Hemsöborna är väl det närmaste en regelrätt 'roman' som Strindberg någonsin kom. En lättsmält text som jag tycker passar utmärkt till semesterläsning i hängmattan. Kanske för att större delen tilldrar sig sommartid i Stockholms skärgård, även om den slutar ganska så eländigt vid en julhelg.
Strindberg satt i Paris och skrev den, behövde antagligen tillskott till sin reskassa. I alla fall ger den en mycket levande bild av den driftige värmlänningen Carlsson, och hur han först stretar sig upp bland fiskebefolkningen i ytterskärgården. Men hur än bra det går i början, blir han med tiden allt närigare, vill inte fortsätta att slita för andra. Han lyckas 'gifta upp sig', men det leder bara till undergång, för såväl honom själv som änkan han gift sig med, Madame Flod.
Jag kan inte låta bli att se Allan Edwall framför mig, i den klassiska Tv-inspelningen från 1960-talet. Liksom den mycket unge Sven Wolter som den omogne, faderslöse Gusten. Och naturligtvis Madame Flod själv - Sif Ruud. Lite anpassad av dramaturgiska skäl var den, skäret Carlsson sålde till 'fältspatsgruva', som Strindberg omtalar mot slutet, finns inte med i TV-serien. Men Strindbergs levandegörande av naturen och öbornas liv, ett närapå nationalromantiskt inslag, mitt i all satir, finns där helt visst i TV-inspelningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar