NP 1930 - Sinclair Lewis

 "för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor"

År 1930 gick Nobels litteraturpris för första gången till en amerikan, Sinclair Lewis (1885-1951), född i Minnesota. Svenska Akademin prövade en ny policy för urval av pristagare. Eftersom Nobels testamente föreskriver att priset skulle gå till den som "gjort mänskligheten den största nytta", börjande man 1930 tänka att det innebar författare med större läsekrets än poeter, författare som nått till många 'vanliga' läsare, alltså främst med romaner, inte poesi. Och författarna skulle vara aktiva i samtiden. 

Sinclair Lewis passade som hand i handske. Hans lättillgängliga beskrivning av  den amerikanska medelklassen hade från 1920 oväntat blivit en bästsäljare. Själv var han född i ett litet samhälle med endast 3000 invånare, och fick i sitt skapande stor  användning av sådant småstadsliv, så utbrett med världens utveckling på 1920-talet.   

Efter universitetsexamen från Yale 1908, skrev Sinclair Lewis tidningsbidrag fram till första seriösa romanen 1914. Men det stora genombrottet blev Main Street (1920), som jag läst på engelska. Den roade mig enormt, liksom den vann oväntat stort genklang hos sina samtida läsare. Redan första året sålde den i 300.000 ex, och nådde andra året upp till 2 miljoner sålda ex. Överallt debatterades innehållet, den satirisk exposé Sinclair Lewis skapat av amerikanskt småstadsliv, och och det småborgerliga livets frustrationer. Den hemmiljö han både älskade och hatade. 

Skulle man känna sig förolämpade av fränheten i kritiken, eller var det skönt att alla instängda känslor släpptes ut? Skriva kunde han i alla fall, drog in läsarna i historien, alla detaljerade observationer och hög språklig kvalitet. En av höjdpunkterna med att läsa hans text på engelska är hans enkla men effektiva sätt att förmedla olika  personers skilda sätt att uttrycka sig. Både dialektalt och olika invandrares språkliga egenheter. 

Kvaliteten ledde till att man rekommenderade Main Street att belönas med Pulitzer-priset. När han ändå blev förbigången, till förmån för Edith Whartons The Age of Innocence, utbröt högljudda protester. 

Inte heller Lewis' nästa roman, Babbit (1922) vann Pulitzerpriset, så när han väl fick priset 1925, för Arrowsmith (som jag inte läst), avböjde Lewis avmätt, och gjorde det med öppet brev till alla tidningar, så att ingen skulle missa det. En stolt man, men redan 1930 fick han Nobelpriset - ett rejält plåster på såret - och hans rykte säkrat. 

Så det är klart att jag ville läsa och begrunda. Main Street, den amerikanska huvudgatan omkring vilken småstäderna växte fram, symbol för medelklassideal om tillväxt och framgång. Romanen är en diger lunta, en gediget genomförd detaljerad text, som trots stundtals tröga avsnitt ändå ger ett lysande helhetsintryck. Relationerna är huvudtemat. I staden, samhället. I den lilla orten vaktar alla på varann, skvallrar, fördömer. 

Huvudkaraktär är Carol, en modern kvinna, föräldralös från 11 år, har hon blivit självständig. Som dotter till en domare har hon alltid tagit sin privilegierade ställning  som självklar, liksom sin möjlighet att få studera på universitet. Vad hon ska studera ligger dock mer på ett drömplan, än i det praktiska. Hon känner en dragning till det konstnärliga, och drömmer om att 'designa' hela samhället, göra något vackert för folk att bo i och vara stolta över. Men efter ett visst velande väljer hon att bli bibliotekarie. 

