilken av de två Ajas som befinner sig i blickfånget just nu. Enklare vore att ge dem olika förnamn, om det vore ren fiktion. 

Och nog måste det vara samma person som fått hela eposet nedskrivet, att bevara till framtiden, släktminnena, oavsett vad forskare påstått på 1900-talet. 

Under läsningen har jag i alla fall blivit mer och mer intresserad av att läsa in mig mer på grekiska gudar, en mer eller mindre begriplig företeelse, av att projicera ut mänskliga känslor. Allt sånt som vi idag ofta letar i vårt inre för att återfinna. 

Dag - Björn Runeborg (2007)

På något sätt hade jag inbillat mig att den här boken skulle handla om Dag Hammarskjöld. I stället är det en roman, där han bara befinner sig alldeles i utkanten, närmast utanför synranden. En i mina ögon obehaglig roman. Om människor som försöker leva genom andra, än leva sitt eget liv. 

Den handlar till största delen om två tre 'stalkers'. Miranda som fäst sig vid Dag när hon såg honom gå genom Uppsala hand i hand med sin mor. Själv har Miranda ingen som helst närhet till sin mor. Henrik beundrar också Dag, och Miranda, för att hon tycks uppslukad av Dag. Triangeldramat fulländas av Tyra, för Dag är egentligen inte inblandad. 

Texten känns mycket kall i mina ögon. Som sagt, romanen handlar inte om Dag Hammarskjöld, även om det börjar med att han tar studenten 1923, och slutar med hans begravning, efter flygplansolyckan 1961. Så för mig är det här inte en kärlekshistoria. Det stela språket, mellan de hämmade människorna, andas 1950-tal för mig - trots att huvuddelen tilldrar sig under mellankrigstidens 1923-1940. Det som var en omvälvande tid, blir här en tyst inbundenhet. 

Kanske för att författaren Björn Runeborg (1937-2021) själv var ung på 1950-talet, och debuterade som författare året efter Dag Hammarskjölds död. Antagligen greps han av händelsen kring Dags död. Ändå skrevs den här boken inte förrän efter ytterligare drygt 45 år. 

På slutet refereras dock till Kongo-krisen, och Henrik, som sökt sig dit under Dags FN arbete med att försöka stävja krisen, hamnat där, i 'Mörkrets hjärta', ondskan, som för tankarna till Joseph Conrads mörker, det omedvetnas mörker, så påtagligt skrämmande, efter all tigande polityr. Henrik offer för malarians feberyra.

Gömda land - Karin Boye (1924)

 "Så är den vida världen

  ett daggkåpeblad

  och ini skålen vilar

  en vattendroppe klar.

  Den enda stilla droppen

  är livets ögonsten."

      (några rader mot slutet av dikten 'Önskan')

Karin Boyes andra diktsamling, Gömda land (1924), är vad titeln säger, disiga, nästan ogripbara, närapå esoteriska känslolandskap. Ända fram till de sista dikterna som tar sig an vikingatida storheter - asar och alver och en 'dis'. Då klarnar bilden något. Eller?

NP 1945 - Gabriela Mistral

 "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden"

Gabriela Mistral är en pseudonym, för Lucila Godoy y Alcayaga (1889-1957), poet från Chile, den första latinamerikan som fick Nobelpriset i litteratur. Gullberg skriver i sitt förord att hon särskilt uppskattat den provencalske skalden Frédéric Mistral (som fick dela på 1904 års Nobelpris), vilket styrks av att hon tog hans efternamn som pseudonym. 'Mistral' är också namn på den starka nordanvinden i Frankrike.  

1945 avslutades andra världskriget. Inget Nobelpris hade utdelats krigsåren 1940-44. Men nu var det äntligen fred, men troligen gjorde kriget att kommittén vände sig långt ut i världen, och hamnade alltså hos en skollärare i en bergsby i Chile. Och när jag nu läst en del av hennes dikter är min känsla att efter krig och elände stödde man sig åter på ordet 'ideal' i Nobels testamente.

Gabriela Mistral hade 1914 vunnit en diktartävling med 'Dödens sonetter', och då genast blivit berömd. 1922 kom första diktsamlingen Desolación (Förtvivlan), med djupa spår av hennes olyckliga kärlekshistoria i ungdomen, att han dog i förtid och att hon inte fått bli mor till hans barn. 

I stället kom hon att ägna sitt liv åt sitt arbete som lärarinna, och överhuvudtaget att ägna sin omsorg åt fattiga barn. År 1922 fick hon dessutom i uppdrag av Mexiko, att reformera deras undervisningsväsen (!). alltså parallellt med att författandet tog fart. I efterhand lär hon ha beklagat att hon kanaliserat så mycket bitterhet in i första samlingen. Men den innehöll hennes kanske mest kända dikt, "Sången om en son", om den barnlösa kvinnans moderslängtan. 

