Romanen Mohammed Cohen, författad på franska, fick i svensk översättning undertiteln "Den arabiske juden", vilket ger en tydlig fingervisning om bokens grundtema. En i mitt tycke genial spegling av problemet med att indela människor efter nationalitet eller religion. Romanen är en uppväxthistoria om en pojke i Tunisien och åskådliggör den negativa splittring som uppstår när fanatismen indelar människor i 'vi' och 'dom', och hellre ser olikheter än likheter - när olikheter betraktas som något negativt.
Pojkens föräldrar, en judisk far och en muslimsk mor, gifter sig av kärlek på 1930-talet när Tunisien var ett franskt protektorat (1881-1956). Inhemska judar och muslimer likaväl som fransmän och invandrare från andra Medelhavsländer (t ex Malta, Italien, Grekland) levde i relativt fredlig samvaro. Det orientaliska levnadssättet, maten och musiken, var ett gemensamt kitt, viktigare än skillnaderna. Språket i skolan var franska, och blev Mohammeds första språk, liksom fransk litteratur och filosofi blev hans huvudintresse.
Mohammed och vännen Hassan är så oskiljaktiga att de betraktar sig själva som siamesiska tvillingar, oavsett att deras fäder fötts in i olika religioner. Men med ökande nationalistiska strömningar i Tunisien som vill lyfta av sig det franska koloniala oket, ökar problemen. Mohammeds förnamn (efter hans muslimske morfar) blir som ett kainsmärke. Han misstros snart i alla läger, men protesterar mot att kallas hälften jude och hälften arab (p.g.a. föräldrarnas blandäktenskap). Han hävdar att han är både 100 % jude och 100 % arab - rent kulturellt. För någon religiös ståndpunkt tar han inte.
Romanen är indelad i fyra delar, där del 1-2 är längst och tilldrar sig i Tunisien, en förföriskt charmig barndomsskildring, rapp och respektlös, full av barndomens obrutna livsglädje. Tunisien myllrar kosmopolitiskt, delvis förfranskat, och passar Mohammeds barnasinne som hand i handske. Han identifierar sig hellre med det franska som inkluderar alla, och delar inte upp familj och vänner i araber och judar. Så det är en varm och inkludernade historia. Och framför allt mycket humoristisk. Författaren har ett utpräglat intresse för ordlekar, vilket gör att stilen balanserar på gränsen till fras och skröna - det allvarliga ämnet till trots.
Men 1956 blir Tunisien självständigt och skolan arabiserad, dvs skolundervisningen sker inte längre på franska. I tredje delen beslutar Mohammeds föräldrar att utvandra till Israel, där sonens förnamn inte blir mindre hånat, i synnerhet inte när han fyller 18 och skall göra militärtjänst. Denna del är ganska kort och först och främst en dyster historia, om hur de sefardiska (orientaliska) judarna hamnar på botten i det nya landet. Konflikten mellan araber och judar är lika påträngande här som i Tunisien. Så efter två hårda år tar Mohammed första bästa chans att flytta vidare.
Fjärde delen, en kort avslutande del, berättar hur Mohammeds svenska brevvänner inbjuder honom till Sverige, och liksom författaren själv hamnar han i Sverige 1958, utbildar sig till fransklärare, finner kärleken och blir pappa.
Författaren Claude Kayat föddes 1939 i en Tunisisk arbetarfamilj så romanen är naturligtvis inspirerad av hans erfarenheter, men bokstavligt självbiografisk är den inte - utan mer en filosofiskt iscensatt skröna, till brädden fylld av adjektiv och metaforer och ordlekar. Det är humoristiskt, men bildar också en skiljevägg, en mur av ironi, en rustning som skyddar det privata, och håller sig på det filosofiska planet hellre än att fördjupa den allmänmänskliga upplevelsen. Men det är en både rolig och tankeväckande läsupplevelse.
Men Claude Kayat kom till Sverige och har stannat här, utbildad till lärare i franska och engelska, och har fortsatt att skriva på franska. Han har också fått flera franska litterära priser. Mohammed Cohen var fortfarande den enda av hans verk som översatts till svenska, när En Bok för Alla återutgav den 1995. Men Elisabeth Grate Bokförlag återupplivade den på 2000-talet och även gett ut Den trettonde lärjungen.
2017-09-13
Utan Vittnen - Rosemary Wells (1980)
Länge samlade jag på 'En bok för allas' utgivning, alltid dök det upp några okända pärlor. Tyvärr tvingades de lägga ner vuxenavdelningen. Men än kan man hitta en och annan bok 'för unga vuxna'.
Utan vittnen (1980), en av Rosemary Wells få böcker för tonåringar, och den enda översatt till svenska. En lite ovanlig ungdomsbok, som återutgavs av En bok för all 2004.
