Varför har jag inte skrivit tidigare om den här romanen av Kallifatides? Kärleken har jag läst någon gång per årtionde sedan den utkom. Jag kom att tänka på den nu igen, sedan jag läst Ett liv bland människor, och där älskade allt - utom avsnittet kring 'kärlek' som jag fann något snårigt. Det är komplicerat, den svåraste lärdomen att ta till sig.
Romanen Kärleken ligger mig varmt om hjärtat, trots att den första läsningen var smärtsam. Men romanen väcker minnen från 1980-talet, när jag hade grekiska vänner. Den grekiska militärjuntan och 1970-talets Cypernkonflikt gav många greker asyl i Sverige, och jag fick en viss inblick i deras liv. Och bland dem träffade jag aoftare finskor, än svenskor.
Även om första halvan av boken känns mer som en filosofisk essä, än en roman i vanlig mening, så tycker jag om den kontemplativa tonen. Att det står utskrivet 'Roman' på försättsbladet, är väl för att vi inte ska blanda ihop författaren med jag-berättaren. Historien är också lite ovanlig genom att den riktar sig till ett 'du', och att Sverige omtalas som 'ditt land', trots att jag-berättaren antagligen varit lika länge i Sverige som Kallifatides, och känner sig lika kluven, att känna sig som grek, och aldrig kan bli annat än grek - samtidigt som det svenska kynnet börjat krypa in under skinnet på honom.
När jag först läste boken var jag ung och uppfylld av plågor kring kärlek och kände smärtor som verkade oöverkomliga. Idag läser jag den med betydligt större insikt och välbehag. Det är en liten juvel jag kan ta fram ur bokhyllan när andan faller på, och veta att det finns mycket att fundera kring, men kanske inte tar mer än en dag eller två.
Och visst tilltar romanintrigen, när konflikten gestaltas med alla inblandade personer. Men handlingen rör inte bara frågan om vad som ska ta slut först, förälskelsen eller äktenskapet, utan mediterar över alla typer av mänskliga relationer - och den omöjliga frågan om hur man definierar 'kärlek'.