Carol får en tjänst i den lite större universitetsstaden. Hon är fri och självförsörjande, men kanske lite ensam, och lite frågande kring var hennes kreativitet ska få sitt utlopp. När hon fyllt 24 år, blir hon bekant med läkaren Will Kennicott, tio år äldre, från den lilla staden på prärien, Gopher Prairie, som Will lovordar, och hon börjar åter drömma om att få designa ett samhälle, fräscha upp dess befolkning. Will hade genast fastnat för Carols energiska entusiasm, så de gifter sig. Men Carol blir genast besviken på Gopher Prairie, med bara 3000 invånare, som alls inte vill gripas av alla hennes idéer. De har det ju så bra, vem tror den där Carol att hon är?

Carol känner sig instängd och förtalad. Hon som drömt om att utveckla en småstad, velat inspirera till vackrare byggnader, få folk att rycka upp sig, bli färggranna, konstnärliga. När hon bjuder till team-partys, blir de inbjudna mer chockerade än roade av lekar och maskerad. Hon startar en amatörteatergrupp, men inget kan de enas om, och energin pyser ut. Carol möter motstånd, förtal, blir utskrattad. Ändå är texten entusiastisk, med mycket jag kan fnissa åt kring mänskliga brister. Carol vill inte ge upp, det är gott gry i henne, om än inte så realistiskt. Hon vill inte vara realist. Hennes liv ska byggas av drömmar. - Idag skulle hon väl ha agerat 'influencer' på internet. 

Jantelagen finns överallt där människor umgås. Carol revolterar mot moraltanter och manlig självgodhet, allt som kväver ungdomlig livsvilja. Huvuddelen av historien tilldrar sig på 1910-talet. ute i världen pågår krig och revolution, men i Gopher Prärie går livet vidare i samma hjulspår. Krig är inte för dem. Men sista krigsåret, när USA går med i första världskriget, flammar patriotismen upp ett kort tag. 

Som svensk roar det mig ofantligt att trakten är så full av 'svenskar', invandrade bönder och hantverkare som hamnat just i Sinclair Lewis Minnesota. Även om de konstruerade namnen ofta låter mer dansk-norska än rent svenska, så har han i 'svenskarnas' repliker skrivit in våra uttalsproblem i engelska. 'Ya' svarar de (inte Yes) och alla engelska J (som ska uttalas 'dj') skrivs Y eftersom svenskarna inte får till uttalet. Han skriver också V för alla W, osv. Även andra nationaliteter far förbi, några obegripliga tyskar, som i slutet får bli syndabockar under kriget. Men även amerikanskt talspråk skrivs ut i dialogerna på ett härligt levandegörande sätt. 

Carol har moderna globala ideal, hon är en drömmande revolutions-romantiker, med bohemisk konstnärlighet som ideal, men det är ont om det i småstaden. Hon längtar till större städer på Östkusten, ja ända till Europa. Hon blir vän med svenskar, ser inte ner på dem för att de jobbar som pigor eller hantverkare, så som den övriga medelklassen gör. Hon tycker om frispråkigheten på gräsrotsnivå, och blir på socialromantiskt vis vänskaplig med sina svenska pigor, vilket grannarna också hånar henne för. Ofta måste hon dock klara sig utan hushållshjälp, och har hela tiden svårt att stå ut med hemmafrulivet, för när hon gifte sig gav hon upp bibliotekstjänsten, som ärligt talat redan hade stagnerat. Inte heller står hon ut med skvallret på 'fruarnas' bridge-kvällar.

Det stora temat i boken är Carols vanmäktiga kamp mot förstockelse och fördomar. Men texten har också en mängd iakttagelser, små och stora ögonöppnare, som t ex att de soldater USA skickar till Europas skyttegrav - i alla fall från Gopher Prairie - främst är svenskar och tyskar, relativt nya invandrare, bönder, hantverkare. Den etablerade medelklassen sitter orubbade. Överhuvudtaget ger texten en ingående känsla för hela samhällspyramiden i USA, olika åsiktsriktningar, ofta förmedlat i lättsamma dialoger. 

