Kärleken - Theodor Kallifatides (1978)

Varför har jag inte skrivit tidigare om den här romanen av Kallifatides?  Kärleken har jag läst någon gång per årtionde sedan den utkom. Jag kom att tänka på den nu igen, sedan jag läst Ett liv bland människor, och där älskade allt - utom avsnittet kring 'kärlek' som jag fann något snårigt. Det är komplicerat, den svåraste lärdomen att ta till sig. 

Romanen Kärleken ligger mig varmt om hjärtat, trots att den första läsningen var smärtsam. Men romanen väcker minnen från 1980-talet, när jag hade grekiska vänner. Den grekiska militärjuntan och 1970-talets Cypernkonflikt gav många greker asyl i Sverige, och jag fick en viss inblick i deras liv. Och bland dem träffade jag aoftare finskor, än svenskor. 

Även om första halvan av boken känns mer som en filosofisk essä, än en roman i vanlig mening, så tycker jag om den kontemplativa tonen. Att det står utskrivet 'Roman' på försättsbladet, är väl för att vi inte ska blanda ihop författaren med jag-berättaren. Historien är också lite ovanlig genom att den riktar sig till ett 'du', och att Sverige omtalas som 'ditt land', trots att jag-berättaren antagligen varit lika länge i Sverige som Kallifatides, och känner sig lika kluven, att känna sig som grek, och aldrig kan bli annat än grek - samtidigt som det svenska kynnet börjat krypa in under skinnet på honom.

När jag först läste boken var jag ung och uppfylld av plågor kring kärlek och kände smärtor som verkade oöverkomliga. Idag läser jag den med betydligt större insikt och välbehag. Det är en liten juvel jag kan ta fram ur bokhyllan när andan faller på, och veta att det finns mycket att fundera kring, men kanske inte tar mer än en dag eller två.

Och visst tilltar romanintrigen, när konflikten gestaltas med alla inblandade personer. Men handlingen rör inte bara frågan om vad som ska ta slut först, förälskelsen eller äktenskapet, utan mediterar över alla typer av mänskliga relationer - och den omöjliga frågan om hur man definierar 'kärlek'.

Ett liv bland människor - Theodor Kallifatides (1994)

Kallifatides inleder den här boken med att säga att han tröttnat på romanskrivandet. I stället funderade han över sina åsikter, efter att han 1992 insett att han var oenig med åsikter som han själv hävdat tio år tidigare.  Varefter han känner ett behov att 'börja om från början'.

Jag kan inte säga mer än rekommendera alla att läsa boken. Kallifatides brottas med sitt Jag och Livet. Han byter ner varje grundläggande villkor för människan och hennes relationer. På ett öppet och fullständigt klart språk vaskar han fram diamanter. Storartat och ärligt i sin enkelhet. Oftast är det geniala enkelt.

Jaget, könstillhörighet, könsroller, föräldraskap, barnatro, kristna värderingar, sexualitet, samhällets normer, etik, social rättvisa, behovet av ensamhet, rasism, åsikter, måttlighet/lagom - vaskas fram i sin mest grundläggande form. 

Det är skön kontemplativ läsning. Utom möjligen kapitlet om 'kärlek', där blir det snårigt. Människans svåraste lärdom ... som sagt, snårigt. Men läsvärt. 

The First Forty-Nine Stories - Ernest Hemingway (1939)

Den här samlingen noveller utgavs redan 1939, och samlar alla noveller Ernest Hemingway hade låtit trycka på olika sätt åren 1921-1938. Samlingen är kronologiskt ordnad, med undantaget att han placerade de fyra kronologiskt senaste novellerna först. Antagligen för att läsaren först ska få bita i dessa fyra oförglömliga noveller, som ett incitament att hålla läsningen uppe även sedan samlingen börjar om med den unge Ernest första stapplande texter, fram mot ett allt större 'mästerskap'.

Hemingway lär ju ha påverkat sin samtid, och sina efterkommande, rent stilmässigt. Han beskriver vad han ser, scener ur liv han mött, sett, upplevt. Det som når mig känslomässigt är främst scener ur krigserfarenheter. själv tillhörde han ambulanspersonalen i Italien under första världskriget. Men i övrigt är det för mig personligen för mycket jakt, fiske, tjurfäktning, bråk mellan män. Kvinnor saknas till största delen. Det mest rör män i männens värld. Klyftan över till kvinnorna är oöverstiglig.

 Han registrerar dialoger och skriver ner dem. Ofta med irriterande upprepningar, livet visar upp alla sina absurda sidor. Och det är väl inte så konstigt. I denna den hårda krigstid, och mellankrigstid som rådde. En oöverstiglig livsklyfta.

Stämningen är desillusionerad, andefattig. Som väl kan illustreras av en medelålders kypare i novellen "A Clean, Well-Lighted Place", när han har gått av sitt pass mitt i natten och funderar över meningen med livet:

"It was all a nothing and a man was nothing too. (...) he knew it all was nada y pues nada y nada y pues nada. Our nada who art in nada, nada be thy name, thy kingdom nada thy will be nada in nada as it is in nada. Give us this nada our daily nada and nada us our nada as we nada our nada and nada us not into nada but deliver us from nada; pues nada. Hail nothing full of nothing, nothing is with thee."

Han ler, tydligen road av sig själv mitt i sin nihilistiska tomhet. 

Förutom att novellerna med krigstema känns avskalade på ett sätt som gör mig mottaglig, är min favoritnovell "Bag Two-Hearted River: Part I", som beskriver hur en äldre man envist släpar på sitt tunga tält och all packning, förbi  en brandhärjad skogssluttning, uppåt, och beskriver hur han reser sitt tält helt själv, slår läger, och lagar sin mat i ensamheten - hans frihet. Här kan jag relatera. men redan i nästan novell, 'Part II' av en novell med i övrigt samma namn, börjar jag gäspa, mannen ska fiska och kämpar med en öring som är för stor och stark för honom. 

Rent språkligt kan jag bli road, där är "Wine of Wyoming" ett mästerstycke av tvåspråkigt samtal  mellan en amerikan och två franska invandrarna, där många meningar blandar engelska och franska. Det är nog den enda text jag kan tänka mig att läsa om - för språkblandningen i varje mening i hela dialogen.

Slaget om Troja - Theodor Kallifatides (2018)

Den här romanen är Kallifatides relativt korta prosaversion av Homeros epos 'Iliaden'. Han vill göra eposet lättillgängligt för nutida läsare, ovana vid eposformen. Och jag som nyss läst hela eposet, i Erland Lagerlöfs översättning, finner Kallifatides version mycket trogen. Jag känner igen både repliker och liknelser. Så varför är den så mycket kortare? -- Inga upprepningar, naturligtvis. Men våldet finns där, lika grymt som i alla krig.

Dessutom finns några tillägg, även om de är få, för att förklara några bakgrundsfakta, sånt som var självklart på Homeros tid, men inte för vanliga läsare här idag. Det är bra genomfört av Kallifatides. Men det oroar mig att jag blev lite uttråkad. Berodde det på att jag just läst hela ursprungseposet, så att den saknade nyhetens behag? Möjligt. Men så slog det mig - Den grekiska gudavärlden saknas!! De som blandar sig i striderna gång på gång, och även var med om att starta hela kriget om Troja. De mänskliga tvisterna speglades i gudarna - eller tvärtom.  Så Kallifatides tyckte inte att de tillförde något? Eller tänkte att de försvårar för moderna läsare?

Å andra sidan är fantasy, med åtskilliga gudalika hjältar  mycket populärt världen runt än idag. Och även om den typen av historier inte tillhör mina favorit-genrer, så här saknade jag den grekiska mytvärlden. För mig handlar de om speglingar av människans psyke. Kallifatides låter i stället Helena, Paris sköna Helena, henne han 'rövade' från Menelaos (eller gjorde han det), och även Akilles slavinna (krigsfånge) komma till tals, med åsikter på ett sätt som saknas i 'Iliaden', som är allt annat än en plattform för kvinnliga röster. Men här får de också ersätta de gudar som har budskap till människorna. Briseins ger budskapet till Primaos att han kan hämta hem sonen Hektors lik - inte gudarnas sändebud Hermes. Det är författarens val, hans behov av realism. 

Den för mig största svagheten i denna realism, gäller Akilles rustning, vapnen och rustningen av brons, som guden Hefaistos smidde åt honom. Symboliken av detta saknas. Akilles rustning och vapen hör till det hos Homeros, som gjorde honom närmast odödlig. Visserligen hjälpte det inte Patroklos när han fick låna den. Där fanns en glipa. Men att Hektor erövrade Akilles rustning genom att döda Patroklos, och själv iklädde sig och blev närmast odödlig av den. Endast i envigen mot Akilles visste denne vilken glipa han skulle inrikta sig på, mellan harnesk och hjälm, vid halspulsådern. Men för att Akilles skulle kunna återuppta striderna och besegra Hektor behövde hans moder, gudinnan Thetis, be Hefaistos smida Akilles en ny rustning - vilket han gör med glädje. Och så blir han åter starkare än Hektor. Hos Kallifatides plockas det ihop en rustning, vilken som, av rustningar som andra erövrat, av diverse slagna fiender. Tyvärr känns det inte rätt - rent symboliskt. 

Kallifatides har dock i sin lilla roman, även lagt till en modern ramhistoria. Han tog chansen och återvända till ämnet för sin första trilogi, som inleddes med 'Bönder och herrar', tre böcker utgivna på 1970-talet, byggd på minnena från hans barndoms Grekland, när hans by var ockuperad av tyskarna under andra världskriget, och de fasor som utspelades där. Egentligen var det främst hans äldre brors minnen, eftersom Theodor själv var i yngsta laget. Men dessa familjeminnen kan han här än en gång använda - människors erfarenhet av krigets vansinne - genom att anknyta till de blodiga och obevekliga närstriderna med vad som hände under Homeros bronsålders krig. 

Byns lärarvikarie under kriget, ger en muntlig version av Iliaden, en bit varje skoldag. När folk i deras närhet avrättas, blir bronsåldern en parallell-värld. Den synvinkeln är naturligtvis en viktig mening med att hålla liv i Iliaden. Någon barnbok är det absolut inte, och var aldrig menad att vara det, hur än lättläst den kan synas. Blodig är de båda två.

Jag noterade att eposet 'Iliaden' inte bara inleddes 'in media res' (mitt i handlingen), den slutar också där. Att Akilles ska dö och Trojas murar rivas, fanns inte med, annat än som förutsägelser, för det var en allmän sanning i antik grekisk kultur. Mer behövde inte sägas. Det har omtalats på annat håll. Homeros fokuserade på krigets smärtsamma tårfyllda verklighet. Kallifatides roman har dock en slutsida där en mängd epiloger, efterhistorier, radas upp, hjältehistorier, och tragedier - följdhistorier vi kan läsa på annat håll. 

Kallifatides slutsentens är att 'kriget har inte tagit slut - det har bara bytt namn'. Något människan har kämpat med i årtusenden. Önskan att varje krig skall vara det sista, det som gör slut på alla krig. Men det har aldrig besannats. De bara flyttar lite på sig, ibland, och byter namn.  

Iliaden (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1912)

Så nu har jag även läst Iliaden, ett betydligt längre epos och troligen ett tidigare verk än mästerverket Odysséen. Berömda avsnitt har jag läst tidigare, men att läsa hela har tidigare tagit emot, inte minst på grund av ämnet, det krigiska. Erland Lagerlöfs översättning har dock hjälpt mig. Det är inte hans fel att krigsskildringarna känns långrandiga. Han följer originalet. Texten är fylld av liknelser från djur och natur och bronsålderns kultur, vilket väcker till liv den tid det handlar om, för ca 3300 år sedan.

Och det som åskådliggörs är ju faktiskt en sedeskildring, likaväl som Odysséen inpräntade att det går illa för den som inte är en god gäst, likaväl som en god värd. Alltså betydelsen av människors beteenden inför varandra. Odysseus åskådliggjorde också sin intuition, sin lyhördhet. 

Iliaden är uppfylld av vrede och hämndbegär, viljornas kamp, även åskådliggjort via gudarna och deras viljor och lynnen. Vilka håller på vilket lag, när de sitter på molnen, nästan som i en fotbollsarena, och tittar ner på sina respektive hjältar. Förutom allt blodigt mördande, är även kvinnosynen beklaglig. I hela eposet är kvinnor inget annat än en handelsvara.  

Tvisten börjar med att Paris, som varit gäst hos Menelaos i Sparta, tog med sig både dennes hustru Helena (den sköna) och en lång rad skatter (troligen hennes hemgift), hem till Troja. Alltså var han en otacksam gäst. Där skapas Karma, hämndbegär. Dominoeffekten går genom hela skildringen. När Agamemnon (Menelaos bror) rövar till sig Apolloprästens dotter (Apollon beskyddar Troja), och prästen vill lösa ut henne (gisslan är inget nytt begrepp i krigföring) vägrar han dock. Varpå det börjar gå lika illa för akajerna (greker m allierade) som för trojanerna. Bägge sidor har hårdnackat ägnat sig åt samma försyndelser. 

När Akilles påpekar för Agamemnon att han måste låta prästen köpa tillbaka dottern, för att lösa upp dödläget, och bli av med pesten och andra plågor som drabbat dem, då hämnas Agamemnon mot sin egen allierade Akilles, att ta ifrån honom Briseis, den unga kvinna Akilles 'fått', som ärebevis för sina krigiska tjänster. Det är nästa dominobricka. Akilles vägrar att slåss längre. Fördel Troja. Hektor kan fritt rasa som en furie och döda mängder av akajer. 

Ända tills Hektor dödar Akilles vapenbroder och närmaste vän, Patroklos. Akilles går från förnärmad stolthet, envis passivitet, till ohämmad vrede. Nu är det hans tur att döda varje trojan som kommer i hans närhet. Kulmen uppnås när han slutligen dödar Hektor, kungasonen i Troja, som skulle ha blivit stadens nästa härskare. Därmed är Trojas öde beseglat. Men det är inget som sker i texten. Hämnd, vrede och brist på medlidande. Människors dualistiska Vi-Dom, leder till blodbad, förstörelse.

Man säger att Iliaden börjar 'in media res', dvs latin för mitt i handlingen. Kriget, belägringen, har redan pågått i nio år. Men eposet slutar också 'in media res'. Texten är full av förutsägelserna, både att Trojas murar skall förstöras, folket skingras, och att Akilles skall dö där på slagfältet, han får ett 'ärorikt' slut, snarare än ett långt liv. Men det får vi tänka oss, det är det oundvikliga ödet, förutspått. Den trojanska hästen, den slutgiltiga krigslisten, får vi läsa om på annat håll. Den återberättas kortast möjliga i Odysséen, som en av Odysseus listiga påfund. Och på ytterligare annat håll visar den berättelsen om trojanernas egen dumhet, som river sin egen mur för att ta in denna krigstrofé som skall förgöra dem själva.

Siffersymboliken, som i Odysséen nästan enbart handlade om dussin (12) och halvdussin (6), rör i Iliaden främst 9, nio år har kriget pågått när första sången inleds, och 10, handlingen går nu in på sitt tionde avgörande år, då sluts cirkel, och vi kan börja om på en ny vända. Vi kommer dock inte att få läsa/höra alla dessa avslutande eländen, Akilles död och Trojas förgörelse. Det är känt ändå

Iliaden är fylld av namn, som i början kan förvirra, lite som i ryska berättelser där människor har många namn och dessutom ett antal smeknamn. Men förvånande nog vande jag mig ganska snart. Att de alla har minst två, ibland tre namn, är ju egentligen inte värre än att vi alla har både förnamn och efternamn, i eposet angivelsen av faderns namn, och andra smeknamn. Det funkar, jag lär mig en hel dal om släktskap. För de som belägrar Troja, också kallat Ilion, kommer från många andra grekiska småstater, och även andra grannfolk. Troligen är alla närbesläktade indo-européer, utöver från grekiska övärlden, även trakter kring Svarta Havet och Anatolien. Även platser och floder kan ha flera namn, vilket tyder på olika folk med olika språk, och därmed olika namn på samma geografi.

Alla noggranna släktförhållanden som hela tiden klargörs i texten. Mitt i striden, i en duell mellan två krigare, kan vi få detaljer om släktförhållanden, inte bara far och son, utan även om mödrar, vilka söner som 'ungdomshustrun' födde, och vilka mannen fick med andra kvinnor. Detta får mig att känna att det här måste vara gamla släktsagor som hålls vid liv. Varför annars ha två hjältar som båda heter Ajas? De har olika fäder, men det är så mycket krångligare att hela tiden behöva förklara vilken av de två Ajas som befinner sig i blickfånget just nu. Enklare vore att ge dem olika förnamn, om det vore ren fiktion. 

Och nog måste det vara samma person som fått hela eposet nedskrivet, att bevara till framtiden, släktminnena, oavsett vad forskare påstått på 1900-talet. 

Under läsningen har jag i alla fall blivit mer och mer intresserad av att läsa in mig mer på grekiska gudar, en mer eller mindre begriplig företeelse, av att projicera ut mänskliga känslor. Allt sånt som vi idag ofta letar i vårt inre för att återfinna. 

Dag - Björn Runeborg (2007)

På något sätt hade jag inbillat mig att den här boken skulle handla om Dag Hammarskjöld. I stället är det en roman, där han bara befinner sig alldeles i utkanten, närmast utanför synranden. En i mina ögon obehaglig roman. Om människor som försöker leva genom andra, än leva sitt eget liv. 

Den handlar till största delen om två tre 'stalkers'. Miranda som fäst sig vid Dag när hon såg honom gå genom Uppsala hand i hand med sin mor. Själv har Miranda ingen som helst närhet till sin mor. Henrik beundrar också Dag, och Miranda, för att hon tycks uppslukad av Dag. Triangeldramat fulländas av Tyra, för Dag är egentligen inte inblandad. 

Texten känns mycket kall i mina ögon. Som sagt, romanen handlar inte om Dag Hammarskjöld, även om det börjar med att han tar studenten 1923, och slutar med hans begravning, efter flygplansolyckan 1961. Så för mig är det här inte en kärlekshistoria. Det stela språket, mellan de hämmade människorna, andas 1950-tal för mig - trots att huvuddelen tilldrar sig under mellankrigstidens 1923-1940. Det som var en omvälvande tid, blir här en tyst inbundenhet. 

Kanske för att författaren Björn Runeborg (1937-2021) själv var ung på 1950-talet, och debuterade som författare året efter Dag Hammarskjölds död. Antagligen greps han av händelsen kring Dags död. Ändå skrevs den här boken inte förrän efter ytterligare drygt 45 år. 

På slutet refereras dock till Kongo-krisen, och Henrik, som sökt sig dit under Dags FN arbete med att försöka stävja krisen, hamnat där, i 'Mörkrets hjärta', ondskan, som för tankarna till Joseph Conrads mörker, det omedvetnas mörker, så påtagligt skrämmande, efter all tigande polityr. Henrik offer för malarians feberyra.

Gömda land - Karin Boye (1924)

 "Så är den vida världen

  ett daggkåpeblad

  och ini skålen vilar

  en vattendroppe klar.

  Den enda stilla droppen

  är livets ögonsten."

      (några rader mot slutet av dikten 'Önskan')

Karin Boyes andra diktsamling, Gömda land (1924), är vad titeln säger, disiga, nästan ogripbara, närapå esoteriska känslolandskap. Ända fram till de sista dikterna som tar sig an vikingatida storheter - asar och alver och en 'dis'. Då klarnar bilden något. Eller?

NP 1945 - Gabriela Mistral

 "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden"

Gabriela Mistral är en pseudonym, för Lucila Godoy y Alcayaga (1889-1957), poet från Chile, den första latinamerikan som fick Nobelpriset i litteratur. Gullberg skriver i sitt förord att hon särskilt uppskattat den provencalske skalden Frédéric Mistral (som fick dela på 1904 års Nobelpris), vilket styrks av att hon tog hans efternamn som pseudonym. 'Mistral' är också namn på den starka nordanvinden i Frankrike.  

1945 avslutades andra världskriget. Inget Nobelpris hade utdelats krigsåren 1940-44. Men nu var det äntligen fred, men troligen gjorde kriget att kommittén vände sig långt ut i världen, och hamnade alltså hos en skollärare i en bergsby i Chile. Och när jag nu läst en del av hennes dikter är min känsla att efter krig och elände stödde man sig åter på ordet 'ideal' i Nobels testamente.

Gabriela Mistral hade 1914 vunnit en diktartävling med 'Dödens sonetter', och då genast blivit berömd. 1922 kom första diktsamlingen Desolación (Förtvivlan), med djupa spår av hennes olyckliga kärlekshistoria i ungdomen, att han dog i förtid och att hon inte fått bli mor till hans barn. 

I stället kom hon att ägna sitt liv åt sitt arbete som lärarinna, och överhuvudtaget att ägna sin omsorg åt fattiga barn. År 1922 fick hon dessutom i uppdrag av Mexiko, att reformera deras undervisningsväsen (!). alltså parallellt med att författandet tog fart. I efterhand lär hon ha beklagat att hon kanaliserat så mycket bitterhet in i första samlingen. Men den innehöll hennes kanske mest kända dikt, "Sången om en son", om den barnlösa kvinnans moderslängtan. 

En gång, för åtskilliga år sedan, höll jag i min hand, en utgåva med Gabriela Mistrals samlade dikter. Men den var mig övermäktig. Så nu har jag bara läst det tunna urval av dikter som Hjalmar Gullberg översatte 1945-46. De flesta är från första samlingen, men också ett par ur andra samlingen, Ternura (Ömhet, 1924) och tredje diktsamling Tala (Kalhygge, 1938). 

Efter att i början ha utgått ur konstfullt rimmade dikter, kom hon att alltmer övergå till fri vers och prosadikter. Och även om prosadikterna är enklare att ta till sig, så är svårigheten med översatta dikter, frågan om 'vems' dikt jag läser? Jag läser Hjalmar Gullbergs ord och tolkning, om än Gabriela Mistrals tankar?

Jag tänker och minns i bilder, men de här dikterna känns mer som tankar av 'ord', begrepp av något tänkt. De målar inte av livet. Hon drömmer om det barn hon aldrig fick, hon håller andra barn i sina armar. I synnerhet dikterna om moderskap är det lättare att ta till sig, när de uttrycker känslor, som några av oss kan relatera till, som prosadikter kring graviditet. Visst kan man i tankarna byta ut 'son' mot 'barn', eller kanske något annat man vill skapa, en passionerad längtan av något slag. 

Så några av dikterna uttrycker känslor som kan gripa tag i mig. Men som svensk, tror jag att det kan vara svårt att relatera till det andliga innehållet. För någonstans finns hela tiden Madonnan och barnet/Sonen i bakgrunden. Ser man inte den dubbelheten, som  Mistral hämtat ner i vardagen, blir dikterna svårare att ta till sig. 

