Nyckelknippan - Elin Wägner (1921)

 Nyckelknippan, är en samling med 13 noveller, varav en av Wägners allra bästa, 'De blå silkesstrumporna'. Nästan lika bra är 'Divan, som aldrig dog'. De flesta är mycket läsvärda, men de första håller inte riktigt måttet, då det finns en vaghet, när idéerna blir viktigare än trovärdigheten och historien i sig. 

Ingen av de tretton novellerna heter som boken, däremot är en nyckelknippa en viktig ingrediens i novellen 'Mannen, som blev ett lösbrev'. Den märkliga titeln hänförs till att en man, i tvist med sin hustru, ger henne skulden för att han tappat livsgnistan, och gått från 'ilbrev till lösbrev'. Med andra ord betyder lösbrev, ett brev med vanligt porto, som får ta sin tid. Maken tar inte bara sin tid, han har helt tappat sugen. visst gjorde hon ett misstag, men inte var det stort. Maken tog bara chansen att ljuga för sig själv, när för att han inte lever upp till sina egna förhoppningar.

Nyckelknippa är dock en bra metafor för en samling noveller, som både är sinsemellan olika, men ändå har några gemensamma teman. Novellerna skrevs under en mycket orolig tid i historien i sluttampen av första världskriget och den svält och oro som följde därpå. Det kan anas i vissa noveller, men inte alla. En del noveller blir som en samling hypotetiska scenarier, med olika vägar till och från problem. Den före kriget livaktiga pacifismen har fått sig en knäck. 

Viktiga teman är kvinnans osäkra position, när så mycket förändras. Kvinnlig rösträtt är på gång, men kommer det att hjälpa? och överallt stöts och blöts problemen när kvinnor och män försöker bilda par, ömsesidighet i behoven kan verka oöverstigliga, när de inte ens hör vad den andra säger. Och männen vill tillbaka till den gamla moderliga tryggheten, medan kvinnorna vill ut i en ny frihet. 

Resultat verkar bli skuldbeläggning, självbedrägerier, sexuella trakasserier, ojämlika arbetsförhållanden, fördomsfull nedvärdering av kvinnors kunskaper.  När jag-berättaren i 'De blå silkesstrumporna' blivit sexuellt trakasserad av sin extralärare i matematik, och inser att han inte var den 'gentlemen' som hennes föräldrar förlitat sig på, säger hon sig ha förlorat 'all sin naturliga blygsel' och kan bara konstatera: "Jag stod i ett slags defensiv ställning inför alla karlar från den stunden."

'Fågel Fenix' är en smått lustig historia, med tragisk botten, där skuld och skam och missriktad välgörenhet blir ett sammelsurium av misstag och utnyttjanden, där även goda uppsått går mottagaren förbi. 

'Drottning Pettersson' är en liten moralitet över flickan som ger upp studentexamen, för att gifta sig rik, och nästan bli drottning i Argentina, men i stället blir offer för våld av en despotisk make. Bättre då att stanna i Sverige och ta sin examen och skapa sig en egen framtid.  

Flera noveller tilldrar sig i Broköping, en fiktiv svensk småstad. Däribland 'Fikonen' om affärsbiträdet, Selma lärt sig manipulera med halvbra matvaror, så de blir sålda. Allt enligt chefens instruktioner. Men Livsmedelsinspektionen kommer de på spåren. Chefen låter biträdet ta skulden, och avskedar henne, men hon är lojal intill dumhet. Selma blir dock strandsatt när hon inser att livsmedelsinspektören aldrig kan låta henne öppna en egen rörelse efter detta misstag. Vad ska hon ta sig till? Jo, inspektören anställer henne som sin assistent. Hon kan alla knep och metoder, och kommer att vara precis lika lojal på nya jobbet som på det gamla.  

'Bröllopsdagen' är en sorts sol-och-vår-historia, där vi aldrig riktigt får veta hur det går. Kommer den nyktra och kapabla Sigrid att falla för romantiken, och låta sig utnyttjas. Eller kan hon ta ett steg tillbaka och skapa sig en egen tillvaro?  