En gång, för åtskilliga år sedan, höll jag i min hand, en utgåva med Gabriela Mistrals samlade dikter. Men den var mig övermäktig. Så nu har jag bara läst det tunna urval av dikter som Hjalmar Gullberg översatte 1945-46. De flesta är från första samlingen, men också ett par ur andra samlingen, Ternura (Ömhet, 1924) och tredje diktsamling Tala (Kalhygge, 1938). 

Efter att i början ha utgått ur konstfullt rimmade dikter, kom hon att alltmer övergå till fri vers och prosadikter. Och även om prosadikterna är enklare att ta till sig, så är svårigheten med översatta dikter, frågan om 'vems' dikt jag läser? Jag läser Hjalmar Gullbergs ord och tolkning, om än Gabriela Mistrals tankar?

Jag tänker och minns i bilder, men de här dikterna känns mer som tankar av 'ord', begrepp av något tänkt. De målar inte av livet. Hon drömmer om det barn hon aldrig fick, hon håller andra barn i sina armar. I synnerhet dikterna om moderskap är det lättare att ta till sig, när de uttrycker känslor, som några av oss kan relatera till, som prosadikter kring graviditet. Visst kan man i tankarna byta ut 'son' mot 'barn', eller kanske något annat man vill skapa, en passionerad längtan av något slag. 

Så några av dikterna uttrycker känslor som kan gripa tag i mig. Men som svensk, tror jag att det kan vara svårt att relatera till det andliga innehållet. För någonstans finns hela tiden Madonnan och barnet/Sonen i bakgrunden. Ser man inte den dubbelheten, som  Mistral hämtat ner i vardagen, blir dikterna svårare att ta till sig. 

Jag, Ljung och Medardus - Hjalmar Bergman (1923)

Läste ut den här romanen för flera dagar sedan, första gången jag läst den, och har processat den i bakhuvudet. Det är en mycket mörk historia, för mig mörkare än En döds memoarer (1918), som tycktes sluta i andevärlden. Den här slutar med funderingar kring meteoritnedslag (kanske inspirerat av det stora nedslaget i Ryssland 1908), och detta tycks leda till tankar om världens undergång. De flesta karaktärerna är hårdnackade materialister, förnekar andliga varelser. Men Hannele försöker mot slutet att 'lura' Baronen på Rogershus, med hjälp av ett 'teaterspöke'. Mest genomgripande tycks det vara att baronen låtsas tro på föreställningen. När så Hannele till slut dör i lungsot, blir hon berättarens guide i andevärlden, vad vi idag kanske skulle kalla astralresor. Men då kanske sågs som en parallell till Dante guidad av Beatrice i Den gudomliga komedin. Men betydligt svartare. 

Att romanens titeln börjar med Jag, visar mer på berättarens stora Ego, än på att historien skulle vara Hjalmar Bergmans mest självbiografiska historia. Visst, hans romanvärld är inspirerad av hans hembygd och uppväxt. Vilken författare använder inte sina egna erfarenheter, sin egen tankevärld i skapandet? Även denna roman tilldrar sig i Wadköping (Örebro) med omnejd. Och många karaktärer från tidigare romaner dyker upp. Alltifrån baronen på Rogershus, från Hans nåds testamente (1910) till Markurells i Wadköping (1919). Men här är krögaren Markurell ny i Wadköping, så det är ännu långt till hans sons studentexamen 1913.

Jag-berättaren heter Ludwig Arnfelt, kallad Love, född 1879, alltså fyra år före författaren själv, och vännen Medardus är ytterligare fyra år äldre, då han ibland måste gå om ett år i skolan. Medardus föräldrar är resande skådespelare, för vilka konsten verkar viktigare än föräldraskapet, så sonen bor på pensionat och får ta hand om sig själv. 

Love själv ingår alltså i den adliga Arnfelt-släkten från En döds memoarer. De med makt och pengar, så Love kan bli bortskämd med att fadern tar fram plånboken och löser de problem som uppstår. Love var som liten mamma-bunden, och njöt faderns blinda stolthet, ända tills en tvist med fadern utvecklas i 12-årsåldern,. Det är i pubertets-kampen egot växer. Love känner sig missförstådd, tänker inte lyda, hellre busa och utveckla en slyngelaktig genstörighet. Vilket också är hans försök att vinna Medardus och andra jämnårigas pojkars gunst. Vilket leder till mer missförstånd.

Jag, Ljung och Medardus inleds med Loves första minne som sexåring, alltså ca 1885, och fortsätter  skolåren igenom, med lektor Barfot i yngre version (än i Markurells) som pojkarnas släpphänte lärare, fram mot sekelskiftet. Love är ingen 'trevlig' pojke, han tillhör ju Arnfeltarna, de privilegierade. Men Hela Wadköping tycks fyllt av elaka rykten och ont skvaller, fördömanden omöjliga att ta sig ur. Det är dystert. 