Jag, Ljung och Medardus - Hjalmar Bergman (1923)

Läste ut den här romanen för flera dagar sedan, första gången jag läst den, och har processat den i bakhuvudet. Det är en mycket mörk historia, för mig mörkare än En döds memoarer (1918), som tycktes sluta i andevärlden. Den här slutar med funderingar kring meteoritnedslag (kanske inspirerat av det stora nedslaget i Ryssland 1908), och detta tycks leda till tankar om världens undergång. De flesta karaktärerna är hårdnackade materialister, förnekar andliga varelser. Men Hannele försöker mot slutet att 'lura' Baronen på Rogershus, med hjälp av ett 'teaterspöke'. Mest genomgripande tycks det vara att baronen låtsas tro på föreställningen. När så Hannele till slut dör i lungsot, blir hon berättarens guide i andevärlden, vad vi idag kanske skulle kalla astralresor. Men då kanske sågs som en parallell till Dante guidad av Beatrice i Den gudomliga komedin. Men betydligt svartare. 

Att romanens titeln börjar med Jag, visar mer på berättarens stora Ego, än på att historien skulle vara Hjalmar Bergmans mest självbiografiska historia. Visst, hans romanvärld är inspirerad av hans hembygd och uppväxt. Vilken författare använder inte sina egna erfarenheter, sin egen tankevärld i skapandet? Även denna roman tilldrar sig i Wadköping (Örebro) med omnejd. Och många karaktärer från tidigare romaner dyker upp. Alltifrån baronen på Rogershus, från Hans nåds testamente (1910) till Markurells i Wadköping (1919). Men här är krögaren Markurell ny i Wadköping, så det är ännu långt till hans sons studentexamen 1913.

Jag-berättaren heter Ludwig Arnfelt, kallad Love, född 1879, alltså fyra år före författaren själv, och vännen Medardus är ytterligare fyra år äldre, då han ibland måste gå om ett år i skolan. Medardus föräldrar är resande skådespelare, för vilka konsten verkar viktigare än föräldraskapet, så sonen bor på pensionat och får ta hand om sig själv. 

Love själv ingår alltså i den adliga Arnfelt-släkten från En döds memoarer. De med makt och pengar, så Love kan bli bortskämd med att fadern tar fram plånboken och löser de problem som uppstår. Love var som liten mamma-bunden, och njöt faderns blinda stolthet, ända tills en tvist med fadern utvecklas i 12-årsåldern,. Det är i pubertets-kampen egot växer. Love känner sig missförstådd, tänker inte lyda, hellre busa och utveckla en slyngelaktig genstörighet. Vilket också är hans försök att vinna Medardus och andra jämnårigas pojkars gunst. Vilket leder till mer missförstånd.

Jag, Ljung och Medardus inleds med Loves första minne som sexåring, alltså ca 1885, och fortsätter  skolåren igenom, med lektor Barfot i yngre version (än i Markurells) som pojkarnas släpphänte lärare, fram mot sekelskiftet. Love är ingen 'trevlig' pojke, han tillhör ju Arnfeltarna, de privilegierade. Men Hela Wadköping tycks fyllt av elaka rykten och ont skvaller, fördömanden omöjliga att ta sig ur. Det är dystert. 

Lika svart finner jag det dysfunktionella förhållandet mellan barn och föräldrar, vuxna. Jag minns inte när En döds memoarer utspelar sig, troligen senare, men där har Mikael Arnfelt också ett stort Ego med ett närmast demonisk framtoning. I den romanen har Arnfeltarna sin parallell i den oäkta oadliga grenen av familjen, Arnberg (Johan, Jan, Julius). Som alla är betydligt vekare. I Jag, Ljung och Medardus är det svårare att sympatisera med Love och hans ego, hur än vek han kan vara i sitt inre. Han blir inte den anti-hjälte som Johan var i En döds memoarer.  Det känns som om Bergman vill experimentera med antihjälten, vrida den ett varv till, och det blev inte lika lyckat i mina ögon. Han döljer vekheten alltför väl. 

Bergmans värld är en vibrerande och formbar fiktion, som trots att jag känner igen mig i bok efter bok, ändå förblir ogripbar. Orden är mer ande och symbol, än materia. I 'En döds memoarer' pågick en ständig kamp mellan den 'lågadliga' Arnfelt-släkten och och deras 'oäkta' parallell-släkt Arnberg. I den romanen var det lättare att jämställa Bergman med Arnberg - om man inte vill se dem bägge som en personlighetsklyvning inom Bergman. 

Romanen känns inte som ett självporträtt. Och jag har även läst Hjalmar Bergmans samlade brev,, alltifrån de första bevarade barndomsbreven. En skämtsam och mycket godartad son. Tror snarare att han velat fördjupa sig i mer osympatiska karaktär, i huvudrollen. Den börjar alltså mörkt i barndomen, och fortsätter mörkt i förhållande till föräldrarna. Men mot slutet är Medardus skådespelarföräldrar tågar in på scenen, vidgas överblicken över samhället, och livet, och ljusets speglingar i det mörka.

Saint Joan - George Bernard Shaw (1924)

Och nu har jag slutligen läst 'Saint Joan' (Jeanne d'Arc). Många menar att den här pjäsen är största anledningen till att Shaw fick Nobelpriset i litteratur året efter, 1925. Och det är mycket möjligt, även om jag tycker att allt jag läst (sett) av honom är intressant nog för priset, och ofta rör sig kring samma teman - social jämlikhet inklusive kvinnors. Jeanne d'Arc, Jungfrun av Orleans, blev kanoniserad till helgon 1920, alltså knappt 500 år efter att hon brändes på bål som kättare 1431. Detta faktum gjorde att Shaw genast ville fästa 'människan Joan (Jeanne)', den ivriga tonåringen, på papper, för att förekomma  den skönmålning som brukar uppstå kring helgonlegender. 

Boken innehåller inte bara pjäsen, utan den föregås av en Shaws förord, som är en över 50 sidor lång essä om och kring Jeanne d'Arc. På den mest lättsamma prosa, jämför han henne där med allt från Socrates till Napoleon och tonåringar i allmänhet, det är både tänkvärt, roligt och finurligt på Shaws alldeles eget sätt. Det är mycket intressant och läsvärt. 

Att Shaw kallar pjäsen 'A Chronicle Play' (Krönikspel) beror naturligtvis på att det är historiska händelser som är grunden. Intrigen är redan känd eller saknas, om man så vill. Han beräknar den själv till 3,5 timmar på scenen, och menar att den innehåller: "The romance of her rise, the tragedy of her execution, and the commedy of the attempts of posterity to make amends for that execution". 

Och visst är det så. Jag tror inte att min uppskattning bara beror på mitt intresse för historia. Allt är levande och trovärdigt, och som alltid hos Shaw, filosofiskt intressant, genom att han belyser många upptänkliga synvinklar. Ironin finns hela tiden nära, under eller över ytan och roar mig, blandat med tidens helt sanslösa politiska värderingar, såväl kyrkliga som samhälleliga. 

Det finns mycket som är värt att tänka över. Shaw var uppenbart väl inläst på ämnet Jeanne. Inte minst intressant är att se Jeanne som inledningen både till 'Protestantismen', en av de tidigaste att se en personlig gud som viktigare än påven och kyrkliga överheter. Men också som inledningen till 'Nationalismen', och därmed den medeltida feodalismens undergång. Jeannes 'korståg' genom Frankrike, inleddes med att hon krävde att den svage kung 'Charles VII' skulle krönas.

Hon kan alltså sägas vara storhetsvansinnig kättare, genom att påstå att hon påtog sig Påvens uppgift, att kröna kungen. Och fick så kyrkan emot sig. Och Feodalherrarna var emot att kungens makt stärktes. Här ses hundraårskriget mellan England och Frankrike - som vände till Frankrikes fördel genom Jeanne och närmar sig slutet - som början till konsolideringen av rikena England och Frankrike till större enheter, tidigare att folk identifierat sig med de feodala län som de ingick i. Alltså har övergången från feodala län till nationalstater inletts. Vet inte om historiker redan tidigare poängterat detta. Oavsett, så är det mycket tänkvärt!

Och som en sista brasklapp, helgonförklaringen av Jeanne 1920, kom alltså bara något år efter första världskriget. I slutet av pjäsen, när många av karaktärernas själar - såväl döda, som sovande - möter Jeannes själ. Detta slut är benämnt 'Epilog', och här visar alla sig ångerköpta och är glada att Jeanne återupprättats, att man redan 1451 (om jag fattat rätt) ogiltigförklarat domen över henne, att hon friats, trots att hon bränts till aska 25 år tidigare. Legenden säger dock att 'hennes hjärta' aldrig brann, utan fick slängas i floden Loire. 

Jeanne själ undrar, när hon får höra både att domen över henne annullerats, vad det kan hjälpa när hon redan är bränd till aska? Men när hon dessutom århundraden senare kanoniserats, blivit Helgon, undrar hon om det betyder att hon kan få återuppstå?  -- Då backar alla omkring henne förskräckt. Den krigiska verkligheten ligger för nära. Ingen vill ha den krigisk jungfru tillbaka, eller?

Trots att många redan lurar på hämnd, inför det till synes olösliga krigsslutet... Och nationalismen växer sig hela tiden allt starkare... 

Om James Joyces 'Odysseus' - Olof Lagercrantz (1970)

Det här är en tidiga litteratur-analys av Lagercrantz, som egentligen hette Att finnas till (1970) och  sedan återutgavs med den nya titeln 1985 - när han var igång med flera mer berömda litteraturanalyser. Strindberg, Ekelöf, Proust m.fl. 

För mig är den inspirerande, för att den väcker minnet av det lekfulla hos James Joyce, humorn. Joyce leker med text. Låt oss roas. Och med tanke på Joyce mångdimensionella sätt att skriva, finns det ingen tolkning som är den enda rätta. Alla har vi får egen ingång - välj själv. Det är tryggt. 

Man läser inte Joyce en gång. Det finns ingen intrig att följa. Läs om och låt dig roas. Läs om igen, för det går inte att fatta allt på en gång. Som ni förstår är jag i färd med att läsa om Ulysses. 

Lagercrantz första fem kapitel är intressanta ingångar, sjätte kapitel sa mig däremot ingenting, och vad gäller det sjunde och sista kapitlet, om Molly Bloom - huvudperson i Joyce avslutande kapitel - finner jag att han glömt bort Kalypso. Det räcker inte att säga att Molly är Penelope. Även om man inkorporerar både Moder Jord (kropp) som någon sorts motsats till Jungfru Maria (själ). 

Odysséen börjar 'in media res', alltså mot slutet av Odysseus irrande tioåriga hemfärd.Han är då hos Kalypso, som behållit Odysseus i sin säng i sju år, drogad med erotik. Men efter sju år får han tillåtelse att åter försöka ta sig hem. Och de som vet brukar placera Kalypso vid Gibraltar sund, just där Mollys far, officer, varit förlagd, och där hon själv upplevde sin första förälskelse, erotik. Samma erotik som förtrollat Bloom så att han alltid förlåter sin hustru hennes otrohet. Molly kombinerar Kalypsos erotiska dragningskraft, det sinnliga tanklösa, med Penelopes trogna hemmasittande - om än inte Penelopes klokhet. 

Jag vill definitivt läsa om 'Ulysses' (Odysseus) nu, i lugn takt. Vet att jag hade alldeles för bråttom när jag läste den första gången under litteraturstudier. 

Penelopiaden : Myten om Penelope och Odyssevs - Margaret Atwood (2005)

Den här har jag läst tidigare, min första reaktion finns här, september 2008. Jag minns den som en ren  pärla. Ville läsa om den nu när jag just läst Odysséen och har hela den myt-världen i färskt minne. Lysande! Drabbades genast av hur intrikat Atwoods text är, lekande lätt och med humor. (Och fantastiskt översatt av Peter Samuelsson.)