'Konungens gärningar', en liten moralitet helt klart inspirerad av alla omvälvningar i Europa efter första världskriget, med avsatta kungligheter. Likaså 'En biskops själ',  med tankar kring förförelsen i glansen av kyrkliga hierarkier vs. gamla kristna ideal. Den nyutnämnde biskopens näsa höjs och glansen stiger honom åt huvudet. "Tidsförhållandena är inte sådana att man kan leva med Herren, så som de gamle gjorde."

"Divan som aldrig dog" är ett värdigt avslut på samlingen. Om fattighushjonet, änkan Kajsa Fast, som får huvudrollen i en biograffilm, när hon hjälper regissören skapa ett äkta bondedrama, med sin äkta personlighet, som barsk förespråkare för hjonens väl och ve. Men samtidigt anser dessa hjon att hon förskrivit sig åt djävulen, när hon sålt sig för pengar - för hur än lite pengar - så är succén så stor att hon får snus och visky så det räcker livet ut. Men kommer hon verkligen att få dö, nu när hon förskrivit sig åt djävulen? När on levt till 90, får hon ett lugnande samtal med en ung präst. 

Rain and Other South Sea Stories - W Somerset Maugham (1921)

 Jag älskade Maughams självbiografiska roman On Human Bondage (1915), och jag har tidigare läst förlaget Atlantis samling från 1991, Lotusätaren och andra noveller, där man verkar ha plockat russinen ur kakan, ur författarens senare produktion. Där hittade jag humor och annat intressant i de flesta, relativt korta novellerna.  

Rain and other South Sea Stories utgavs ursprungligen tillsammans 1921, i samband med en lång resa till Sydostasien och Söderhavet och Hawaii som Maughan just gjort. Och det är betydligt obehagligare än vad jag tidigare läst. Förutom två korta betraktelser på en sida var, är övriga sex noveller ganska långa och segdragna, med onödiga utvikningar. Vita medelålders män, berättar om egna och andras upplevelser. Det är återgivningar (telling), inte gestaltning (showing). 

Ändå dras jag in i historierna, med visst motstånd. De medelålders männen från västvärlden, inklusive enstaka svensk/norrman, förälskar sig i söta tonåriga polynesiskor. I bisatser får vi veta att de dock tidigt hotar att bli 'gamla' (tjocka, rynkiga), så äktenskap är inte vad männen strävar efter. 

Det som kryper så otäckt under skinnet på mig, är rasismen. Texterna beskriver den uppenbart underförstådda hierarkien mellan människor, och könen. Den hela tiden hierarkiska uppdelningen av människors olikheter. Det är inte bara 'olikheter' i kultur och utseende, utan tas som självklara skillnader vad gäller intelligent, ärlighet, olater, djuriskhet. När Lawson varit 'dum nog' att gifta sig med ett halvblod, medför det att deras son är ett 'kvartsblod', men Lawsons plan är att 'göra sonen till en äkta skotte', i stället förtvivlar han. För sonen pratar bara samoanska, och då tappar han intresset för sitt barn.

Det är högst obehagligt alltihop. Tidsandan 1920, med mötet mellan profitdrivna västerlänningar och Söderhavets naturnära urinvånare, det är vad som skildras. Via missionärer berövas folk sin identitet, sitt ursprung, och i slutänden tar missionärernas barn och barnbarn över deras mark och handel. Men samtidigt växer en misstro i mig, att författaren själv också tar allt detta för självklart. Att han skildrar erfarenheter, men utan att ifrågasätta. 

Händelser vid vatten - Kerstin Ekman (1993)

Det här är tredje gången jag läser Händelser vid vatten. Men nu var det mer än tjugo år sedan sist. Det är en så rik roman, så uppenbart mycket mer än en kriminalgåta, och som rör sig över nära tjugo år, från tidigt 1970-tal till tidigt 1990-tal, innan karaktärerna får fram en sorts sanning om vad som hände en viss midsommarhelg. Romanen letar sig också ner till flera av karaktärernas rötter, händelser kring åren 1939-1941. Men också minnen kring platsen det rör sig kring, Svartvattnet och Stjärnberg, ända ner till 1920-talet, i kringströdda rester av människoliv.