Lika svart finner jag det dysfunktionella förhållandet mellan barn och föräldrar, vuxna. Jag minns inte när En döds memoarer utspelar sig, troligen senare, men där har Mikael Arnfelt också ett stort Ego med ett närmast demonisk framtoning. I den romanen har Arnfeltarna sin parallell i den oäkta oadliga grenen av familjen, Arnberg (Johan, Jan, Julius). Som alla är betydligt vekare. I Jag, Ljung och Medardus är det svårare att sympatisera med Love och hans ego, hur än vek han kan vara i sitt inre. Han blir inte den anti-hjälte som Johan var i En döds memoarer.  Det känns som om Bergman vill experimentera med antihjälten, vrida den ett varv till, och det blev inte lika lyckat i mina ögon. Han döljer vekheten alltför väl. 

Bergmans värld är en vibrerande och formbar fiktion, som trots att jag känner igen mig i bok efter bok, ändå förblir ogripbar. Orden är mer ande och symbol, än materia. I 'En döds memoarer' pågick en ständig kamp mellan den 'lågadliga' Arnfelt-släkten och och deras 'oäkta' parallell-släkt Arnberg. I den romanen var det lättare att jämställa Bergman med Arnberg - om man inte vill se dem bägge som en personlighetsklyvning inom Bergman. 

Romanen känns inte som ett självporträtt. Och jag har även läst Hjalmar Bergmans samlade brev,, alltifrån de första bevarade barndomsbreven. En skämtsam och mycket godartad son. Tror snarare att han velat fördjupa sig i mer osympatiska karaktär, i huvudrollen. Den börjar alltså mörkt i barndomen, och fortsätter mörkt i förhållande till föräldrarna. Men mot slutet är Medardus skådespelarföräldrar tågar in på scenen, vidgas överblicken över samhället, och livet, och ljusets speglingar i det mörka.

Saint Joan - George Bernard Shaw (1924)

Och nu har jag slutligen läst 'Saint Joan' (Jeanne d'Arc). Många menar att den här pjäsen är största anledningen till att Shaw fick Nobelpriset i litteratur året efter, 1925. Och det är mycket möjligt, även om jag tycker att allt jag läst (sett) av honom är intressant nog för priset, och ofta rör sig kring samma teman - social jämlikhet inklusive kvinnors. Jeanne d'Arc, Jungfrun av Orleans, blev kanoniserad till helgon 1920, alltså knappt 500 år efter att hon brändes på bål som kättare 1431. Detta faktum gjorde att Shaw genast ville fästa 'människan Joan (Jeanne)', den ivriga tonåringen, på papper, för att förekomma  den skönmålning som brukar uppstå kring helgonlegender. 

Boken innehåller inte bara pjäsen, utan den föregås av en Shaws förord, som är en över 50 sidor lång essä om och kring Jeanne d'Arc. På den mest lättsamma prosa, jämför han henne där med allt från Socrates till Napoleon och tonåringar i allmänhet, det är både tänkvärt, roligt och finurligt på Shaws alldeles eget sätt. Det är mycket intressant och läsvärt. 

Att Shaw kallar pjäsen 'A Chronicle Play' (Krönikspel) beror naturligtvis på att det är historiska händelser som är grunden. Intrigen är redan känd eller saknas, om man så vill. Han beräknar den själv till 3,5 timmar på scenen, och menar att den innehåller: "The romance of her rise, the tragedy of her execution, and the commedy of the attempts of posterity to make amends for that execution". 

Och visst är det så. Jag tror inte att min uppskattning bara beror på mitt intresse för historia. Allt är levande och trovärdigt, och som alltid hos Shaw, filosofiskt intressant, genom att han belyser många upptänkliga synvinklar. Ironin finns hela tiden nära, under eller över ytan och roar mig, blandat med tidens helt sanslösa politiska värderingar, såväl kyrkliga som samhälleliga. 

Det finns mycket som är värt att tänka över. Shaw var uppenbart väl inläst på ämnet Jeanne. Inte minst intressant är att se Jeanne som inledningen både till 'Protestantismen', en av de tidigaste att se en personlig gud som viktigare än påven och kyrkliga överheter. Men också som inledningen till 'Nationalismen', och därmed den medeltida feodalismens undergång. Jeannes 'korståg' genom Frankrike, inleddes med att hon krävde att den svage kung 'Charles VII' skulle krönas.