Boken var en av de första i det världsomspännande projektet att låta kända författare omtolka gamla myter. Så här har vi den väntande Penelopes synvinkel på de 20 år som Odysseus var frånvarande, och hon hade fullt upp att hålla unga lycksökande friare ifrån sig. 'Penelopiad' är ett ord bildat med samma ändelse om 'Olympiad', och i början får vi veta hur Odysseus 'vann' sin hustru genom en löpartävling - och att detta tydligen varit sed i Sparta, där Penelope föddes som dotter till Spartas kung. 

Att friarna 20 år senare återigen tävlar, handlar mest om att visa upp sin rikedom. Men Penelopes får idén, vilket står i Odysséen, att låta friarna spänna Odysseus stora båge, och skjuta prick genom öglorna på i tolv dubbelyxor uppställda på rad, alltså alla tolv med ett skott. Atwood menar att Penelope genast känt igen sin make, naturligtvis, och vet att 'tiggaren' är hennes make utklädd. Och att hon vet att ingen kan slå honom, ingen annan kan spänna den bågen, alltså kan han vinna henne i en 'sportslig' tävling, en andra gång. 

De första sidorna blev lite chockartat modern i språkstil, direkt efter min läsning av Odysséen. Men Atwood vann genast över mig, med den fantastiskt genomförda kvinnliga synvinkeln på i stort sett allting, inte bara från eposet, men även alla andra fakta och myter, kring dessa mytologiskt kända personer. Penelope befinner sig i Hades, i andevärlden, och väljer att fortsätta att vänta, alltså att inte återfödas, men nu är det 2000-talet, och hon har hållit uppsikt över världens utveckling dessa 3000 år, andligen. . 

Det finns en hel del humor, inte minst hennes förhållande till den 'sköna Helena', hennes kusin, sexsymbolen, coola-tjejen, som hela tiden småretas med sin hemmasittande kusin. Det är ju Helena som är orsaken till allt elände som drabbade Penelope, genom att rymma från sin äldre make, med vackre prins Paris, och därmed sätta igång hela Trojanska kriget, som höll Penelopes make bort i 20 år. Allt har lite cynisk udd. 

Betydligt allvarligare är Atwoods protest mot att Odyssevs låter mörda Penelopes 12 tjänande tärnor, lika lättvindigt som alla friare slaktades. De unga pigorna som friarna förlustade sig med under åren av väntan. Våldtäkter var 'standard', men precis som med maten, är det värden som ska bjuda ut pigorna, inte något gästerna ska ta för sig på egen hand. Det är en skymf.

Vad gäller det mytologiska innehållet, har Atwood infogat ett intressant kapitel som hon kallar 'antropologisk föreläsning'. Det första jag reagerade på i Odysséen, är att allt tycks räknas i dussin och halvdussin, alltså 12 eller 6. Odyssevs har tolv skepp, med tolv män i varje, eller multiplicerat. Vid äventyret hos Kyklopen har han med sig 12 kamrater, men Kyklopen hinne räta upp sex av dem innan han klarar dem därifrån. Och så där räknas det i stort sett hela eposet igenom. Ända tills de 12 tärnorna avrättas. 

Och jag vet att mänskligheten sedan gammalt ofta räknar med sex som bas, därför har vi alltid haft 360 dagar, vi har 360 grader, Och annat som rester av detta tänkesätt. Extra tydligt i fransk räknelära, dussin och tjog. Flera språk räknar till 12, (och därefter kommer -ton/-teen osv).  Men man kan också tänka på tolv månader, tolv apostlar, kung Arthurs tolv riddare osv. Detta tar Atwood upp, med intressanta vinklar på myterna, att det fanns redan före denna manliga bronsålderskult, och tillhörde en gudinnekult, med en jungfru för varje månvarv, symboliserat av dubbelyxornas halvmånar, och hur de hängdes, när de nya bronsåldersherrarna, tog över ledningen från tidigare matriarkat. 

Läs gärna! Det är mycket intressant. 

Odysséen (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1908)

Jag läste Odysséen första gången när jag var ung, och den var helt okej. Men inte så att jag ville läsa om den. Trots allt dök den upp i ett antal filmatiseringar under livet. De sagoaktiga avsnitten gör sig mycket bra på film. Men nu har jag alltså läst hela eposet i Erland Lagerlöfs klassiska översättning, som trycktes 1908, men som Svenska Akademien beslutat att trycka upp den - just som klassiker. När jag sent omsider insåg det, blev jag nyfiken. För det jag hade läst var inte Lagerlöfs original, utan en text som man  petat i, velat modernisera. 

När jag nu läst om hans originaltext, inser jag att 'modernisering' inte var till det bättre. För det som är så speciellt med Lagerlöfs text är klarheten, att det svenska språket är så rent och klart, så skönt att läsa, även om det finns viss ålderdomlig meningsbyggnad, så är det just det som håller mitt intresse uppe. Och faktiskt, i mina ögon, gör texten lättläst. Lagerlöf är noggrann med alla grekiska namn, men av någon anledning kallar han Odysseus för Ulysses. Vilket ju är precis vad engelsktalande gör. och det visar sig komma från Latin. Har man läst James Joyce roman Ulysses, känns det lika naturligt som grekiskan. 

En annan lustighet - som man väl ville få bort - var det anakronistiska användandet av 'vikingafärd', även om det bara dök upp ett par gånger. Men för mig känns det helt okej, för vad Odysseus och hans kompisar ägnade sig åt var just att segla, att ta sig runt Medelhavets övärld, så jag förstår anknytningen till den sjöfarande indoeuropeiska kulturen. Och det sköna jag finner i Lagerlöfs svenska översättning är nog att det kännes, som renskuren edda-dikt. Inget ludd. Bara rakt på. Kanske har jag fel, men det är så det känns för mig. 

Så hur än gammalt, ett 2800 år gammalt epos, i hundraårig svensk språkdräkt, det var förvånansvärt upplyftande att läsa. Och gick riktigt snabbt. Och vad gäller innehållet, läste jag förra året Sven Delblancs analys, som menar att Odysséens tema, sens moral, handlar om hur man betar sig som en god värd, alltså hur man trakterar sina gäster, men också hur man i gengäld är en lika god gäst. Just det som Penelopes friare misslyckas med så kapitalt. Och drar på sig gudarnas hämnd - via Odysseus.

Och helt visst är eposet fullt av måltider, offermåltider, festmåltider. Det äts mer än det seglas. Livet är att äta och att resa. Förutom för kvinnorna då, som mest satt instängda. Kanske inte lika mycket som senare, men eposet skrevs under järnåldern, men handlingen tilldrar sig under bronsåldern, som alltså pågick i ännu ett tidigare årtusendet, alltså andra årtusendet före Kristus. 

Jag finner att det inte bara gäller gästfrihet, utan att texten överhuvudtaget talar främst om hur man ska uppföra sig - eller inte - hur människor ska samsas på bästa sätt. Kulturarvet som sade att man skall hämnas oförrätter, för att inte dra på sig skam, är de urgamla seder som under Homeros tid börjar ifrågasätta. Texten vill nog, trots sitt avslutande blodbad, stämma till eftertanke. Odysseus själv, den mångförslagne, är egentligen för klok  och listig för att inte inse att hämnd bara leder till vendettor, eviga blodbad. Att tvingas döda de som skymfat hans hem och hustru och son, kommer att göra honom fredlös, tvinga honom att fly undan deras anhöriga hämnd. 

Men enligt det gamla synsättet var är gudarna roade av att betrakta dessa mänskliga tvister och maktkamper. Pallas Athena skyddar Odysseus, för att hon gillar hans listighet, men hon eggar också hans ilska. han måste visa upp sin styrka. Och verkligen ta sin hämnd. Hon gör honom till sitt redskap. För gudarnas straff över den som förhävt sig. Men Odysséens avslutande sång talar om 'förlikning'. När gudarna diskuterar sinsemellan och finner att 'nu får det vara nog', när de vill att människorna ska sluta mörda varandra. De kyler de ner människornas heta blod, och manar de stridande att sluta fred för evärdliga tider. Det är trots allt den sens moral jag hittar, som det bästa inställningen människor emellan. 

Den Namnlösa - Elin Wägner (1922)

Jag läste den här romanen av Elin Wägner för 15 år sedan, direkt efter Åsa-Hanna, som var en favorit. Livet var lite för stressigt då, och jag tror att jag främst såg det materiella, och sjukdomstemat. Världen var sjuk. Javisst, världen var upp och ner efter världskriget, alla omvälvningar.  

Romanen är samtida, tilldrar sig alltså ca 1920-21. ändå känns Rakels språk lite gammaldags - av någon anledning tänker jag 1800-tal, och eftersom Rakel ska hjälpa till i prästgårdens hushåll, tänker jag Fredrika Bremer och hushållerska - romanen i min tidiga upplaga har både verb i pluralform på -o, och ibland konjunktiv i stället för vanlig presens. Antagligen är det som känns gammalt, motiverat av att de befinner sig i småländsk landsbygd, i en avlägsen prästgård. Första läsningen gjorde det ett allvarligt intryck, romanen verkade sakna den humor jag vant mig vid hos Wägner. Och nu kändes det som om jag helt glömt romanen Den namnlösa.

Men nu när jag läste om romanen, återupplivade jag-berättaren Rakel, prästens ogifta syster, texten för mig redan från första sidan, helt fantastiskt. Hennes innerligt äkta ton, lite kärv, men samtidigt refererar hon hela tiden till hjärtan, hon talar med och om sitt eget hjärta. Här har hon just återvänt efter att ha arbetat utomlands i 14 år. Hjärtat är romanens mest dominerande ordbild. När jag läste den första gången började jag rita små blyerts hjärtan i marginalen bredvid varje hjärta. Boken är full av dem.  

Rakels hjärta, symbol för hennes känslor, de som hela tiden strider med hennes 'förnuft' (hjärnan), det inlärda, det som andra vill, medan hjärtat är hennes egna nedtryckta känslor. Men Rakel ser också ofta andras hjärtan omkring sig, hon känner vad andra känner, även om förståndet ibland misstar sig. Och känslor är förstås allvarliga. Men den här gången blir jag även medveten om Rakels lågmälda självironi, en stillsam humor som finns där, Rakel är realisten med levande hjärta, men som länge varit dominerad av sitt förnuft.   

Jag hittade nu romanens tema - kluvenheten - nästan överallt. Romanen problematiserar många varianter på tudelning, motsatser, dubbelhet. Först alltså Rakels egen kluvenhet, mellan sina känslor och sitt förstånd. Spänningen mellan plikt och lust, vad som förväntas att man 'borde' göra (ibland uppfattat som logik) mot vad man har lust att göra (en sorts intuition - vilket 'logik' har svårt för). 

Kluvenhet finns både inom karaktärerna och mellan dem, t ex inom prästens släkt och i hans äktenskap. Ibland talas det öppet om dem, ibland är det mer omedvetet. Rakels känslor vs logik, förmedlas hela tiden i berättarrösten. ironi infälld. Titelns namnlösa kvinna, Eva, är kluven i klichéerna Madonnan vs Skökan. Hon har en återkommande dröm, där hon är en orm som krälar i dyn, men med sitt eget människohuvud. Hennes känslor är avstängda sedan hon våldtogs i ungdomen, och började avsky sig själv. "Behandlas du som hund blir du en hund."

Eva är kluven mellan kroppens behov, det djuriska, i förhållande till bristen på mänsklig värdighet - som i drömmen symboliseras av att ormen försöker hålla sitt människohuvud upplyft. När Rakel råder Eva att förlåta sin 'kropp', säger Eva att visst skulle hon gärna dela upp sig, men hon kan inte för enligt henne är människan bara 'en', inte två som i kropp och själ. Hon kan inte tro på själen. 