Jag kastas in i handlingen från första sidan, utan några beskrivningar eller förklaringar. Vi hamnar mitt i huvudpersonen Kathys liv, en 14-årig tjej med stor tennis-talang, men betydligt mindre läshuvud. I synnerhet är matematik den stora stötestenen. Har vi hört den förrut?
1980 var tennis hett, med idoler som Björn Borg, McEnroe m fl. Så jag antar att boken låg rätt i tiden då. Jag har dock aldrig lyckats intressera mig för bollsporter, och allra minst tennis. Ändå innehåller boken något 'mer', som väcker mitt intresse. Texten befinner sig i Kathys huvud, från första till sista sidan, de samtal hon har med bästisen Julia, och kompisen Oliver, och naturligtvis föräldrarna och gnabbet med avundsjuka lillasyster Jody. Och i den världen är det reella problem, med såväl positiv press från tennistränaren Marty, som negativ press från matteläraren och föräldrarna som inte förstår hur matte kan vara ett så stort problem, om man bara lägger manken till.
Först verkar temat röra främst idrottspsykologi, där även en stor talang som Kathys, kan triggas av irriterande tråkningar, till att tappa humör och därmed koncentration. Hur än medelmåttig denna motståndare är, förlorar hon. Det blir som en omöjlig käpp i hjulet. Hennes egen renhårighet räcker inte som motstånd.
Men så byter intrigen plötsligt spår, och förvänds till en slags 'deckare'. Den irriterande osportsliga spelaren drunknar plötsligt under olyckliga omständigheter. Detta inleder en rad psykologiska och etiska komplikationer. Det är ingen 'lättnad', att inte själv ha besegrat sin motståndare, och därmed sitt inre motstånd. Risken finns att någon bäddat för olyckan av missriktad lojalitet/hjälpsamhet.
Kathy känner inte längre för att spela tennis, hennes allt, det enda stora intresse hon någonsin haft. Intrigerna förstör glädjen, liksom 'drunkningsolyckan' känns som ett dyrköpt kainsmärke.
Dessutom tätnar intrigen när det visar sig att Kathy inte har något alibi för 'drunkningstillfället' ... Kathy hade smitit från sin extralektion i matte, för att ensam gå på en baseball-match, hennes andra intresse.
Trots att all information i början ramlade över mig som läsare på ett mycket oordnat vis, blir väven snart rik och tät, med mängder av karaktärer och möjliga intriger, ett samelsurium som livet självt. Det är helt enkelt mycket intressant genomfört. Etisk funderingar får flera olika belysningar. Inget är riktigt som man väntar sig.
Så mitt helhetsomdöme blir att detta är en smart arrangerad historia. Slut på förlaget, men finns säkert på många bibliotek.
Utan vittnen (1980), en av Rosemary Wells få böcker för tonåringar, och den enda översatt till svenska. En lite ovanlig ungdomsbok, som återutgavs av En bok för all 2004.
Jag kastas in i handlingen från första sidan, utan några beskrivningar eller förklaringar. Vi hamnar mitt i huvudpersonen Kathys liv, en 14-årig tjej med stor tennis-talang, men betydligt mindre läshuvud. I synnerhet är matematik den stora stötestenen. Har vi hört den förrut?
1980 var tennis hett, med idoler som Björn Borg, McEnroe m fl. Så jag antar att boken låg rätt i tiden då. Jag har dock aldrig lyckats intressera mig för bollsporter, och allra minst tennis. Ändå innehåller boken något 'mer', som väcker mitt intresse. Texten befinner sig i Kathys huvud, från första till sista sidan, de samtal hon har med bästisen Julia, och kompisen Oliver, och naturligtvis föräldrarna och gnabbet med avundsjuka lillasyster Jody. Och i den världen är det reella problem, med såväl positiv press från tennistränaren Marty, som negativ press från matteläraren och föräldrarna som inte förstår hur matte kan vara ett så stort problem, om man bara lägger manken till.
Först verkar temat röra främst idrottspsykologi, där även en stor talang som Kathys, kan triggas av irriterande tråkningar, till att tappa humör och därmed koncentration. Hur än medelmåttig denna motståndare är, förlorar hon. Det blir som en omöjlig käpp i hjulet. Hennes egen renhårighet räcker inte som motstånd.
Men så byter intrigen plötsligt spår, och förvänds till en slags 'deckare'. Den irriterande osportsliga spelaren drunknar plötsligt under olyckliga omständigheter. Detta inleder en rad psykologiska och etiska komplikationer. Det är ingen 'lättnad', att inte själv ha besegrat sin motståndare, och därmed sitt inre motstånd. Risken finns att någon bäddat för olyckan av missriktad lojalitet/hjälpsamhet.
Kathy känner inte längre för att spela tennis, hennes allt, det enda stora intresse hon någonsin haft. Intrigerna förstör glädjen, liksom 'drunkningsolyckan' känns som ett dyrköpt kainsmärke.