Hon kan alltså sägas vara storhetsvansinnig kättare, genom att påstå att hon påtog sig Påvens uppgift, att kröna kungen. Och fick så kyrkan emot sig. Och Feodalherrarna var emot att kungens makt stärktes. Här ses hundraårskriget mellan England och Frankrike - som vände till Frankrikes fördel genom Jeanne och närmar sig slutet - som början till konsolideringen av rikena England och Frankrike till större enheter, tidigare att folk identifierat sig med de feodala län som de ingick i. Alltså har övergången från feodala län till nationalstater inletts. Vet inte om historiker redan tidigare poängterat detta. Oavsett, så är det mycket tänkvärt!

Och som en sista brasklapp, helgonförklaringen av Jeanne 1920, kom alltså bara något år efter första världskriget. I slutet av pjäsen, när många av karaktärernas själar - såväl döda, som sovande - möter Jeannes själ. Detta slut är benämnt 'Epilog', och här visar alla sig ångerköpta och är glada att Jeanne återupprättats, att man redan 1451 (om jag fattat rätt) ogiltigförklarat domen över henne, att hon friats, trots att hon bränts till aska 25 år tidigare. Legenden säger dock att 'hennes hjärta' aldrig brann, utan fick slängas i floden Loire. 

Jeanne själ undrar, när hon får höra både att domen över henne annullerats, vad det kan hjälpa när hon redan är bränd till aska? Men när hon dessutom århundraden senare kanoniserats, blivit Helgon, undrar hon om det betyder att hon kan få återuppstå?  -- Då backar alla omkring henne förskräckt. Den krigiska verkligheten ligger för nära. Ingen vill ha den krigisk jungfru tillbaka, eller?

Trots att många redan lurar på hämnd, inför det till synes olösliga krigsslutet... Och nationalismen växer sig hela tiden allt starkare... 

Om James Joyces 'Odysseus' - Olof Lagercrantz (1970)

Det här är en tidiga litteratur-analys av Lagercrantz, som egentligen hette Att finnas till (1970) och  sedan återutgavs med den nya titeln 1985 - när han var igång med flera mer berömda litteraturanalyser. Strindberg, Ekelöf, Proust m.fl. 

För mig är den inspirerande, för att den väcker minnet av det lekfulla hos James Joyce, humorn. Joyce leker med text. Låt oss roas. Och med tanke på Joyce mångdimensionella sätt att skriva, finns det ingen tolkning som är den enda rätta. Alla har vi får egen ingång - välj själv. Det är tryggt. 

Man läser inte Joyce en gång. Det finns ingen intrig att följa. Läs om och låt dig roas. Läs om igen, för det går inte att fatta allt på en gång. Som ni förstår är jag i färd med att läsa om Ulysses. 

Lagercrantz första fem kapitel är intressanta ingångar, sjätte kapitel sa mig däremot ingenting, och vad gäller det sjunde och sista kapitlet, om Molly Bloom - huvudperson i Joyce avslutande kapitel - finner jag att han glömt bort Kalypso. Det räcker inte att säga att Molly är Penelope. Även om man inkorporerar både Moder Jord (kropp) som någon sorts motsats till Jungfru Maria (själ). 

Odysséen börjar 'in media res', alltså mot slutet av Odysseus irrande tioåriga hemfärd.Han är då hos Kalypso, som behållit Odysseus i sin säng i sju år, drogad med erotik. Men efter sju år får han tillåtelse att åter försöka ta sig hem. Och de som vet brukar placera Kalypso vid Gibraltar sund, just där Mollys far, officer, varit förlagd, och där hon själv upplevde sin första förälskelse, erotik. Samma erotik som förtrollat Bloom så att han alltid förlåter sin hustru hennes otrohet. Molly kombinerar Kalypsos erotiska dragningskraft, det sinnliga tanklösa, med Penelopes trogna hemmasittande - om än inte Penelopes klokhet. 

Jag vill definitivt läsa om 'Ulysses' (Odysseus) nu, i lugn takt. Vet att jag hade alldeles för bråttom när jag läste den första gången under litteraturstudier. 

Penelopiaden : Myten om Penelope och Odyssevs - Margaret Atwood (2005)

Den här har jag läst tidigare, min första reaktion finns här, september 2008. Jag minns den som en ren  pärla. Ville läsa om den nu när jag just läst Odysséen och har hela den myt-världen i färskt minne. Lysande! Drabbades genast av hur intrikat Atwoods text är, lekande lätt och med humor. (Och fantastiskt översatt av Peter Samuelsson.)

Boken var en av de första i det världsomspännande projektet att låta kända författare omtolka gamla myter. Så här har vi den väntande Penelopes synvinkel på de 20 år som Odysseus var frånvarande, och hon hade fullt upp att hålla unga lycksökande friare ifrån sig. 'Penelopiad' är ett ord bildat med samma ändelse om 'Olympiad', och i början får vi veta hur Odysseus 'vann' sin hustru genom en löpartävling - och att detta tydligen varit sed i Sparta, där Penelope föddes som dotter till Spartas kung. 