Prästens son Georg är också en kluven huvudperson, överansträngd efter arbete på militärsjukhus under kriget, har han delats i två personligheter. Det visar sig som aggressiva utbrott mot en osynlig kvinna. De är omedvetna för honom själv, men känt för de flesta runt honom, som dock försöker dölja det både för honom själv och för samhället i övrigt. I synnerhet för fadern, prästen Elias, som i sin 'upphöjda' religiositet, tolkar sådan sjukdom som demonisk, och därför förnekar den och/eller sin son.  

Det här är huvudexemplen, det finns fler, eftersom Elin Wägner vrider på temat i många varianter, där karaktärerna tycker olika om det mesta, har schismer, men med tiden tvingas omvärdera sina fasta övertygelser. Bland annat problematiseras uttrycket 'kropp och själ', är vi 'en' eller är vi uppbyggda av olika delar. Finns själen eller inte? t känns. Georg brottas med sin aggressiva sida, som är djupt undertryckt, skamfylld, ångestladdad. Men även familjen är djupt kluven, med äktenskapliga motsättningar, och att moderns Mossbäck och faderns Ljunghed uppfattar sig som motsatser. 

Dessutom kan personer missförstå varandra, trots att de talar om samma sak. Till exempel när Eva, som genom sina smärtsamma erfarenheter avsagt sig all religion, får en sorts uppenbarelse, där hon övertygas om att hon trots allt har en själ. Medan prästen Elias fortsätter att försöka 'omvända' Eva, rädda henne till hans egen kristna tro, utan att förstå att hon har fått en egen övertygelse.  

Andra motsatser är sjuk vs frisk, död vs liv. Meningen med livet, kan sjukdom ha en mening? Barnlöshet vs många barn. Att avvisa sina 'illegitima' barn, men visa omtanke om andra människor. 

Wägners texter är alltid rika, mångfacetterade, men lättläst eftersom det mesta tilldrar sig i dialoger.  

Några citat: 

s.91: Eva: "Inte kan huvudet förlåta lemmarna? Det är bara förvirrande att tala som vi vore två. Vi är inte två. Vi är ett. Oupplösligt och fullt ofrånkomligt. Det är en som njuter livet, en som är sjuk och en som går i graven. Och det sista är för resten skönt att veta."

s.113: Georg: "Jag menar att i livsdugliga familjer är det väl som i mjölken: alla beståndsdelar, goda och mindre värdefulla, är blandade om varandra hos varje medlem. Men vi skiljer oss nu i helgon och kräk, och det är ett tecken på att slutet är nära för oss."

Rakel: "Sunt, ärligt, präktigt bondblod från Ljungheda, det är vad du har i ådrorna och alls inte vassla."

s.118: Rakel: "Denna eftermiddag sade plötsligt mitt hjärta upp sig igen. Det hade så länge förhållit sig lugnt och beskedligt, att jag nästan glömt bort, att vi voro två om livet." 

s.137: "Prästfrun Helena: "stod alltjämt och tryckte det heta kruset mot sitt hjärta, som om själva svedan i bröstet gjort henne gott, som om hon velat möta en inre sveda med en yttre." 

s.141: När Helena vid Nyår reser med sin mor till släkt och vänner, var det aldrig fråga om att de andra skulle följa med, "som om familjen klöv sig efter en gammalspricka på ett högst naturligt sätt i två hälfter." 

På sidan 146 betraktar de hur varje julgransljus har sin egen personliga stil att brinna ut, och hur detta symboliserar olikheterna mellan de olika personerna:

Niklas är lågan som "sänktes stilla utan ljud. Brann in i det sista alldeles jämnt och föll så med en nick som ett litet huvud, som faller ner mot bröstet i sömn". 

Helenas ljus "flämtade och stred som i våldsamt motstånd, fräste och rök länge, innan dess dödskamp äntligen var slut." 

Svärmor är den "veke, som ramlade på huvudet och låg och osade och flöt i den drypande stearinen, (...) rent kusligt, ty den slocknade aldrig... Hon kommer att begrava oss allesammans."

Eva, ett ljus "sköt helt oväntat i dödsögonblicket upp som en hög flamma, högre än dess låga varit i livet, och sen slocknade snabbt, med en suck."

PS. 2025-04-29

Hittade just att K.J. (Klara Johansson, med vass penna) den 12 november 1922 skrev om den här romanen, 'Den Namnlösa':

"en av få genomlyckade romaner i världen ... skapt att bli älskad i de vidaste kretsar, men bara den mest raffinerade kritiker vore i stånd att behandla den" 

Historien om hunden - Lars Gustafsson (1993)

Den här romanen svajar för mig, mellan att vara bitvis genial, men också bitvis snurrigt pratig. Romanens undertitel är "Ur en texansk konkursdomares dagböcker och brev." En i större delen av boken osympatisk pratkvarn, ah, enligt undertiteln är det ju utdrag ur hans egen dagbok, och i en sån kan man skriva vad man känner för. Svordomar och hat mot djur. Han har slagit ihjäl en hund. Kan det bli värre? Den rev i hans soptunnor, är det verkligen förmildrande? Helt klart är 'dagbokstexten' inte att lita på. Här och där påstår han saker, som han senare återberättar på annat sätt. Alltså kan detta sägas vara en 'realistiskt' fladdrig text. Människor som växer ifrån varandra, förlorar känslan för personer man först tyckt om, relationer kallnar.

Caldwell får dock ett sympatiskt drag när hans styv-barnbarn, Tom, bor hemma hos paret Caldwell en sommar, när styvdottern Nancy just skilt sig. Han känner bandet mellan sig och den lille 6-årige pojken, hans egen sårbarhet kommer nästan upp till ytan inför det sårbara barnet. Innan dess har han stoppat ner allt han inte vill se under sin blanka yta.

Det är inte meningen att vi ska lita på honom. Det går inte att lita på någon i romanen. Romanen visar upp en mycket mörk bild av världen, där alla har mörka sidor och våld på sitt samvete. Djur dör, mördas, människor mördas. Översvämning hotar trakten kring Caldwells tomt vid flodstranden, båtar skadas, träd kommer flytande, bryggor, sedan hela hus/strandskjul. Caldwell börjar funderar över om han måste börja tro på domedagspratet om Global klimatförändring.

Och huvudtemat är frågan om Gud finns eller inte. 'Om Gud inte finns, varifrån kommer det goda? Om Gud finns, varifrån kommer det onda?' Romanen leker med det dystopiska, thrillers och till och med deckare, som ram till många människors virriga tankar kring vad människors livsvillkor innebär. Hans skickliga omtyckta lärare i filosofi och etik, visar sig ha ett förflutet som antisemitisk nazist. och Caldwell själv är jude, men få vet det, och själv visar han inga tecken att ta just det på allvar. Själv får han frågorna kring gudsbegreppet främst från filosofi-undervisning, och senare av att denna professor blir hans granne. Men även genom styv-sonsonens funderingar, och några Sci-Fi romaner. Det är den moderna människans livsram.

Jag känner inte att romanen verkligen har något 'svar' den vill förmedla, eller så förstår jag inte det fina i kråksången. Men jag tycker om det som Caldwell kallar 'ensamhetsproblemet'. Att alla har sin egen världsbild/gudsbild, och vi vet aldrig om det andra ser och upplever är detsamma, eller om vi alla har unika upplevelser. Språkförbistringen är problemet. Vi vet aldrig om vi pratar om samma sak. Här känner jag verkligen igen mig.

Romanen om Olof - Eyvind Johnson (1934-37)

"för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst"

var motiveringen när Eyvind Johnson tilldelades Nobels litteraturpris 1974. Jag har tidigare läst flera av hans sena mästerverk, så i mina ögon var han värd det. Men jag hade inte väntat mig att detta skulle visa sig redan i denna kvartett böcker från 1930-talet. Det var årtiondet för de autodidakta arbetarförfattarnas självbiografiska uppväxtskildringar. Men de fyra romanerna om Olof är så mycket mer än så. Visst tar  han avstamp i egna erfarenheter, men han nöjer sig inte med realism och arbete, utan Olofs vidgade fantasi, via möten och berättelser, till att omfamna både norrländsk kultur och litterär. 

De fyra romanerna tilldrar sig från 1914 till 1919, och eftersom Olof är född år 1900, är både bokserien och första världskriget parallellt med hans tonårs väg in i vuxenblivandet. Även om Olof har många likheter med Eyvind Johnson, så är detta inte självbiografier, utan romaner - skicklig berättarkonst!

Första delen heter Nu var det 1914 (1934). Olof har sedan hans far dog, levt i fosterhem hos sin barnlösa moster med make. Nu vill han inte längre ligga dem till last, hur än välmenande snälla. Han vill göra rätt för sig, försörja sig själv, bli man. Han vill ta sig ur sin rädslan för mörker och ensamhet. Hans mantra att 'Gud finns inte, men de döda finns' visar hans osäkerhet om det mesta. Den späda pojken har svårt att fylla upp den vuxnes roll han tvingas ikläda sig, först som lärling bland timmerflottare, och senare på ett tegelbruk. Det är ett hårt liv med tungt arbete 10-11 timmar per dag, nästan all vaken tid, resten sover han utmattad bort i arbetarbaracker med andra utslagna män.

Han intalar sig att han 'kan inte stanna', han måste skapa sig liv annorlunda än de andras. Ändå klamrar han sig fast, in i det sista som potatisplockare åt tegelbrukets disponent, ensam i baracken om nätterna, när hösten löser upp arbetslagen. Ännu är pojken osäker om hur han ska ta sig fram genom livet.  Johnsons skildrar 14-åringens närvaro i sitt nu, ett osäkert medvetande, med känslig hud, en kamp för att bli vuxen, en rädsla att vara barn. 

Titeln säger läsaren att första världskriget står för dörren, förändringens mörker, men för Olof, barnet långt upp i Norrland är kriget mycket avlägset, något han bara hör talas om via de äldre arbetarnas prat. Hur många månader pågår krig? Vem vinner? Tyskland, Frankrike, Ryssland? För Olof är 1914 året då han fyller 14 år och känner ett inre tvång att börja försörja sig själv. Även om hans fostermor gärna låter honom stanna hos dem, så stålsätter sig Olof. Han ska ut i livet. 

Undergångsstämningen gestaltas via gamle krokige August, timmerflottaren som tycks leva på övertid, krökt mot marken, ser denne inte längre någon anledning att leva. Sommaren 1914 är härvan av timmer i älven värre än någonsin, en oupplöslig timmerbröt som hindrar flottningen. Symbol för den internationella politikens härva. August vet hur man lägger dynamit bland stockarna när inget annat hjälper. 1914 får han göra det gång på gång, inget tycks hjälpa. Efter krigsutbrottet väljer han medvetet faran och låter sig sprängas i luften med timret. Fickuret, det enda av värde hans livsarbete tjänat ihop, har han lämnat kvar på väggen i baracken. Timmerbröten är symbol för krigets politiska härva, som leder till den gamla världens undergång. 

Varje roman innehåller en Saga, som utgår ur Olof och utvidgad gestaltning av hans verklighet bortom det materiella. I första boken är det 'Sagan om dimman och lungsoten". Den kändes som en feberfantasi, som snirklar sig fram, och nästan ryckte mig ur berättelsen om Olof. Nu när jag läst alla fyra historierna förstår jag bättre helheten. Olofs berättarkreativitet ökar för varje år, med varje roman, Och utvidgar hans norrländska verklighet. I första boken är världskriget så avlägset, i Olofs norrländska verklighet är det lungsoten som är det närliggande hotet, liksom överallt där undernärda hårt arbetande människor riskerar att drabbas. 

