Dotter till : Scener kring en mor - Henrik Stangerup (1995)

 Det här var en oväntad liten bok. Börjar nästan som en bagatell, några spridda minnen av författarens mor. Luftigheten i dessa minnen gör att jag genast tänker på Hjalmar Söderbergs lika luftigt meditativa noveller. Jag läste hans syster Helle Stangerups historiska romanen Christine, för många år sedan, innan jag visste att de var Hjalmar Söderbergs danska barnbarn. 

Denna boks första halva blir en betraktelse över generationsgränser, mor och son som kommit ifrån varann och av olika skäl. Jag tänker att det är ganska allmängiltigt. många barn tar sina föräldrar för givet tills det är för sent. Betty, Hjalmar Söderbergs dotter med danska hustrun Emilie, blev skådespelare (precis som Doris, dotter till svenska hustrun Märta). Ur texten framkommer att hon senare i livet bodde långa tider i Sydfrankrike, vilket naturligtvis försvårat kontakten.

Betty satt på ålderns höst, i Nice, och tänkte att hon skulle skriva en memoar, 'Dotter till, Gift med, Mor till'. Hon gav upp sin karriär och det är uppenbart att den titel hon tänkt sig reducerat hennes till ett bihang till män. Viktig var fadern, författaren, Vem hon gifte sig med, och att hennes son blev en känd författare. Dottern, som också blev författare, omnämns inte ens i boken. 

Betty ville ha hjälp att skriva sina memoarer, men det skar sig, samtalet med sonen avbröts. Betty gick bort 1993, då går Henrik igenom hennes efterlämnade papper för att sätta samman de memoarer hon velat skriva - men han hittar inte det underlag som modern tycks ha pratat om. Bortstädat? Kvar finns bara några brev om fadern, Hjalmar Söderberg, den beundrade. Brev hon skrivit med uppgifter till svar på frågor när man skrev en biografi om Söderberg. Boken väcker beundran, även om hon också är besviken på de slarvfel som dykt upp.

Så trots att detta är en liten tunn bok, och på ytan handlar om en sorts undanskymda 'kändisar', så lever boken på mer än det, den ger tidsbilder och betraktelser över livets flyktighet, blir en sorts meditation. En tankeställare - lite i stil med Söderbergs...

Det är tragiskt att titta tillbaka på det tidiga 1900-talet och Bettys barndom. Eftersom hennes föräldrar inte var gifta när hon kom till flydde de till Tyskland så hon kunde födas i 'hemlighet', och sedan fraktades barnet i en koffert (med lufthål) till Danmark, och fick där växa upp på barnhem de första sju åren. Och även därefter fick hon vara mer hos mormor och faster Eva av olika själ. Tragiskt. Ändå beundrade hon sin far ...

The House of Mirth - Edith Wharton (1905)

 Detta är 'Stolthet & Fördom', men 100 år efter Jane Austen. Huvudpersonen Lily Bart har faktiskt samma initialer som Lizzie Bennet. Temat är alltså att kvinnor måste gifta sig till pengar för att få ett 'värdigt' liv. Och det blir ett schackrande ... deprimerande. För huvudpersonen halkar hela tiden nedåt på samhällsstegen, och lär aldrig av sina misstag.  Det är så deprimerande att boken tog betydligt längre tid för mig att läsa än jag väntat mig. Hundra år efter Jane Austen börjar det fördomsfulla samhälle och sociala liv, som Franska Revolutionen inte lyckats ta död på, att gå mot sin undergång. Eller? Kändisars lyxliv finns kvar, och paparazzi som skriver påhittade historier. 

Lily Bart vägrar släppa på sina föräldrars drömmar om sysslolöst lyxliv, det hon uppfostrades till, att bara vara vacker och bli omhändertagen. Alldeles i slutet reflekterar hon över att hennes liv hade varit 'så mycket enklare' om hon varit ett djur, någon vacker fågel kanske? som kunde fjädra sig och inte behövde inordna sig i alla sociala spelregler. Och så är hon stolt, stoltheten gör Lilys tankar rigida, oböjliga. Men det gäller även alla fördomar, allt är stelt och oböjligt. 

Edith Wharton beskriver ett samhälles undergång, på gränsen till den moderna tid då även medelklasskvinnor började arbeta och skulle få rösträtt. Men dit hör inte kvinnorna hon beskriver (utom den lilla arbeterskan som Lily hjälpte av en ren nyck, när hon höll på att dö av lungsot.) Wharton ser människornas som djur inlåsta i sociala pålagor. Jag saknar dock Jane Austens psykologiska skärpa, och humor, och insikter om möjligt mänskligt förnuft. Det är så deprimernade att inte en enda person i historien kan ta sitt förnuft till fånga, utan låter sig fösas omkring av den historiska determinismen. (Inte minsta Mr Darcy i sikte)

Laurence Selden är den som mest motsvarar Lily Bart, och vore den naturliga partnern för Lily. Han är advokat, och lever alltså på att ordna upp de rikas trassliga mellanhavanden. Han kan därför se och tolka ytan, utifrån. Och vågar inte ge sig in i stacken. Lily, som inte har några egna pengar att tala om, parasiterar också på vänner, inbjuden för att vara paradisfågel och som med mjuka ord och uppmärksamhet ska lugna och avleda omgivningen - dubbelmoralens krockkudde. 

Äktenskapsmarknaden är så motbjudande, Lily klarar aldrig att ta sista steget till ett kärlekslöst äktenskap, att sälja sig för pengar. Problemet är att den naivitet hon uppfostrats till, gör att hon först inte förstår att pengar inte kommer utan 'personliga' gentjänster.  

Boken är naturligtvis en klassiker, som rent litterärt är läsvärd, men jag har numera svårt för olyckliga slut och suktar efter positiva lösningar och Jane Austens bitska humor. En genomarbetad detalj är dock att vi boken igenom möter de olika karaktärernas ständiga misstag när det gäller varandra, vi får höra deras tankar om varandra, och ingen tycks ha intuition nog att tolka varandras sanna inre. Så dubbel var moralen, så mycket masker stod i vägen för intimitet och sanning.