Att friarna 20 år senare återigen tävlar, handlar mest om att visa upp sin rikedom. Men Penelopes får idén, vilket står i Odysséen, att låta friarna spänna Odysseus stora båge, och skjuta prick genom öglorna på i tolv dubbelyxor uppställda på rad, alltså alla tolv med ett skott. Atwood menar att Penelope genast känt igen sin make, naturligtvis, och vet att 'tiggaren' är hennes make utklädd. Och att hon vet att ingen kan slå honom, ingen annan kan spänna den bågen, alltså kan han vinna henne i en 'sportslig' tävling, en andra gång. 

De första sidorna blev lite chockartat modern i språkstil, direkt efter min läsning av Odysséen. Men Atwood vann genast över mig, med den fantastiskt genomförda kvinnliga synvinkeln på i stort sett allting, inte bara från eposet, men även alla andra fakta och myter, kring dessa mytologiskt kända personer. Penelope befinner sig i Hades, i andevärlden, och väljer att fortsätta att vänta, alltså att inte återfödas, men nu är det 2000-talet, och hon har hållit uppsikt över världens utveckling dessa 3000 år, andligen. . 

Det finns en hel del humor, inte minst hennes förhållande till den 'sköna Helena', hennes kusin, sexsymbolen, coola-tjejen, som hela tiden småretas med sin hemmasittande kusin. Det är ju Helena som är orsaken till allt elände som drabbade Penelope, genom att rymma från sin äldre make, med vackre prins Paris, och därmed sätta igång hela Trojanska kriget, som höll Penelopes make bort i 20 år. Allt har lite cynisk udd. 

Betydligt allvarligare är Atwoods protest mot att Odyssevs låter mörda Penelopes 12 tjänande tärnor, lika lättvindigt som alla friare slaktades. De unga pigorna som friarna förlustade sig med under åren av väntan. Våldtäkter var 'standard', men precis som med maten, är det värden som ska bjuda ut pigorna, inte något gästerna ska ta för sig på egen hand. Det är en skymf.

Vad gäller det mytologiska innehållet, har Atwood infogat ett intressant kapitel som hon kallar 'antropologisk föreläsning'. Det första jag reagerade på i Odysséen, är att allt tycks räknas i dussin och halvdussin, alltså 12 eller 6. Odyssevs har tolv skepp, med tolv män i varje, eller multiplicerat. Vid äventyret hos Kyklopen har han med sig 12 kamrater, men Kyklopen hinne räta upp sex av dem innan han klarar dem därifrån. Och så där räknas det i stort sett hela eposet igenom. Ända tills de 12 tärnorna avrättas. 

Och jag vet att mänskligheten sedan gammalt ofta räknar med sex som bas, därför har vi alltid haft 360 dagar, vi har 360 grader, Och annat som rester av detta tänkesätt. Extra tydligt i fransk räknelära, dussin och tjog. Flera språk räknar till 12, (och därefter kommer -ton/-teen osv).  Men man kan också tänka på tolv månader, tolv apostlar, kung Arthurs tolv riddare osv. Detta tar Atwood upp, med intressanta vinklar på myterna, att det fanns redan före denna manliga bronsålderskult, och tillhörde en gudinnekult, med en jungfru för varje månvarv, symboliserat av dubbelyxornas halvmånar, och hur de hängdes, när de nya bronsåldersherrarna, tog över ledningen från tidigare matriarkat. 

Läs gärna! Det är mycket intressant. 

Odysséen (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1908)

Jag läste Odysséen första gången när jag var ung, och den var helt okej. Men inte så att jag ville läsa om den. Trots allt dök den upp i ett antal filmatiseringar under livet. De sagoaktiga avsnitten gör sig mycket bra på film. Men nu har jag alltså läst hela eposet i Erland Lagerlöfs klassiska översättning, som trycktes 1908, men som Svenska Akademien beslutat att trycka upp den - just som klassiker. När jag sent omsider insåg det, blev jag nyfiken. För det jag hade läst var inte Lagerlöfs original, utan en text som man  petat i, velat modernisera. 

När jag nu läst om hans originaltext, inser jag att 'modernisering' inte var till det bättre. För det som är så speciellt med Lagerlöfs text är klarheten, att det svenska språket är så rent och klart, så skönt att läsa, även om det finns viss ålderdomlig meningsbyggnad, så är det just det som håller mitt intresse uppe. Och faktiskt, i mina ögon, gör texten lättläst. Lagerlöf är noggrann med alla grekiska namn, men av någon anledning kallar han Odysseus för Ulysses. Vilket ju är precis vad engelsktalande gör. och det visar sig komma från Latin. Har man läst James Joyce roman Ulysses, känns det lika naturligt som grekiskan. 