Människors relationer är lysande återgivna, både detaljerat och ändå halvkvädet. Missförstånden uppstår hela tiden mellan olika temperament som hela tiden stöts mot varandra. Sinclair Lewis kan sitt samhälle innan och utan, hur medelklassklicken (dvs de som är Main Street) håller koll på varandra, via det eviga skvallret, som Carol inte kan acceptera, men itne vet hur hon ska ta sig ur. Igenkänningsfaktorn är självlysande. Texten känns så modern, som om den hade kunnat vara skriven idag. 

Ett huvudtema är äktenskapet mellan Carol och Will, den strävsamme läkaren i småstaden, som måste klara sig med enkla medel, och stå redo att rycka ut dygnet runt. De är motsatser, romantiska ideal ställs mot pragmatik. Texten känner med båda parter, vi kan förstå båda sidor av myntet, ingen är fel, bara olika. Äktenskapets vara elelr inte vara, inget är stillastående, allt förändras, livets väg ger insikter, bit för bit, blir allmängiltiga. Försök till försoning, att brottas med inre skuggor, allt utan att någon ger upp sin 'personliga kamp', eller sin integritet. 

Boken har även gripande bipersoner, som den mer reforminriktade Vida, i kontrast till vilken Carol känner sig 'revolutionär'. Eller den svenska farmarsonen Erik Valborg, också drömmare, som valhänt försöker skapa om sig själv efter en egen idé om den 'amerikanska drömmen', men blir pikad för sitt 'kvinnliga' skrädderiarbete, och av andra män kallas 'Elizabeth' för att han klär sig i moderna androgyna kläder, och bryter av från normen. Carol känner igen sig i hans konstnärsdrömmar, sympatiserar och vill haka på. Men det underlättar inte, utan leder bara till mer problem. 

Ja, det är en mycket rik text, som väver frammänskligheten symboliskt i det lilla, fullt igenkännbar än idag, överallt. Med betydligt många fler teman och trådar än jag nämnt här. 

Som bibliotekarie, är Carol väl insatt i litteratur, till exempel läser hon John Galsworthy, och försöker propagera för honom. Det roar mig, för Galsworthy kom också att få Nobelpriset, bara två år efter Sinclair Lewis. 

Återkommer nu till frågan om det var rätt eller fel att Lewis inte fick Pulitzer-priset för detta mästerverk? Det är helt klart en roman i nobelprisklass, så när jag genast efter Main Street, läste Edith Whartons Age of Innocence, för att jämföra, tog det mig några kapitel, där jag hade svårt att komma in i Whartons text, för den var så uppenbart en tillbakablick till en gammal tid, 1870-talet, när den ekonomiska eliten i New York, stod på höjden av sin egenkärlek. Vilket tråkade ut mig, som boktema. Däremot är Wharton rent språkligt lika skicklig som Lewis, och drog snart in mig i texten, utan att släppa taget, ända till sista ordet, och då äntligen kom en förlösande dialog mellan tar och son, ett par årtionden senare, när det gamla samhället skulle skakas om. Hur som, jag föredrar Sinclair Lewis, för entusiasmen, och ett hopp om något positivare, jämfört med Edith Whartons pessimism. 

Nästa stora roman av Sinclair Lewis är Babbitt (1922), vilket är huvudpersonens namn. Också detta är en roande samhällskritik, något vassare än Main Street, för här slår han uppåt, och mot dubbelmoralen. Centraltema är den stressiga amerikanska drömmen,  som leder medelklassen att sträva uppåt, försöken att nå högre, och därmed tvingas att slå nedåt. 

Babbitt, den lille mannen, den medelmåttige antihjälten, som hela tiden vänder kappan efter vinden. Han är förstående åt båda håll, kan inte bestämma sig, ljuger för sig själv, kämpar fruktlöst mot sina inre demoner. På i stort sett varenda sida säger han både ja och nej till samma sak. Naiviteten gör att det är lätt att sympatisera med George Babbitt, samtidigt som det är frustrerande att hela tiden upptäcka hans 'blinda fläck', t ex att gå med på att göra gråsonade deals under bordet, 'trots att det stör honom', samtidigt som han skenheligt fördömer andras oegentligheter. Och så vidare i all oändlighet. 