Andra delen, Här har du ditt liv! (1935) tilldrar sig andra krigsvintern, alltså 1915-1916, även nu är kriget bortom horisonten. Olof arbetar på ett mindre sågverk, där livet är ett enformigt helvete, slitigt och tungs i ömsom snö och is, ömsom kall väta. Svordomar är arbetsspråket, så frustrationen kan pysa ut ord för ord. Jag älskar att varje ord är genuint, Olofs medvetandeström, allt han hör nedtecknat så att jag hör hur det låter. Och han funderar hela tiden vad det som sägs betyder, t ex varför svordomar är så viktiga, och hur de uppkommit, och skiljer sig mellan olika personer, och olika faser i livet.

Olof är den nästan osynliga pojkvaskern, egentligen för ung och spinkig, men som gett sig tusan på att försörja sig och vara solidarisk. Samtidigt som han hela tiden registrerar allt omkring sig, i synnerhet vad som berättas och hur. Hela romanen är en gestaltning av Olofs växande medvetande, strömmen av intryck, vad som sägs, fantasier, andras och egna. Orden är en parallell verklighet, bortom kroppens slit, där han kan drömma sig bort. 

Olofs medvetande är hela tiden öppet, sväljer allt. Kunskap är makt, så Olof läser allt han kommer över. Autodidakt efter folkskolan, lär han sig till och med språk på egen hand, glosor och grammatik.  Han söker hela tiden mer, ett sammelsurium av spridda kunskaper snurrar i hans huvud under det enahanda arbetet. Allt vad andra berättar stannar i hans medvetande, bygger upp hans fantasivärldar. Inte så att han strävar efter att bli författare, men orala berättelser växer hela tiden fram i hans tankar. 

I romanen blandas sagoelement med Olofs egna varianter. Sagor med tre söner som skall ut på äventyr, blir här skogshuggare, rallare, eller emigrerar till Amerika. I denna del är skillingtryckens melodramatiska visor huvudtemat. 'Visan om Johanna', syster till de tre sönerna som gav sig ut på äventyr. Förförd och övergiven, blir hon tidigt mor. Och får också ge sig av, för att tjäna till brödfödan och barnet, blir kocka och städerska åt rallare. Och fler barn blir det, till olika fäder. 

Kvinnolivet är inget äventyr, det är hårt. Men det är också en kvinnlig styrka som det är skönt att läsa om. Kvinnor saknas ofta i manliga texter, så jag är tacksam att de finns här, realistiska både i styrka och det obarmhärtiga ödet, ty styrkan räcker inte livet ut. Visst kan Johanna-visan kännas lång, men boken handlar inte bara om pojken Olof, utan om hela hans bakgrund och omgivning, Rallarnorrland. Skogsavverkning. Järnvägens offer. 

Tredje romanen, Se dig inte om! (1936) tilldrar sig fortfarande 1916, men nu är det sommar. Livets horisonter vidgas så sakteliga. Fortfarande formar hans medvetandeström orden. Ordens äkthet borrar sig in i mig, den växande ynglingen. Han får sina första vänner, men fortfarande pratar de mer än Olof själv. Han gör också några första försök med flickor, men de samtalen är ännu fåordigare. Han får sitt första fasta arbete, på en biograf, även om en del drängarbete ingår, som att hugga ved. Men han får också mer tid att läsa. Även filmerna vidgar hans horisonter. Han prövar alla sina tankar för att bekanta sig med livet. Rastlöst vandrar han längs tågspåren, glest bebyggd, hjälper en smed när han har 'semester'. Han söker arbete, vill bli delaktig i samhället. Än är allt osäkert, även om möjligt, men det mesta är vagt. Och  ett rastlöst sökande att komma ut i livet. Boken slutar med att Olof börjar läsa Homeros Odysséen.

Den sista, fjärde romanen, Slutspel i ungdomen (1937) är lite längre än de tre första och inleds sommaren 1917, då han sagt upp sig från sitt fasta jobb på biografen, för att vidga sina vyer. Och han hinner säga upp sig åtskilliga gånger fram till slutkapitlet våren 1919, varje gång är det ett sätt att hävda sin egen mänskliga värdighet mot godtyckligt översitteri. Förutom när han försöker sig på strejk, och blir avskedad. Under perioder av arbetslöshet känner sig Olof som en belastning för sin mor, änkan med flera barn att försörja.

Huvuddelen av boken är benämnd 'Mänskans värdighet', och rör outbildade ungdomars bottenläge, den bristande självkänslan, 'värdigheten', parallellt med drömmen om revolutionen, att följa Rysslands exempel, som väckt förhoppningar om att sprida sig och förbättra villkoren i alla länder. Parallellt med detta fortsätter Olof att sluka allt läsbart, 'bildar sig', blir självlärd, av iver, hur än vildvuxet och osorterat. Det är bara när han fått arbete på en elektrisk firma, och försöker läsa en EL-handbok, som det går trögt.  

Sista romanens saga, 'Sagan om de själiska nöjenas och den andliga flärdens land eller Mötet med spanjorskan', infaller i mitten av romanen när Olof av hög feber, troligen Spanska sjukan (som skördade många offer vid den här tiden). Under nära två dygn av feberdrömmar, tar han oss igenom en 45 sidor lång litterär fantasi, genom alla hans läsefrukter av historisk och litterär art, från äventyr på 1800-talet, bakåt via Goethe, Shakespeare, isländska sagor, till Xenofon och Homeros Odysseus, blandat med kungar och drottningar. Alla samtalar med Olof, som själv är med i äventyren, tillsammans med två återkommande personer, Olivia, Olovs sexuella dröm och olyckliga kärlek, och Lunte, en arbetsledare som drunknat i lera vid en arbetsolycka. Dessa tre lever i alla tider och epoker, i rasande fart, gott och ont, ofta med falskhet under ytan, som ger feberyran djupverkan. Det är helt lysande sammanfogat.

Författaren har tillfogat ett efterord, där han förekommer kritikernas, med att förklara att avsnittet "bör inte uppfattas som ett försök att skildra en feberdröm", han ser det "snarare som ett avsiktligt nyckfullt komponerat musikstycke" - vilket jag helt håller med om. De olika instrumentstämmorna är mycket skickligt flätade in i varandra. 

Feberdröm eller inte, inom Olof brottas hormoner, kärlek, död och sjukdom som ofta följer i spåren på de usla arbetsvillkoren. Olof försöker finna logiska sammanhang i livet, men allt blir ett sammelsurium. 

Det är fri flykt i Eyvind Johnsons sätt att uttrycka allt detta, och det är lika berusande att läsa om det.

Fjärde romanen inleddes med att Olof 'tänkt skaffa sig hatt', hösten 1917, som symbol för att han känner sig vuxen och fri, men han avstår. Han har ont om pengar, är arbetslös, och fortfarande osäker. Han vill vidga sina vyer, men det är vinter och kallt, då behövs varmare huvudbonader. Bokomslagets blå hatt skaffar han sig på en av de sista sidorna, våren 1919, på väg till Stockholm, glad och fri, men också med lurande ångest. Första världskriget är äntligen slut! Nu ska det aldrig mer bli krig! Sa man. Men Olof vet att man fortfarande slåss både i Finland och i Ryssland. Så ogripbart komplicerad är världen.

The Beautiful and Damned - F. Scott Fitzgerald (1922)

Min favorit av det jag läst av författaren, hittills. Visst var 'The Great Gatsby' bra, men mest som symbolbild för den amerikanska drömmens baksidor. Den här kändes mer sårbart och själsnära. 

Efter två års äktenskap, bara 25 år gammal, skriver han den här insiktsfulla betraktelse över förälskelse och äktenskapliga drömmar, alkoholism och ekonomiska problem. Och det handlar om hans generation, och tilldrar sig 1913-1921. Paret i romanen gifte sig 1914, författaren inte förrän 1920. Romanen rör alltså 1910-talet, ställer äktenskapet som parallell till kriget. Först mullrar kriget bara i tidningarna, främst drömmar båda sidor om stordåd. Och äktenskapet frodas som en romantisk dröm om ett liv i lyx och resor, att få leva New Yorks lyx som drömmen om den brittiska överklassens lyx och resor till Italien, att få insupa kultur i frihet, leva på räntor utan att behöva arbeta, men i kulissen finns redan alkohol och svartsjuka. 

Men 1917 dras även USA in i kriget, samtidigt har det unga parets problem tilltagit, problemen med alkohol och ekonomi ökar. Hemingway kallade de unga på 1910-talet för 'den förlorade generationen'. Fitzgeralds 'Jazzålder' började alltså redan på 1910-talet, årtiondet före det glada 20-talet, då USA skulle komma att växa till supermakt. Anthonys farfar, som ser fram  mot ett alkoholförbud (infördes juli 1919) chockas inför en spritmättad fest hemma hos sonsonen, och gör honom genast arvlös. Det är möjligt att farfadern påverkats av sin tjänstestab som får ta över de trettio miljonerna i stället för Anthony. Alltså ekonomiska intriger. Deras lyxliv blir omöjligt. I USA måste man vara smart, det räcker inte att kopiera brittiskt adelskap. Den amerikanska drömmen förutsätter smart affärsverksamhet, och det passar inte Anthony och Gloria, de har hittills alltid fått allt serverat. 

Apropå alkohol, Fitzgerald hade själv stora problem med den, men noterar det faktum att 'förbudstiden' inte ledde till mindre alkohol. Tvärtom blev det en statusfråga, att lyckas skaffa den. Hade man fest hemma måste man kunna bjuda på alkohol, det blev det viktigaste, tvärtemot myndigheternas målsättning. Men det finns också karaktärer i romanen, som faktiskt slutar dricka. Som vanligt är människor olika. 

Språket och insikterna drar in mig, jag betraktar gärna hur relationen mellan Anthony och Gloria, och deras vänner, gestaltas. Tanken på 'arbete' tycks dem omöjligt. När farfadern säger åt honom att arbeta, viftar Anthony med en slöja om att 'skriva böcker'. Det här sker alltså vid samma tid som Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt, skriver om sina egna problem att komma igång med skrivande, hur han hellre frotterar sig med societeten (sin tids kändisar). Likheterna är slående.

Och för Gloria som kvinna är möjligheten att föda barn lika motbjudande, som arbete för maken. Hon fruktar att det skulle omintetgöra hennes 'skönhet', hennes figur, det ungdomliga i hennes uppenbarelse. På sid. 148 frågar Anthony Gloria om hon föredrar manliga vänner framför kvinnliga. Hon svarar, 

"Oh, much better. I've got a man's mind". Varpå Anthony intressant nog svarar, "You've got a mind like mine. Not strongly gendered either way."

Romantexten har åtskilliga sådana tänkvärda kommentarer, som gör läsningen så intressant. Analysen. Paret vill sola sig som kändisar i strålkastarljuset. Gloria anser att hennes skönhet är nog för att hon ska bli kändis, och noterar i sin dagbok, (s.162) att äktenskapet inte ska vara ramen/bakgrunden (för arbete och barn) utan "the glamorous performance, and the world shall be the scenery." Drömmen om kändisskap.

Det börjar som förälskelse - men växer till närhet - men nöts med tiden, med alkoholen, med bristen på pengar. Tomheten nöter ner. Ändå förstår de inte behovet av meningsfull sysselsättning. Osäkerheten inför livet, okunskap inför livets realiteter, bristen på ansvarstagande, får allt att urarta och bryter ihop parallellt med världskriget slutår. Hur allt slutar ska jag inte avslöja. Det är värt att läsas. 

Anthony lyckas aldrig skriva något värt att trycka, men han har en vän som blev författare, Dick. Likt Fitzgerld, gjorde denne Dicks debutroman honom mycket berömd, men därefter skriver han mest lättviktiga noveller. Anthony är både avundsjuk och föraktfull inför vännens 'dalande stjärna'. Här roar det mig att Fitzgerald låter dessa två vänner i romanen (s.454) prata om en annan känd bok, This Side of Paradise', alltså Fitzgeralds egen debutroman 1920. Dick är irriterad på att 'alla' pratar om den. Själv tycker han inte om den. "Are our girls really like that? If it's true to life, which I don't believe, the next generation is going to the dogs." 