En annan lustighet - som man väl ville få bort - var det anakronistiska användandet av 'vikingafärd', även om det bara dök upp ett par gånger. Men för mig känns det helt okej, för vad Odysseus och hans kompisar ägnade sig åt var just att segla, att ta sig runt Medelhavets övärld, så jag förstår anknytningen till den sjöfarande indoeuropeiska kulturen. Och det sköna jag finner i Lagerlöfs svenska översättning är nog att det kännes, som renskuren edda-dikt. Inget ludd. Bara rakt på. Kanske har jag fel, men det är så det känns för mig. 

Så hur än gammalt, ett 2800 år gammalt epos, i hundraårig svensk språkdräkt, det var förvånansvärt upplyftande att läsa. Och gick riktigt snabbt. Och vad gäller innehållet, läste jag förra året Sven Delblancs analys, som menar att Odysséens tema, sens moral, handlar om hur man betar sig som en god värd, alltså hur man trakterar sina gäster, men också hur man i gengäld är en lika god gäst. Just det som Penelopes friare misslyckas med så kapitalt. Och drar på sig gudarnas hämnd - via Odysseus.

Och helt visst är eposet fullt av måltider, offermåltider, festmåltider. Det äts mer än det seglas. Livet är att äta och att resa. Förutom för kvinnorna då, som mest satt instängda. Kanske inte lika mycket som senare, men eposet skrevs under järnåldern, men handlingen tilldrar sig under bronsåldern, som alltså pågick i ännu ett tidigare årtusendet, alltså andra årtusendet före Kristus. 

Jag finner att det inte bara gäller gästfrihet, utan att texten överhuvudtaget talar främst om hur man ska uppföra sig - eller inte - hur människor ska samsas på bästa sätt. Kulturarvet som sade att man skall hämnas oförrätter, för att inte dra på sig skam, är de urgamla seder som under Homeros tid börjar ifrågasätta. Texten vill nog, trots sitt avslutande blodbad, stämma till eftertanke. Odysseus själv, den mångförslagne, är egentligen för klok  och listig för att inte inse att hämnd bara leder till vendettor, eviga blodbad. Att tvingas döda de som skymfat hans hem och hustru och son, kommer att göra honom fredlös, tvinga honom att fly undan deras anhöriga hämnd. 

Men enligt det gamla synsättet var är gudarna roade av att betrakta dessa mänskliga tvister och maktkamper. Pallas Athena skyddar Odysseus, för att hon gillar hans listighet, men hon eggar också hans ilska. han måste visa upp sin styrka. Och verkligen ta sin hämnd. Hon gör honom till sitt redskap. För gudarnas straff över den som förhävt sig. Men Odysséens avslutande sång talar om 'förlikning'. När gudarna diskuterar sinsemellan och finner att 'nu får det vara nog', när de vill att människorna ska sluta mörda varandra. De kyler de ner människornas heta blod, och manar de stridande att sluta fred för evärdliga tider. Det är trots allt den sens moral jag hittar, som det bästa inställningen människor emellan. 

Den Namnlösa - Elin Wägner (1922)

Jag läste den här romanen av Elin Wägner för 15 år sedan, direkt efter Åsa-Hanna, som var en favorit. Livet var lite för stressigt då, och jag tror att jag främst såg det materiella, och sjukdomstemat. Världen var sjuk. Javisst, världen var upp och ner efter världskriget, alla omvälvningar.  

Romanen är samtida, tilldrar sig alltså ca 1920-21. ändå känns Rakels språk lite gammaldags - av någon anledning tänker jag 1800-tal, och eftersom Rakel ska hjälpa till i prästgårdens hushåll, tänker jag Fredrika Bremer och hushållerska - romanen i min tidiga upplaga har både verb i pluralform på -o, och ibland konjunktiv i stället för vanlig presens. Antagligen är det som känns gammalt, motiverat av att de befinner sig i småländsk landsbygd, i en avlägsen prästgård. Första läsningen gjorde det ett allvarligt intryck, romanen verkade sakna den humor jag vant mig vid hos Wägner. Och nu kändes det som om jag helt glömt romanen Den namnlösa.

Men nu när jag läste om romanen, återupplivade jag-berättaren Rakel, prästens ogifta syster, texten för mig redan från första sidan, helt fantastiskt. Hennes innerligt äkta ton, lite kärv, men samtidigt refererar hon hela tiden till hjärtan, hon talar med och om sitt eget hjärta. Här har hon just återvänt efter att ha arbetat utomlands i 14 år. Hjärtat är romanens mest dominerande ordbild. När jag läste den första gången började jag rita små blyerts hjärtan i marginalen bredvid varje hjärta. Boken är full av dem.  