Vi får först lära känna Babbitts dygn, för att lära känna honom, från att han har svårt att vakna på morgonen, till han försöker somna på kvällen, sedan fortsätter vi att följa hans liv under två år, 1920-22, där satiriseras medelklassens förhållande till alkoholförbud och ekonomiska och sociala problem och politiska påtryckningar. Babbitt åtar sig allt han kan för att försöka skaffa mer pengar, tills han plötsligt undrar varför? Undrar om allt är meningslöst, äktenskapet knakar i fogarna, för vad? Vad är meningen? Han försöker revoltera, men fruktlöst. 

Hela berättarstilen är rakt på sak, lättläst, gestaltandet av den lille anti-hjälten och amerikansk medelklass 1920-22. Mellanlagret, lakejer åt den ekonomiska överklassen, men skild från underklassen. Babbitt hade gärna velat vara lbieral, och sympatisera med humana människor, för humana arbetsvillkor, men han lyckas inte hålla sin kappa i styr för påtryckningar, från mer militanta grupper. 

När Babbitts egen son i slutet går emot konvenansen och gifter sig 'alldeles för ung' och hoppar av college-studierna, så medger han att han praktiskt taget i hela sitt liv aldrig gjort vad han själv velat, och ändå aldrig gjort mer än hankat sig fram. "Jag känner faktiskt en sorts hemlig glädje över att du visste vad du ville och gjorde det. De där ute kommer att försöka tvinga dig och tämja dig. Säg åt dem att dra åt fanders. Jag stöder dig. Ta ditt fabriksjobb, om det är det du vill."

Något Sinclair Lewis är lika bra på i båda dessa böcker jag nyligen läst, är det trovärdiga skildrandet av äktenskapliga relationer. De är mänskliga, med sina problem, men också sin samhörighet. Man kan växa samman, även via problemen. Så även om Main Street är min favorit, medan många andra påstår att Babbitt är bäst, så är båda mycket mänskliga gestaltningar, och mycket värda att läsa, än idag. Inte minst för att ironin är skicklig och ofta får mig att fnissa åt eländet. 

Nu har jag hittat ännu en av hans romaner, denna gång i en ganska ny svensk översättning, Sånt händer inte här. Han skrev den 1935, alltså när Hitler och Stalin, tagit makten här i Europa. Och boken lär leka med hypotesen att samma sak skulle hända i USA. Det låter som en spännande samhällssatir. Men jag ska vänta lite med att läsa den, för den skrevs fem år efter Nobelpriset, så den ska jag läsa när jag är klar med min  läslista för 1920-talet. Men jag ska definitivt läsa den, den ligger och väntar. 

Farmor och Vår Herre - Hjalmar Bergman (1921)

Jag trodde att jag hade läst den här romanen, för många år sedan, men verkar ha förväxlat två titlar, för det var en annan farmor på väg mot Sankte Per. Men nu har jag i alla fall läst Hjalmar Bergmans Farmor och Vår Herre, och efter den texten är hon svår att glömma. Hela historien tilldrar sig under en enda dag, Farmor Agnes Borcks 78-årsdag. Boken har två delar, varav den första är längst och rör sig i Farmors egna tankar, alltifrån förväntningar om att bli överraskad av sina barn och barnbarn, till alla avgörande händelser alltsedan barndomen. Denna dag tänker hon sälja sitt stora Borckska hus och dela pengarna med sina barn. 

Hon för dialog med sina inre röster, och kallar dem Vår Herre, som hon tagit många nappatag med livet igenom. Det är svårt att inte känna med den gamla kvinnan och hennes sega inre kamp. Visst är hon barsk och kritisk, men också stolt över sitt förstånd och sin rådighet. Gärna berättar hon anekdoten om hur hon som 16-åring beslöt räkna innehållet i sin sparbössa, och hennes far knekten ser det och tar pengarna ifrån henne. Eftersom dottern är hans är pengarna hans. Men Agnes tar genast hjälp av länsman för att få sina pengar tillbaka. När Vår Herre, en inre kritisk röst? mot slutet menar att pengarna var hennes fars, då har jag svårt att hålla med om sensmoralen, att man inte ska sätta sig upp mot sin far, sin Herre. Behövdes pengarna till något viktigt, eller tog han dem för sitt eget nöjes skull? Agnes fick tillbaka dem, men kasts samtidigt ut ur hemmet och får därefter klara sig själv. 