Här småler jag, eftersom jag själv hör till dem som håller med om att att kvinnobilden var det som stötte mig mest i den romanen. Dick, som är Glorias kusin, kan dock aldrig förlåta Gloria för att hon vägrat läsa hans egen genombrottsroman. Fitzgeralds roman har den här gången inte fastnat i klichéer varken av män eller kvinnor, utan är en intressant samtidsbild för mig. Han är en känslig författare - antagligen just så 'non-gender specific' som han beskriver huvudpersonen Anthony. Och i romanen har han altlså delat upp sitt författarproblem i flera karaktärer, som uttrycker, osäkerhet, olust, skrivkramp, självhävdelse och bristande självkänsla. Det är inte en självbiografi, men tänkvärd samtidsbild, inspirerat av egna erfarenheter. 

Moln : Dikter - Karin Boye (1922)

 "Dig jag hatar, 
du mitt usla videväsen,
du som flätas, du som vrides, 
lydande tåligt andras hand."  
 (Karin Boye, ur dikten "O en klinga...")

Några av mina favoritrader ur Boyes debutdiktsamling, 22 år ung. Samlingen har både fri och bunden vers, med och utan rim. Jag tycker om att rimmen känns 'diskreta', de tar inte över. 'Tidig vår (En tavla i för-Renässans)" är en stilenligt rimflätad sonett. 

Ung, storögd inför livet och kärleken, uttrycks både rus och smärta, och närhet till naturen, många kluvna känslor och längtan efter balans och trygghet. 

De många dikter som riktar sig till ett 'Du', är är väl troligen en när och kär person. Men kan lika väl vara riktade till det egna inre, Självet, Själen. Via kärleken speglas vårt inre. 

Sodom och Gomorra : På spaning ... 4 - Marcel Proust (1921-1922)

 Del 4 är för mig en fullträff, även om inte på det fulländat konstnärliga sätt som första boken, men den pågående mognadsprocessen för roman-Marcel gör att hela historien, som hela tiden pekar tillbaka till barndom och ungdom, skapar en storartad cirkelkomposition. Hela hans sätt att uttrycka sig går också i cirklar. Han analyserar alla personers handlande och repliker, på ett sätt som går från ont till gott, och tillbaka till ett 'kanske', som måste vara ett av de vanligaste orden i boken. Författaren Proust är säker på att han kan tolka allas psykologiska motiv, men roman-Marcel är allt annat än medveten om sitt eget  psyke helt och hållet. Förrän kanske nu i efterhand...

Vis av erfarenheten, har jag läst även denna del efter välfördelat schema - 10 sidor per dag från 1 januari till 28 februari. En stund varje dag med 'Marcels' insisterande noggranna dagbok. Till slut har jag blivit vän med honom. Han är ytterligare lite äldre, kanske ca 20 år eller drygt. Han har fortfarande inte kommit igång med sitt författande, utan dras med i det mållösa sociala livet. Berättandet är fortsatt på flera plan, den unge mannen Marcel är fortfarande mer eller mindre medvetet falsk, och kan därför irritera läsaren med sin dubbelmoral, och förträngda känslor. Men författaren Proust är betydligt äldre och släpper emellanåt fram små smulor av insikter, som kan jämna av hörnen och få mig att förlåta den unge Marcel. 

Serien i genom har fantasi och drömmar sysslat med Ortnamn och Adelssläkter. Att hans väg  från barn till vuxen, blir av med den ena illusionen efter den andra. Jag liknade det vid skillnaden mellan Platons idealvärld, och det grå jordelivet. När adelns dubbla  vuxenblivande Platons idealvärld som jag såg nötas ner i del 3, när förgyllningen visade sig falsk, fortsätter i del 4 att brytas ner, nu via en expert på hur ortnamn i språkutvecklingen, en akademiledamot som Marcel lär känna i madame Verdurins salong. Han har förtrollats av till exempel orddelar som 'fleur' (blomma), som visat sig vara en förvrängning av det gamla normandiska ordet för 'hamn' (fjord). Alla Marcels fantasier, alla mysterier har förvandlats till rationell etymologi. 

Han är tillbaka i badorten Balbec,  och återupptar bekantskapen med Albertine, som är hans skydd mot ensamheten. Men han skaffar sig allt större bekantskapskrets, via middagar hos såväl lantadel som övre medelklassen, att han aldrig får någon tid över. Författandet fortsätter att skjutas på framtiden. Han kan leva på ärvda pengar. När han till slut har bekanta i alla omgivande  byar, finns där inget mer att avslöja. Då tror han att ångesten är borta för alltid. Den ångest han haft sedan barndomen, rädslan för att vara ensam. 

Den viktigaste komplikationen träder dock fram redan i titeln. Sodom och Gomorra, står för homosexualiteten, som tycks omge honom. Inte minst bland högadeln, här finns den  högfärdige högvälborne baron Charlus, som även han hamnar i madame Verdurins salong, via sin kärlek, violinisten Morel. Så i del 4 är den känslomässiga osäkerheten, svartsjukan och maktanspråken, främst förflyttad till denne Charlus. Vilket gör att Marcel själv inte är lika påfrestande som i tidigare böcker. 

Det märkliga är att Marcel betraktar och analyserar alla bögar med sval nyfiken, men att kvinnor skulle ägna sig åt en liknande 'böjelse' för honom närmast hysterisk. Länge förstår jag inte varför. Själv vill han sju skylla allt på sin barndoms symbiotiska behov av modern. Men också att han som barn såg två kvinnor vänslas hos tonsättaren Vinteuil, genom fönstret. Jag förstår fortfarande inte rädslan, tills han skriver på sidan 583, "jag kunde inte klämpa på samma plan, inte skänka Albertine samma njutning eller ens riktigt föreställa mig denna njutning", alltså om hans rival, om hans kvinna vore en kvinna. 

Att homosexualitet är ett så öppet tema, redan på 1920-talet, både beskrivet med omskrivningar och öppet uttryckt, visar på den stora skillnaden på engelsk och fransk kultur vid den här tiden. Jag tänker på Oscar Wilde som hamnade i fängelse och knäcktes (mindre än 20 år tidigare). Marcel är inte befriad från fransk dubbelmoral, han kladdar ständigt på Albertine, men vägrar tala om kärlek, hellre manipulerar han henne efter egna behov.

Ironin finns kvar, även om den inte är lika fin, och inte lika roande som i del 3. Proust är betydligt hårdare mot medelklassen än mot adeln, som han menar lever på sin 'uppfostran' att alltid vara vänlig och älskvärd, hur än falskt under ytan. Allt är en maktkamp, i att sträva efter i den hierarkiska pyramiden. Dreyfus-affären fortgår med allt större rasism som uttrycks på olika sätt från olika personer, riktat alltså mot judar, man skiljer på naturaliserade eller inte, även de som bytt religion blir alltmer misstänkliggjorda. Romankaraktären Marcel omnämns varken som jude eller homosexuell.  Hans ångest gäller i del 4 främst kvinnors sexualitet, och kvinnors sinnlighet i förhållande till väninnor. 

Nåväl, än är serien inte slut, än vet jag inte vart allt detta leder. 

Tales of the Jazz Age - F. Scott Fitzgerald (1922)

En mycket varierad samling historier, där en del (om inte alla) tryckts i tidningar tidigare, och en del skrivna betydligt tidigare. Min favorit ingick i avdelningen 'Fantasies', titel: The Diamond as Big as the Ritz. Den kombinerar saga och satir, inleds som en pojkdröm om omätlig rikedom. Lyx! Men för varje sida blir glansen allt kallare och hårdare. Vem vill egentligen bo i ett slott av guld, med tapeter av diamanter? I stället för frihet, visar det sig bli ett fängelse. Men den rika familjen, rikare än någon någonsin någon annanstans, försöker skapa sig en egen stat, inkognito.

Fyndet av den enorma diamanten, stor som ett berg, gjordes i mitten av 1800-talet, och har hållits hemlig tills historiens 'nu', ca 1920, när tredje generationen börjar få svårt att hålla ute nyfikna, för nu finns det flygplan för vilka inget kan döljas när de snokar ovanifrån. Familjens attityd har varit ren och skär egoism, de upprätthöll slaveriet i sin lilla diktatur, sitt privata skatteparadis, och skyr varken mord eller krig för att behålla sin ställning, inkognito. Många piloter har de skjutit ner och internerat i fångläger. 

Men när flygplanen blir för många, beslutar sig fadern, hushållets överhuvud, för att muta Gud! Med löften om enorma diamanter, bara han återställer hans lilla rike till vad den varit igår, innan deras inkognito röjdes. "God has His price, of course. God was made in man's image."

Den meningen utgör för mig höjdpunkten, kan satir bli skarpare? Medvetet eller inte. I Bibeln var människan skapad till Guds avbild. Men i denna historia anser sig den rika familjen stå över Gud. Detta i en samtid som nyligen kommit fram till att 'Gud är död'. En av döttrarna drömmer naivt om att få bli fattig, i hennes ögon är det 'Frihet'. För att gömma sin skatt, diamanten, har de levt isolerade, utan vänner. Huvudpersonen John, en vän till familjens son, gästar dem ovetande om att han inte kan komma därifrån med livet i behåll. För honom får 'Fattig' och 'Fri' inte att kombinera, inte i den miljö han kommer ifrån.  

Övriga berättelser i samlingen är underhållande - men inte djupare än så. I synnerhet de första fyra, speglar 'the Jazz Age', beskriver främst fyllefester strax efter första världskriget, där ungdomen inte kan hitta på något meningsfyllt att ta sig till. Antingen är man född rik, eller så har man inte en chans. 

Författaren är en ung man, som roar sig med att experimentera med alla möjliga stilar och format. I en historia, om bokhandelsbiträdet Merlin, som aldrig ger efter för 'frestelsen', drömflickan, den vilda sexiga, beskriver ålderdomen på ett sätt som för mig - nu i övre medelåldern - handlar om den unge författarens rädsla för att bli gammal. Jag känner inte igen mig. Här finns även "The Curious Case of Benjamin Button", som finns filmatiserad med Brad Pitt. Jag har sett den, men glömt hur de lyckades filma detta experiment på ett trovärdigt sätt. För texten, som talar om en mans omvända liv, där han föds som 70-åring och sedan lever baklänges, väcker bara obehag i mig, som kvinna. Jag får kramp vid tanken på att hans mor fött fram en fullvuxen man, och sedan inte längre omnämns. Jag vill bara glömma implikationerna, trots att texten påstår att hon överlevde det. 

Att det mesta är lättviktiga experiment, gör att "The Lees of Happiness" överraskar mig med sitt djupa allvar. Den handlar om ett lyckligt äktenskap, som slås sönder av mannens hjärnblödning i alltför ung ålder. Den lojala hustrun viker inte från hans sida, trots att det innebär tungt vårdarbete för henne, de åtta år han har kvar. Hon är nog den enda kvinna i boken som beskrivs helt igenom positivt. 

Nyckelknippan - Elin Wägner (1921)

 Nyckelknippan, är en samling med 13 noveller, varav en av Wägners allra bästa, 'De blå silkesstrumporna'. Nästan lika bra är 'Divan, som aldrig dog'. De flesta är mycket läsvärda, men de första håller inte riktigt måttet, då det finns en vaghet, när idéerna blir viktigare än trovärdigheten och historien i sig. 