Rakels hjärta, symbol för hennes känslor, de som hela tiden strider med hennes 'förnuft' (hjärnan), det inlärda, det som andra vill, medan hjärtat är hennes egna nedtryckta känslor. Men Rakel ser också ofta andras hjärtan omkring sig, hon känner vad andra känner, även om förståndet ibland misstar sig. Och känslor är förstås allvarliga. Men den här gången blir jag även medveten om Rakels lågmälda självironi, en stillsam humor som finns där, Rakel är realisten med levande hjärta, men som länge varit dominerad av sitt förnuft.   

Jag hittade nu romanens tema - kluvenheten - nästan överallt. Romanen problematiserar många varianter på tudelning, motsatser, dubbelhet. Först alltså Rakels egen kluvenhet, mellan sina känslor och sitt förstånd. Spänningen mellan plikt och lust, vad som förväntas att man 'borde' göra (ibland uppfattat som logik) mot vad man har lust att göra (en sorts intuition - vilket 'logik' har svårt för). 

Kluvenhet finns både inom karaktärerna och mellan dem, t ex inom prästens släkt och i hans äktenskap. Ibland talas det öppet om dem, ibland är det mer omedvetet. Rakels känslor vs logik, förmedlas hela tiden i berättarrösten. ironi infälld. Titelns namnlösa kvinna, Eva, är kluven i klichéerna Madonnan vs Skökan. Hon har en återkommande dröm, där hon är en orm som krälar i dyn, men med sitt eget människohuvud. Hennes känslor är avstängda sedan hon våldtogs i ungdomen, och började avsky sig själv. "Behandlas du som hund blir du en hund."

Eva är kluven mellan kroppens behov, det djuriska, i förhållande till bristen på mänsklig värdighet - som i drömmen symboliseras av att ormen försöker hålla sitt människohuvud upplyft. När Rakel råder Eva att förlåta sin 'kropp', säger Eva att visst skulle hon gärna dela upp sig, men hon kan inte för enligt henne är människan bara 'en', inte två som i kropp och själ. Hon kan inte tro på själen. 

Prästens son Georg är också en kluven huvudperson, överansträngd efter arbete på militärsjukhus under kriget, har han delats i två personligheter. Det visar sig som aggressiva utbrott mot en osynlig kvinna. De är omedvetna för honom själv, men känt för de flesta runt honom, som dock försöker dölja det både för honom själv och för samhället i övrigt. I synnerhet för fadern, prästen Elias, som i sin 'upphöjda' religiositet, tolkar sådan sjukdom som demonisk, och därför förnekar den och/eller sin son.  

Det här är huvudexemplen, det finns fler, eftersom Elin Wägner vrider på temat i många varianter, där karaktärerna tycker olika om det mesta, har schismer, men med tiden tvingas omvärdera sina fasta övertygelser. Bland annat problematiseras uttrycket 'kropp och själ', är vi 'en' eller är vi uppbyggda av olika delar. Finns själen eller inte? t känns. Georg brottas med sin aggressiva sida, som är djupt undertryckt, skamfylld, ångestladdad. Men även familjen är djupt kluven, med äktenskapliga motsättningar, och att moderns Mossbäck och faderns Ljunghed uppfattar sig som motsatser. 

Dessutom kan personer missförstå varandra, trots att de talar om samma sak. Till exempel när Eva, som genom sina smärtsamma erfarenheter avsagt sig all religion, får en sorts uppenbarelse, där hon övertygas om att hon trots allt har en själ. Medan prästen Elias fortsätter att försöka 'omvända' Eva, rädda henne till hans egen kristna tro, utan att förstå att hon har fått en egen övertygelse.  

Andra motsatser är sjuk vs frisk, död vs liv. Meningen med livet, kan sjukdom ha en mening? Barnlöshet vs många barn. Att avvisa sina 'illegitima' barn, men visa omtanke om andra människor. 

Wägners texter är alltid rika, mångfacetterade, men lättläst eftersom det mesta tilldrar sig i dialoger.  

Några citat: 

s.91: Eva: "Inte kan huvudet förlåta lemmarna? Det är bara förvirrande att tala som vi vore två. Vi är inte två. Vi är ett. Oupplösligt och fullt ofrånkomligt. Det är en som njuter livet, en som är sjuk och en som går i graven. Och det sista är för resten skönt att veta."

s.113: Georg: "Jag menar att i livsdugliga familjer är det väl som i mjölken: alla beståndsdelar, goda och mindre värdefulla, är blandade om varandra hos varje medlem. Men vi skiljer oss nu i helgon och kräk, och det är ett tecken på att slutet är nära för oss."