På ytan är Farmor och Vår Herre en historia om otillförlitligheten i minnen, hur olika personer kan se olika på samma företeelser och händelser. Allt ses genom Agnes osäkra minne, så någon objektiv sanning får vi aldrig ta del av. I den avslutande delen har Agnes tre medelålders barn kommit, så alla kan gå med till banken och få sina huspengar. De kom utan sina barn, utan överraskning. Och alla ifrågasätter Agnes förstånd och minne. Varför? Håller gumman på att bli senil? Agnes undrar ibland, men återvänder alltid till anekdoten om hennes rådiga förstånd. 

Minnet kan svikta på gamla dar. Synvinklar skiljer sig. Det hon tyckte att hon gjort bra, får mothugg. Agnes förstånd får sig en törn. Ljuger hon för sig själv? Eller är minnen alltid illusioner vi skapar oss? Att bara se vad man vill se? Att medvetet glömma det osköna i livet? Eller en vilja att svärta ned andra för att må bättre själv? För mig blir sensmoralen att ingen sitter inne med hela sanningen. Alla är olika, även inom samma familj, och har olika erfarenheter och synvinklar. 

Men en överraskning får Agnes. Barnbarnet Nathan återvänder. Sorgebarnet, rebell och lögnare, oäkta son till favoritsonen Gabriel, som dog tidigt i lungsot. Nathan slängde hon ut när han stulit smycken från juveleraren i grannhuset. Trots att han lämnat tillbaka allt, och ansågs förlåten av guldsmeden. Farmor stod inte längre ut med hans lögner. Eller är det skuggan av hur hon själv slängdes ut i unga år?

De återvunna pengarna från sparbössan (det 'roade' länsman att hjälpa flickan) inledde Agnes ekonomiska framgångar, hennes klassresa från soldattorpet, till giftermålet med den borgerligt välbeställde Jonathan Borck, som just låtit bygga sig ett ståtligt hem. Fastigheter är vuxenlivets sparbössor. Sedan maken har dött och huset blir för stort och tomt, vill Agnes dela det med sina barn och barnbarn. Hon vill inte bete sig som sin far, och vill motta sina barns tacksamhet för pengarna.  

Under den lättlästa ytan finns det många djuppsykologiska symboler. Viktigast är Borcks fastighet. Den är inte bara sparbössa. Skaparen, byggmästare Grundholm, hade en egenhet, alltid finner man något konstruktionsfel i efterhand, mer eller mindre dolt. I Borcks hus, som först verkade perfekt med sina 22 rum, upptäcks ett centralt tomt utrymme på 28x12 (meter eller fot?). Det saknar fönster, ljus, ventilation. Dörren leder bara in i mörker. En skamfläck, eftersom det saknar funktion. 

Vid den tiden tjänade Agnes piga hos Grundholm, och träffar genom honom ungkarlen Jonathan Borck och får en visning av nybygget. Hon frågar genast vart dörren leder, och Jonathan kastar genast ur sig att det kan bli Skamvrå åt hans framtida barn. Agnes brast genast ut i hejdlöst skratt, åt den tokiga idéen. Men det verkar som om det skrattet ledde till frieri och giftermål. Jonathan hade epilepsi och därför svårt att hitta en maka, men Agnes tackade ja av ekonomiska skäl. 