Ingen av de tretton novellerna heter som boken, däremot är en nyckelknippa en viktig ingrediens i novellen 'Mannen, som blev ett lösbrev'. Den märkliga titeln hänförs till att en man, i tvist med sin hustru, ger henne skulden för att han tappat livsgnistan, och gått från 'ilbrev till lösbrev'. Med andra ord betyder lösbrev, ett brev med vanligt porto, som får ta sin tid. Maken tar inte bara sin tid, han har helt tappat sugen. visst gjorde hon ett misstag, men inte var det stort. Maken tog bara chansen att ljuga för sig själv, när för att han inte lever upp till sina egna förhoppningar.

Nyckelknippa är dock en bra metafor för en samling noveller, som både är sinsemellan olika, men ändå har några gemensamma teman. Novellerna skrevs under en mycket orolig tid i historien i sluttampen av första världskriget och den svält och oro som följde därpå. Det kan anas i vissa noveller, men inte alla. En del noveller blir som en samling hypotetiska scenarier, med olika vägar till och från problem. Den före kriget livaktiga pacifismen har fått sig en knäck. 

Viktiga teman är kvinnans osäkra position, när så mycket förändras. Kvinnlig rösträtt är på gång, men kommer det att hjälpa? och överallt stöts och blöts problemen när kvinnor och män försöker bilda par, ömsesidighet i behoven kan verka oöverstigliga, när de inte ens hör vad den andra säger. Och männen vill tillbaka till den gamla moderliga tryggheten, medan kvinnorna vill ut i en ny frihet. 

Resultat verkar bli skuldbeläggning, självbedrägerier, sexuella trakasserier, ojämlika arbetsförhållanden, fördomsfull nedvärdering av kvinnors kunskaper.  När jag-berättaren i 'De blå silkesstrumporna' blivit sexuellt trakasserad av sin extralärare i matematik, och inser att han inte var den 'gentlemen' som hennes föräldrar förlitat sig på, säger hon sig ha förlorat 'all sin naturliga blygsel' och kan bara konstatera: "Jag stod i ett slags defensiv ställning inför alla karlar från den stunden."

'Fågel Fenix' är en smått lustig historia, med tragisk botten, där skuld och skam och missriktad välgörenhet blir ett sammelsurium av misstag och utnyttjanden, där även goda uppsått går mottagaren förbi. 

'Drottning Pettersson' är en liten moralitet över flickan som ger upp studentexamen, för att gifta sig rik, och nästan bli drottning i Argentina, men i stället blir offer för våld av en despotisk make. Bättre då att stanna i Sverige och ta sin examen och skapa sig en egen framtid.  

Flera noveller tilldrar sig i Broköping, en fiktiv svensk småstad. Däribland 'Fikonen' om affärsbiträdet, Selma lärt sig manipulera med halvbra matvaror, så de blir sålda. Allt enligt chefens instruktioner. Men Livsmedelsinspektionen kommer de på spåren. Chefen låter biträdet ta skulden, och avskedar henne, men hon är lojal intill dumhet. Selma blir dock strandsatt när hon inser att livsmedelsinspektören aldrig kan låta henne öppna en egen rörelse efter detta misstag. Vad ska hon ta sig till? Jo, inspektören anställer henne som sin assistent. Hon kan alla knep och metoder, och kommer att vara precis lika lojal på nya jobbet som på det gamla.  

'Bröllopsdagen' är en sorts sol-och-vår-historia, där vi aldrig riktigt får veta hur det går. Kommer den nyktra och kapabla Sigrid att falla för romantiken, och låta sig utnyttjas. Eller kan hon ta ett steg tillbaka och skapa sig en egen tillvaro?  

'Konungens gärningar', en liten moralitet helt klart inspirerad av alla omvälvningar i Europa efter första världskriget, med avsatta kungligheter. Likaså 'En biskops själ',  med tankar kring förförelsen i glansen av kyrkliga hierarkier vs. gamla kristna ideal. Den nyutnämnde biskopens näsa höjs och glansen stiger honom åt huvudet. "Tidsförhållandena är inte sådana att man kan leva med Herren, så som de gamle gjorde."

"Divan som aldrig dog" är ett värdigt avslut på samlingen. Om fattighushjonet, änkan Kajsa Fast, som får huvudrollen i en biograffilm, när hon hjälper regissören skapa ett äkta bondedrama, med sin äkta personlighet, som barsk förespråkare för hjonens väl och ve. Men samtidigt anser dessa hjon att hon förskrivit sig åt djävulen, när hon sålt sig för pengar - för hur än lite pengar - så är succén så stor att hon får snus och visky så det räcker livet ut. Men kommer hon verkligen att få dö, nu när hon förskrivit sig åt djävulen? När on levt till 90, får hon ett lugnande samtal med en ung präst. 

Rain and Other South Sea Stories - W Somerset Maugham (1921)

 Jag älskade Maughams självbiografiska roman On Human Bondage (1915), och jag har tidigare läst förlaget Atlantis samling från 1991, Lotusätaren och andra noveller, där man verkar ha plockat russinen ur kakan, ur författarens senare produktion. Där hittade jag humor och annat intressant i de flesta, relativt korta novellerna.  

Rain and other South Sea Stories utgavs ursprungligen tillsammans 1921, i samband med en lång resa till Sydostasien och Söderhavet och Hawaii som Maughan just gjort. Och det är betydligt obehagligare än vad jag tidigare läst. Förutom två korta betraktelser på en sida var, är övriga sex noveller ganska långa och segdragna, med onödiga utvikningar. Vita medelålders män, berättar om egna och andras upplevelser. Det är återgivningar (telling), inte gestaltning (showing). 

Ändå dras jag in i historierna, med visst motstånd. De medelålders männen från västvärlden, inklusive enstaka svensk/norrman, förälskar sig i söta tonåriga polynesiskor. I bisatser får vi veta att de dock tidigt hotar att bli 'gamla' (tjocka, rynkiga), så äktenskap är inte vad männen strävar efter. 

Det som kryper så otäckt under skinnet på mig, är rasismen. Texterna beskriver den uppenbart underförstådda hierarkien mellan människor, och könen. Den hela tiden hierarkiska uppdelningen av människors olikheter. Det är inte bara 'olikheter' i kultur och utseende, utan tas som självklara skillnader vad gäller intelligent, ärlighet, olater, djuriskhet. När Lawson varit 'dum nog' att gifta sig med ett halvblod, medför det att deras son är ett 'kvartsblod', men Lawsons plan är att 'göra sonen till en äkta skotte', i stället förtvivlar han. För sonen pratar bara samoanska, och då tappar han intresset för sitt barn.

Det är högst obehagligt alltihop. Tidsandan 1920, med mötet mellan profitdrivna västerlänningar och Söderhavets naturnära urinvånare, det är vad som skildras. Via missionärer berövas folk sin identitet, sitt ursprung, och i slutänden tar missionärernas barn och barnbarn över deras mark och handel. Men samtidigt växer en misstro i mig, att författaren själv också tar allt detta för självklart. Att han skildrar erfarenheter, men utan att ifrågasätta. 

Händelser vid vatten - Kerstin Ekman (1993)

Det här är tredje gången jag läser Händelser vid vatten. Men nu var det mer än tjugo år sedan sist. Det är en så rik roman, så uppenbart mycket mer än en kriminalgåta, och som rör sig över nära tjugo år, från tidigt 1970-tal till tidigt 1990-tal, innan karaktärerna får fram en sorts sanning om vad som hände en viss midsommarhelg. Romanen letar sig också ner till flera av karaktärernas rötter, händelser kring åren 1939-1941. Men också minnen kring platsen det rör sig kring, Svartvattnet och Stjärnberg, ända ner till 1920-talet, i kringströdda rester av människoliv.

Och så fort jag ser det nedskrivet - Svartvattnet & Stjärnberg - uppdagas vidden i Ekmans universum. Ett försök att greppa det ogripbara, människors liv, allt ifrån det djupaste omedvetna till de mest andliga ögonblick som kan ha gnistrat till. Och det ogripbaraste av allt, vårt minne. Hur vi minns. Hur olika vi minns. Till och med minnestekniker, och rädslan inför dessa minnen och tekniker, behandlas på olika sätt. 

Jag fascineras alltid över hur enormt mycket stoff Ekman får in i sina romaner. Den här tredje gången började jag faktiskt om när jag läst två tredjedelar av boken, så de första 292 sidorna har jag faktiskt läst fyra gånger. Jag fastnade plötsligt för Annies ljusröda bil, Folkan, den 'lösgomsröda'. När Dan försvann sista gången trodde hon att han tagit bilen ifrån dem. Så hänsynslöst. Men så hade den stått vid Aagots lagård hela tiden? Det väckte frågor i mig. Annie kom ju upp till Norrland via tåg? ... Och så började jag om.  Och hittade den omnämnd fler gånger än jag lagt på minnet. 

Alla detaljer blir en snitslad bana, men det är så många händelser och sidospår, att det knappt märks, inte förrän jag börjar poängtera dem för mig själv. Själva intrigen kring morden sitter inbrända i minnet, men det spelar ingen roll, det går att läsa om den här boken många gånger för allt det andra, alla funderingar och känslor och inte minst Skogen. Alla avsnitt av fördjupningar har jag inte bevarat i minnet, ibland undrar jag hur slarvigt jag läst? Men nej, det är som med Annies pedagogiska lärargärning. Hur än intressant allt är när man läser, så är det omöjligt att minnas allt, i synnerhet utan särskild minnesteknik. Civilisationen är ett kollektivt fenomen, där vi får hjälpas åt att bevara den, men hela tiden faller saker bort, när vi flyttar fokus. 

Skogen, dess växlingsrika historia, människors skiftande synsätt och förhållningssätt till den, är ett huvudtema. Den romantiska bilden av skogen, och hur vi lever i den, och av den. För även om romanen börjar med det tidiga 1970-talets romantiska tillbaka-till-naturen-dröm, så är det något Ekman problematiserar via en mängd olika trådar och karaktärer. Allt är mångfald hos Ekman. Ett kalejdoskop.

Ingrodda tankebanor, hur olika människor upplever och tolkar och fantiserar så olika kring samma händelser. Och den eviga underströmmen av vi och dom, rasismen som tillåter pikar kring judar, lappar, ALLA, som inte är barnfödda på platsen, mobbingen av alla som tänker och beter sig annorlunda. Bitterheten som leder dit. Jantelagen som verkar överleva det mesta. Grupptryck vs individ. 

Boken igenom är det unga kvinnor som 'drabbas' av graviditet, och hur sårbara de blir, och hur de löser sin 'kris' på olika sätt, modersinstinkten för att få barnet att överleva, men hur denna instinkt kan överleva sig själv, och hur den känslan kan gå ut över alla gränser. 

Det som grep mig starkt redan första gången jag läste romanen som ny, var mobbingen inom familjen Brandberg, hur Johan, den yngste och av modern omhuldade, blev nedfirad och lämnad i en djup, men nästan uttorkad brunn. Starkt för att det fick mig att associera till Bibelns historia om brödernas avundsjuka mot Josef, så att de först kastades i en brunn och sedan såldes som slav till en egyptier. Johan lyckas ta sig själv upp ur brunnen, och rymmer till Norge. Och han stannar där, då han inte känner sig höra samman med familjen, han känner sig för olik dem. 

Man kan även hitta en modern variant på Potifars hustrus utnyttjande av Josef/Johan. Och det finns många andra religiösa referenser, som Dan med 'jesushåret', symbolen för frälsaren, som de som på 1970-talet försökte frälsa älvar och skogar. Utan framgång. Men även samiska andliga myter nämns, liksom stråk av New Age esoterika, som lever och förkastas i smältdegeln av mänskligt liv. 

Brunnen är en tydlig referens till det omedvetna, att tvingas gå in i sitt eget mörker, i romanen Svartvattnet. Så det finns mycket symboliskt att gräva i om man är intresserad. Och även om man inte medvetet söker symboler i texten, verkar den berikande i det omedvetna.