Spionen som kom in från kylan-John le Carré(1963)

Har just läst en klassisk spionroman från 1963. Politiska thrillers hade då trevat sig fram en längre tid, men John le Carré och titeln på hans genombrottsroman kom att etsa sig in som symboliskt begrepp, Spionen som kom in från kylan, inte bara för genren utan även som tidsbild för Kalla kriget. Romanen skrevs när Berlinmuren var ny; den stängdes helt först 13 augusti 1961, pga massflykt från öst till väst.

Delningen av Europa tycktes definitiv. Många år hade gått sedan krigsslutet 1945, ändå pågick kriget fortfarande, kallt och ideologiskt. Man fortsatte att smyga på varann, misstänka och misskreditera, med en fortfarande lika cynisk syn på människoliv.


Jämfört med den samtida James Bond-agenten, med sin sagobetonat osårbara hjältegloria, erbjuder John le Carré något betydligt mer realistiskt, trovärdigt. I stället för att enbart bli underhållna, har vi möjlighet att fundera lite djupare kring ideologier och annat. Visst, bokens huvudtemat är spänning, att väcka djup osäkerhet. Kontraspionage och dubbelagenter får oss att undra: Går det någonsin att lita på någon överhuvudtaget?

Krig mäter styrka. Ursprungligen kunde gruffet säkert jämföras med stångande råbockar, som vid riddartidens tornerspel, man mot man. Vinnarens överlägsna styrka, parad med självförtroende (auktoritet) att aldrig ge upp, kan beundras. Än mer positiv, är alla historier om hur två motståndare - t ex vid skolgårdsslagsmål - som upptäcker att de är jämnstarka, övergår från aggression till ömsesidig respekt. En inneboende moralkodex. Som visserligen inte inbegriper de svaga, annat än med misstänksamhet och möjligen som mottagare av den starkares storsinthet. Positivast hos Pippi Långstrump: 'Är man så stark, måste man också vara snäll!'

I början av John le Carrés roman finns spår av detta, huvudpersonen Leamas, liksom östblockets spioner, bedömer varann utifrån den professionalism motståndaren visar prov på. Stolthet förblindar. Den professionelle ser bakom motståndarens stolthet, eller lurar denne genom att låtsas vara förblindad av sin egen stolthet. Här börjar spelet, det som gör historien till lager på lager av förställning som kapslar in det ursprungligt hedervärda och medkänslan i oss. Grundvärderingar sätts ur spel. Stolthet och heder övergår till fåfänga och egoism.

Leamas flickvän Liz har läst sig till kommunismens positiva ideal, hon vill gärna stå upp för freden och jämlikheten, och ansluter sig till 'partiet'. Hon betraktar Leamas cynism inför dessa ideal och förklarar att det gör honom till en farlig fanatiker, den som inte vill omvända folk, utan har försvurit sig till hämnd. Även den som inte tror sig har någon "ideologi", styrs ändå oftast av något, om än omedvetet.
I spionens liv ingår lögn och förställning som en beräknad nödvändighet. Mest professionell är den som kan spela sin roll så bra att han tror på den själv. "Spionage är ingen sällskapslek", säger någon, det är blodigt allvar. Ändå är allt ett "spel", ett mycket cynisk spel där människor offras som bönder på schackplanen, utarbetad av en tänkande elit, utifrån statistik och sannolikhets-kalkyler, inte medmänsklighet. Att tänka, "huvudsaken är att Väst vinner", och då som medel skydda rasistiska förrädare för att inte själv bli avslöjar, är lika cyniskt som allt annat. Liz inser med fasa, att ingen av sidorna sett henne som en människa, utan bara som "ett växelmynt", försumbar i spelet som helhet.

Så visst är det en spänningsroman som griper tag och förtjänar sitt epitet som klassisk. Att den även var brännande som politisk thriller i sin samtid känns troligt, och för mig som nu ser i backspegeln väcker den tidskänslor. Men vad mer har den att erbjuda mig som läsare? Är jag medskapare eller bara betraktare? Jag tänker på distinkionen mellan kluriga deckargåtor där ledtrådar läggs ut för att locka läsaren att mäta sig med superdetektivens slutlednignsförmåga, respektive samhällskritiska polisromaner där vi skall väckas till insikt om orättvisor.

Spänningen i spiontemat byggs upp och förstärks kontinuerligt romanen igenom, som en sorts gåta, dubbelspelets gåta, vem lurar vem? Ledtrådar och misstankar lindar sig fram i en sorts hermeneutisk spiral. Vad var det jag sa? Nej kanske ändå inte? Eller? Samtidigt som vi ju faktiskt får allt djupare insikter om det fåfänga i spelet, ingen kan vinna, alla förlorar, men spelet fortsätter ändå i sin galna evighetsspiral...