Fastighetens skamvrå döljer också Agnes inre mörker, det undermedvetna, svart och skrämmande. Nästan onåbart. Allkärlek och passion uppslukas i det tomrummet. Byggmästaren, Skaparen, kan sägas vara ansvarig för det omedvetna. Grundholm var en pilsk arbetsgivare, som Agnes fick använda list för att hålla ifrån sig. Knep för att klara sig undan alla inviter. Känslorna fick stanna i det omedvetna. Hon hade redan en fästman, Axelsson, när Borck friade. Han stannade ändå lojalt hos henne livet ut, som dräng. Strikt platonskt, i hierarkiskt samarbete. Han förstod hennes ekonomiska skäl. 

Trots att Agnes skrattat åt idén med skamvrå, brukade hon stoppa in sina barn där. Och då ser jag mörkret som en livmoder, att hålla kvar dem i det längsta. Rummet blev till en rad fantasier för barnen, de skapade myter om en huvudlös man som skulle ligga i någon vrå och hålla liv i deras fasa. Nu på gamla dar talar de om att deras far brukade släppa ut dem i smyg. Och sina egna barn håller de borta från Farmor. Alla utom barnbarnet Nathan, han var för busig. Honom gick farfar in till, med godsaker och satt där i mörkret med honom. Nathan som fått ärva hans epilepsi.

Agnes vägrade alltid låta sig skrämmas. Barnbarnet Nathan däremot fylldes av det, och trots att han blev ohjälpligt rädd av sig, blev det också hans 'räddning' efter att ha slängs ut av sin farmor, gick han inte under som alla förväntat sig, utan fick en lukrativ karriär som clown i Amerika. Men det gläder inte Agnes att han inte kommer krypande som en luggsliten förlorad son. Nathan ville visa vilken 'karlakarl' han blivit, vilken framgångsman i dubbla pälsverk, men misslyckas och blir utslängd igen av Agnes. 

Farmor är van att vara omgiven av tiggare, som hon får vara nådig mot. Grundholm hade slutat som matfriande tiggare. Nathan förstår och byter kläder med en tiggare. Hans karriär och stora dollar-gager är trots allt tvetydiga, då det främst är epilepsin och de nervösa tics han drabbas av i rädslan, som fått publiken att skratta hejdlöst. Ja, det är en dyster historia, inga spår av den humor vi brukar hitta hos Hjalmar Bergman. Snarare blir man bekymrad över människors kyla. 

När jag läst Hjalmar Bergmans bre, utgivna i fyra digra band, pratar han sällan om sitt skrivande. Men just åren 1920-21 brevväxlar han dock med regissören Victor Sjöström, där det pratas en hel del om synopsis för filmindustrin. Man anar filmens påverkan. Bland annat anar jag Chaplin bakom en kommentar om en 'dum guldgrävare' som blir lurad i en film. Bergmans dialoger har det alltid varit fart och driv i, som gjort för teater och film. Agnes inre dialog är högsta romankvalitet, men svårt att gestalta på film. 

Texten kan kännas 'gles', den blir lättläst, men efteråt anar man att alla luckor, allt som undanhålls, är ett medvetet stildrag. Vi läser snabbt en god historia, på ytan, med utmejslade karaktärer. Men det går alltid att hitta djupare lager av allt tydligare mångbottnade symboler. Och med tanke på Bergmans senare roman Clownen Jac, kan han redan ha börjat tänka på sig själv som författare, i Clownens förklädnad. 

Romanen är väl värd att läsas om. Och innehåller betydligt mer än det jag lyft fram härovan. Temat med otillförlitliga minnen och olika synvinklar på samma händelseförlopp, kan också hänsyfta till skapandet i sig, det arbete som författare dagligen ägnar sig åt att klura kring. Byt ut några ord, några rader, och genast förändras alla förutsättningar. Läsaren kan välja att tolka det djupare, eller bara skratta åt det. Men någon komedi är inte den här romanen. Bergman börjar få en allt mörkare svartsyn på livet. 

Farmor Agnes Borcks tycks i slutets självrannsakan uppnå djupare insikter, om sitt ekonomiska maktbegär inte minst, när samvetet påpekar: "Det konstiga med dig är att den du håller av, ska vara din hund.".  