Dessutom tätnar intrigen när det visar sig att Kathy inte har något alibi för 'drunkningstillfället' ... Kathy hade smitit från sin extralektion i matte, för att ensam gå på en baseball-match, hennes andra intresse.
Trots att all information i början ramlade över mig som läsare på ett mycket oordnat vis, blir väven snart rik och tät, med mängder av karaktärer och möjliga intriger, ett samelsurium som livet självt. Det är helt enkelt mycket intressant genomfört. Etisk funderingar får flera olika belysningar. Inget är riktigt som man väntar sig.
Så mitt helhetsomdöme blir att detta är en smart arrangerad historia. Slut på förlaget, men finns säkert på många bibliotek.
2017-09-05
Norwegian Wood - Haruki Murakami (1987)
Jag har dröjt i flera dagar nu att skriva i min blogg om min senast lästa bok, Norwegian Wood. Det tar emot för att denna roman, till så stora delar är dyster och vemodig, alltför många begår självmord och ett tema är psykisk bräcklighet.
Det känns dock som om detta är en perfekt bok för tankeutbyte i bokcirklar. Romanen har ett öppet slut, vilket alltså öppnar upp för olika tolkningar.
För många år sedan läste jag en senare Murakami-roman, Fågeln som vrider upp världen (1995), och frestas därför att jämföra. I båda romanerna heter huvudpersonen Toru i förnamn, men de har olika efternamn. Även Norwegian Wood har en historisk förankring, handlingen tilldrar sig 1967-69, alltså med studentrevolternas 1968 i centrum.
Men revoltens år 1968 fladdrar förbi i utkanten, Toru tar ingen del i de politiska protesterna. Kanske för att boken berättas som en återblick, av Toru, från 1986, när samhället redan pendlat tillbaka till det individuella högerhållet och vet att protesterna 1968 inte ledde till några bestående förändringar.
I stället är även denna roman en psykologiskt djupdykning, ett sökande efter och trevande försök att förstå känslor och kärlek. Efter att Torus närmste vän Kizuki tog självmord 1967, och dennes flickvän Naoko fick psykiska problem, blir detta som ett band mellan Naoko och Toru, att de vill men inte kan uttrycka sina känslor inför det som hänt. De inleder en kärlekshistoria med förhinder. Intensivt och lågmält.
Det är Toru Watanabes första och mycket komplicerade kärlekshistoria, året innan han fyller 20. Det finns dock en flicka till, Midori, den enda personen i romanen som sprakar av energi. Vetgirighet, impulsiv och känlsosam, blir hon ett bollplank för livskraften. Detta trots att hon som barn såg sin mor dö i cancer, och nu även tvingas vårda sin cancersjuke far, som även dör i slutet.
Att historien inleds 1986, gör att vi i alla fall vet att Toru överlevde, och gick vidare i livet, trots att så många runt honom inte gjorde. Frågan är ifall det var tack vare Midori eller inte.
Det känns dock som om detta är en perfekt bok för tankeutbyte i bokcirklar. Romanen har ett öppet slut, vilket alltså öppnar upp för olika tolkningar.
För många år sedan läste jag en senare Murakami-roman, Fågeln som vrider upp världen (1995), och frestas därför att jämföra. I båda romanerna heter huvudpersonen Toru i förnamn, men de har olika efternamn. Även Norwegian Wood har en historisk förankring, handlingen tilldrar sig 1967-69, alltså med studentrevolternas 1968 i centrum.
Men revoltens år 1968 fladdrar förbi i utkanten, Toru tar ingen del i de politiska protesterna. Kanske för att boken berättas som en återblick, av Toru, från 1986, när samhället redan pendlat tillbaka till det individuella högerhållet och vet att protesterna 1968 inte ledde till några bestående förändringar.
I stället är även denna roman en psykologiskt djupdykning, ett sökande efter och trevande försök att förstå känslor och kärlek. Efter att Torus närmste vän Kizuki tog självmord 1967, och dennes flickvän Naoko fick psykiska problem, blir detta som ett band mellan Naoko och Toru, att de vill men inte kan uttrycka sina känslor inför det som hänt. De inleder en kärlekshistoria med förhinder. Intensivt och lågmält.
Det är Toru Watanabes första och mycket komplicerade kärlekshistoria, året innan han fyller 20. Det finns dock en flicka till, Midori, den enda personen i romanen som sprakar av energi. Vetgirighet, impulsiv och känlsosam, blir hon ett bollplank för livskraften. Detta trots att hon som barn såg sin mor dö i cancer, och nu även tvingas vårda sin cancersjuke far, som även dör i slutet.
Att historien inleds 1986, gör att vi i alla fall vet att Toru överlevde, och gick vidare i livet, trots att så många runt honom inte gjorde. Frågan är ifall det var tack vare Midori eller inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