Och så fort jag ser det nedskrivet - Svartvattnet & Stjärnberg - uppdagas vidden i Ekmans universum. Ett försök att greppa det ogripbara, människors liv, allt ifrån det djupaste omedvetna till de mest andliga ögonblick som kan ha gnistrat till. Och det ogripbaraste av allt, vårt minne. Hur vi minns. Hur olika vi minns. Till och med minnestekniker, och rädslan inför dessa minnen och tekniker, behandlas på olika sätt. 

Jag fascineras alltid över hur enormt mycket stoff Ekman får in i sina romaner. Den här tredje gången började jag faktiskt om när jag läst två tredjedelar av boken, så de första 292 sidorna har jag faktiskt läst fyra gånger. Jag fastnade plötsligt för Annies ljusröda bil, Folkan, den 'lösgomsröda'. När Dan försvann sista gången trodde hon att han tagit bilen ifrån dem. Så hänsynslöst. Men så hade den stått vid Aagots lagård hela tiden? Det väckte frågor i mig. Annie kom ju upp till Norrland via tåg? ... Och så började jag om.  Och hittade den omnämnd fler gånger än jag lagt på minnet. 

Alla detaljer blir en snitslad bana, men det är så många händelser och sidospår, att det knappt märks, inte förrän jag börjar poängtera dem för mig själv. Själva intrigen kring morden sitter inbrända i minnet, men det spelar ingen roll, det går att läsa om den här boken många gånger för allt det andra, alla funderingar och känslor och inte minst Skogen. Alla avsnitt av fördjupningar har jag inte bevarat i minnet, ibland undrar jag hur slarvigt jag läst? Men nej, det är som med Annies pedagogiska lärargärning. Hur än intressant allt är när man läser, så är det omöjligt att minnas allt, i synnerhet utan särskild minnesteknik. Civilisationen är ett kollektivt fenomen, där vi får hjälpas åt att bevara den, men hela tiden faller saker bort, när vi flyttar fokus. 

Skogen, dess växlingsrika historia, människors skiftande synsätt och förhållningssätt till den, är ett huvudtema. Den romantiska bilden av skogen, och hur vi lever i den, och av den. För även om romanen börjar med det tidiga 1970-talets romantiska tillbaka-till-naturen-dröm, så är det något Ekman problematiserar via en mängd olika trådar och karaktärer. Allt är mångfald hos Ekman. Ett kalejdoskop.

Ingrodda tankebanor, hur olika människor upplever och tolkar och fantiserar så olika kring samma händelser. Och den eviga underströmmen av vi och dom, rasismen som tillåter pikar kring judar, lappar, ALLA, som inte är barnfödda på platsen, mobbingen av alla som tänker och beter sig annorlunda. Bitterheten som leder dit. Jantelagen som verkar överleva det mesta. Grupptryck vs individ. 

Boken igenom är det unga kvinnor som 'drabbas' av graviditet, och hur sårbara de blir, och hur de löser sin 'kris' på olika sätt, modersinstinkten för att få barnet att överleva, men hur denna instinkt kan överleva sig själv, och hur den känslan kan gå ut över alla gränser. 

Det som grep mig starkt redan första gången jag läste romanen som ny, var mobbingen inom familjen Brandberg, hur Johan, den yngste och av modern omhuldade, blev nedfirad och lämnad i en djup, men nästan uttorkad brunn. Starkt för att det fick mig att associera till Bibelns historia om brödernas avundsjuka mot Josef, så att de först kastades i en brunn och sedan såldes som slav till en egyptier. Johan lyckas ta sig själv upp ur brunnen, och rymmer till Norge. Och han stannar där, då han inte känner sig höra samman med familjen, han känner sig för olik dem. 

Man kan även hitta en modern variant på Potifars hustrus utnyttjande av Josef/Johan. Och det finns många andra religiösa referenser, som Dan med 'jesushåret', symbolen för frälsaren, som de som på 1970-talet försökte frälsa älvar och skogar. Utan framgång. Men även samiska andliga myter nämns, liksom stråk av New Age esoterika, som lever och förkastas i smältdegeln av mänskligt liv. 

Brunnen är en tydlig referens till det omedvetna, att tvingas gå in i sitt eget mörker, i romanen Svartvattnet. Så det finns mycket symboliskt att gräva i om man är intresserad. Och även om man inte medvetet söker symboler i texten, verkar den berikande i det omedvetna.