Ett vackert citat ur boken, dubbelbottnat: "Gud är god mot dem som älska. Han har tänkt på dem från begynnelsen. han har skapat två världar : den ena för dem, som älska, den andra för de andra."

The Age of Innocence - Edith Wharton (1920)

 Eftersom jag nyligen läste Main Street av Sinclair Lewis, som jag verkligen uppskattade på alla sätt, och fick veta att den boken inte fick 1921 års Pulitzerpris, som många rekommenderat boken till, utan förlorad till The Age of Innocence (Oskuldens tid), var jag extra intresserad av att se om jag håller med. Pulitzers Romanpris utdelades första gången 1918, Tredje gången priset utdelades gick det alltså till Edith Wharton.

Båda romanerna utgavs 1920, och Main Street behandlar sin samtid, 1910-talet och kändes modern, med an Age of Innocence, i stället var förlagd till 1870-talet, en svunnen tid med den sysslolösa överklassens meningslösa liv. Fasta konventioner, en total brist på kommunikation, eftersom alla regler gör att verkliga känslor och behov måste förtigas. Rädslan att bli utesluten, gör att de flesta följer alla oskrivna regler. Därför pågår livet i tysthet, utifrån förutfattade meningar.  

Varför vann Whartons roman Pulitzerpriset i stället för 'Main Street' av Sinclair Lewis? Kanske för att den är så elegant skriven, med roande satir, flyter skickligt, med många snabbt skissade porträtt, och underfundig klarsyn. Båda romanen berör mobbning, när grupper försöker utesluta dem som inte passar in i konventionerna. De misshagliga som inte följer reglerna.  

Vissa formuleringar här och där i Age of Innocence känns bekanta. Har jag läst boken någon gång för länge sedan? Eller har jag sett filmen? Jag hittade klipp på Youtube och känner inte heller där igen något. Alltså tyder det på att boken inte kändes viktig för mig när jag var ung. Jag tror inte på förälskelsen mellan Newland och Ellen, den dimper ner i Newland Archer. Kärlek vid första ögonkastet är svårt att motivera i text. Dessutom förefaller mig Newlands fästmö/fru May är närmast otäck i sina hemliga intriger. Jag föredrar 'Main Street', som rör hela samhällsstegen i en småstad, med betydligt större värme, i synnerhet i huvudpersonernas äktenskap - och hur det utvecklas trovärdigt.

Ändå dras jag lätt in i Whartons roman, satiren är fyndig och elegant. Och i sista kapitlet förflyttas vi hastigt 26 år framåt, till ca år 1900. Och Newlands son Dallas retas med sin far, säger att 1870-talet, det var ett 'sjukhem för döv-stumma' (elakt!). Nu plötsligt finns bilar, telefoner, elektricitet. Den konservative, hederlige, naive Newland som stannat i äktenskapet bland sina plikter, ser med både förundran och tacksamhet på hur hans tre barn förändrar allt, framtiden rör på sig. 

Newlands liv blev trots allt ett bra liv, när han fick tre barn att älska. Barnen gav mening åt livet, barnen lös upp den förgyllda bur som äktenskapet innebar på 1800-talet - om man hade pengar nog att ta hand om dem. Och år 1900 har barnen börjat bryta ner alla skrankor, så framtiden kommer att se annorlunda ut, än den drivhusträdgård han själv fått leva i. Vilket Newland nästan kan acceptera, via sina barn.

Perspektivet växer. Förälskelsen Ellen-Newland, var nog trots allt antagligen ensidigt Newlands egen, hans överlevnadsstrategi. Ellen gav ju aldrig efter, och när sonen vill sammanföra änklingeln Newland med Ellen 26 år senare, då håller sig Newland undan, för att slippa slå hål på sina drömmar. 

Äktenskap som uppoffring? Ja, livet är betydligt mer komplicerat än att bara finna sin drömförälskelse. Samvaron kräver ständiga kompromisser. Livet är en skola. Det visste Edith Wharton. 