Rakel: "Sunt, ärligt, präktigt bondblod från Ljungheda, det är vad du har i ådrorna och alls inte vassla."

s.118: Rakel: "Denna eftermiddag sade plötsligt mitt hjärta upp sig igen. Det hade så länge förhållit sig lugnt och beskedligt, att jag nästan glömt bort, att vi voro två om livet." 

s.137: "Prästfrun Helena: "stod alltjämt och tryckte det heta kruset mot sitt hjärta, som om själva svedan i bröstet gjort henne gott, som om hon velat möta en inre sveda med en yttre." 

s.141: När Helena vid Nyår reser med sin mor till släkt och vänner, var det aldrig fråga om att de andra skulle följa med, "som om familjen klöv sig efter en gammalspricka på ett högst naturligt sätt i två hälfter." 

På sidan 146 betraktar de hur varje julgransljus har sin egen personliga stil att brinna ut, och hur detta symboliserar olikheterna mellan de olika personerna:

Niklas är lågan som "sänktes stilla utan ljud. Brann in i det sista alldeles jämnt och föll så med en nick som ett litet huvud, som faller ner mot bröstet i sömn". 

Helenas ljus "flämtade och stred som i våldsamt motstånd, fräste och rök länge, innan dess dödskamp äntligen var slut." 

Svärmor är den "veke, som ramlade på huvudet och låg och osade och flöt i den drypande stearinen, (...) rent kusligt, ty den slocknade aldrig... Hon kommer att begrava oss allesammans."

Eva, ett ljus "sköt helt oväntat i dödsögonblicket upp som en hög flamma, högre än dess låga varit i livet, och sen slocknade snabbt, med en suck."

PS. 2025-04-29

Hittade just att K.J. (Klara Johansson, med vass penna) den 12 november 1922 skrev om den här romanen, 'Den Namnlösa':

"en av få genomlyckade romaner i världen ... skapt att bli älskad i de vidaste kretsar, men bara den mest raffinerade kritiker vore i stånd att behandla den" 

Historien om hunden - Lars Gustafsson (1993)

Den här romanen svajar för mig, mellan att vara bitvis genial, men också bitvis snurrigt pratig. Romanens undertitel är "Ur en texansk konkursdomares dagböcker och brev." En i större delen av boken osympatisk pratkvarn, ah, enligt undertiteln är det ju utdrag ur hans egen dagbok, och i en sån kan man skriva vad man känner för. Svordomar och hat mot djur. Han har slagit ihjäl en hund. Kan det bli värre? Den rev i hans soptunnor, är det verkligen förmildrande? Helt klart är 'dagbokstexten' inte att lita på. Här och där påstår han saker, som han senare återberättar på annat sätt. Alltså kan detta sägas vara en 'realistiskt' fladdrig text. Människor som växer ifrån varandra, förlorar känslan för personer man först tyckt om, relationer kallnar.

Caldwell får dock ett sympatiskt drag när hans styv-barnbarn, Tom, bor hemma hos paret Caldwell en sommar, när styvdottern Nancy just skilt sig. Han känner bandet mellan sig och den lille 6-årige pojken, hans egen sårbarhet kommer nästan upp till ytan inför det sårbara barnet. Innan dess har han stoppat ner allt han inte vill se under sin blanka yta.

Det är inte meningen att vi ska lita på honom. Det går inte att lita på någon i romanen. Romanen visar upp en mycket mörk bild av världen, där alla har mörka sidor och våld på sitt samvete. Djur dör, mördas, människor mördas. Översvämning hotar trakten kring Caldwells tomt vid flodstranden, båtar skadas, träd kommer flytande, bryggor, sedan hela hus/strandskjul. Caldwell börjar funderar över om han måste börja tro på domedagspratet om Global klimatförändring.

Och huvudtemat är frågan om Gud finns eller inte. 'Om Gud inte finns, varifrån kommer det goda? Om Gud finns, varifrån kommer det onda?' Romanen leker med det dystopiska, thrillers och till och med deckare, som ram till många människors virriga tankar kring vad människors livsvillkor innebär. Hans skickliga omtyckta lärare i filosofi och etik, visar sig ha ett förflutet som antisemitisk nazist. och Caldwell själv är jude, men få vet det, och själv visar han inga tecken att ta just det på allvar. Själv får han frågorna kring gudsbegreppet främst från filosofi-undervisning, och senare av att denna professor blir hans granne. Men även genom styv-sonsonens funderingar, och några Sci-Fi romaner. Det är den moderna människans livsram.

Jag känner inte att romanen verkligen har något 'svar' den vill förmedla, eller så förstår jag inte det fina i kråksången. Men jag tycker om det som Caldwell kallar 'ensamhetsproblemet'. Att alla har sin egen världsbild/gudsbild, och vi vet aldrig om det andra ser och upplever är detsamma, eller om vi alla har unika upplevelser. Språkförbistringen är problemet. Vi vet aldrig om vi pratar om samma sak. Här känner jag verkligen igen mig.