Min bokvärld - Kerstin Ekman (2023)

 En vacker bok, med nära nittio illustrationer insprängda i texten - utan kommentarer - som förhöjer texten. Kerstin Ekman är en stor berättare, men också i synnerhet en bildmänniska. Hon berättar hur hennes texter börjar som en bild, som stiger upp inom henne, och som sedan växer till en berättelse medan hon funderar över bildens betydelse. 

I många av hennes böcker beskrivs konstverk med ord (s.k. ekfraser), och i dessa finns nycklar till texten. Det är det jag alltid fastnar för, att orden skapar bilder i mig. Inte bara beskrivningar man vill hoppa över som meningslösa, utan verkligen bilder som ger ett extra djup åt texten. Nyligen läste jag Maria Schottenius bok om Ekmans berättarkonst, där hon dessutom på ett djupare plan funnit mandalor (Jfr CG Jung), utlagda i texten.   

Vid första anblicken kan 'Min bokvärld' ses som Ekmans referat av tjugofyra litterära verk, men hon nämner än fler som exempel kring en rad tankar/erfarenheter. Hon lämnar inte ut sitt privatliv. Detta är böcker hon gärna läser om och studerar. Hon visar på hur viktiga berättelser har varit för henne i livet. Och däri finns subtila nycklar, precis som i konstverken i hennes texter, om livet som författare, om tankevärldarnas och bildernas betydelse.

Och hon försvarar författare mot kritik som blandat samman liv och text. En jag-berättad text behöver alls inte vara biografisk, hur än mycket man lånar ur sitt liv. (Jfr En stad av Ljus.) Å andra sidan kan man som Sara Fabricius, döpa om sig till Cora Sandel och skriva om flickan Alberte, för att så dölja det som ligger alltför nära det egna hjärtat. Och i texten om Emily Brontë, protesterar hon mot påståendet att den som författar 'tar' personer för att porträttera dem. Något Ekman själv drabbats av.

"Som om författare vore tjuvaktiga och berövade människor något. När man säger så förutsätter man ju att det inte finns någonting som heter fantasi." (s.130)

Som författare "... tar man inte. Man får. Det blir levande inom en. Jag medger att sådana människor som vi har nytta eller nöje eller till och med känner skräck när vi hämtar flagor och glimtar ur minnet av våra upplevelser. Vi bygger ihop det med våra fantasier som får liv inom oss." (s.131)

Nog tar minnesflagorna förunderligt liv i Ekmans verk. Och i den här boken om andras böcker, hittar jag ändå flagor, som att farmor sålde godis på torget, att en lärare envisade med att prygla tre av pojkarna i klassen gång på gång, med mera. Det är klart att sådana känslomässiga upplevelser vill hitta in i berättelser även om allt pusslats om till en påhittad karaktärs liv. De visar på människors livsvillkor

Våra mänskliga upplevelser är allmängiltiga. Som de tidningsartiklar som spreds över världen efter andra världskriget. med bilder från koncentrationslägrens offer. De gömdes undan för Kerstin, som då var 12 år. Hon letade fram dem för att få läsa serierna. En erfarenhet hon använt i en roman. Samma sak händer i Elsa Morantes roman 'Historien', då en 3-4-årig pojke (i Italien) ser sådana bilder. Det betyder inte att de lånat från varandra, eller att karaktärerna i böckerna är biografiska, men en allmängiltig upplevelse är det på flera plan. 

Hur som, 'Min bokvärld', är en bok väl värd att läsa, om man vill se världen genomlyst av skarpa inkännande hjärnor. Många av böckerna har jag läst och blir sugen på att läsa om. Några står redan i mina hyllor och väntar på sin tur i mitt läsliv. Kerstin Ekman visar på betydelsen av böcker för oss boksynta. Och som den naturvän hon är, märks det att hon ofta lutar mot böcker där författarna ser och respekterar naturen. Och protesterar mot de kritiker som gärna hoppar över naturbeskrivningarna.