This Side of Paradise - F. Scott Fitzgerald (1920)

Scott Fitzgeralds debutroman var också hans stora genombrott, då var han 24 år. Han föddes 1896 inom Minnesotas medelklass, vilket får mig att associera till Sinclair Lewis roman Main Street, om spänningen mellan de förnöjda vs de som ville mer och längtade till New York. Scotts familj kom snart att flytta till Buffalo, i just staten New York. Fadern misslyckades ekonomiskt, förlorade jobbet. Men familjen klarade sig genom att Scotts morfar, grosshandlare, plötsligt dog och modern fick ett arv. Scott var kluven, rädd för fattigdom, men också ointresserad av skolarbetet. Men en präst på hans katolska skola, uppmuntrade hans intresse för litteratur, och att söka till Princeton universitet. Även där ägnade han sig främst åt litterära kotterier och att skriva för skoltidningarna. Någon examen tog han aldrig. 

När USA drogs in i första världskriget hoppade Scott av studierna och värvades till armén. Tankar om att kanske inte överleva kriget, gjorde att han 1917 beslöt skriva en roman om sin uppväxt som ett litterärt testamente, innan han skeppades över Atlanten. Han skrev och hamnade i ett träningsläger för officerare, i Alabama. Och mer krig än så blev det inte, för innan utbildningen var klar kom eldupphör november 1918. I stället hade han hunnit träffa Zelda på societetsdanser, i Alabama där hon var en välkänd festande tonåring. Scott blev blixtförälskad och friade. 

Zelda kunde inte gifta sig med en fattig nobody. Scott måste skynda sig att tjäna pengar och bli berömd författare. Men hans manus refuserades, skrevs om, refuserades igen. Zelda övergav honom. Desillusionen gav honom ny inspiration till en större roman, han ville granska sin generation, de som var unga på 1910-talet, med världskrig först vid horisonten och sedan hängande över sig, de som förföll alltmer i alkoholens snaror, längtade efter en hägrande 'frihet', medelklassens flickor som klippte håret och visade alltmer av benen, decimeter för decimeter, började röka och köra bil, kräva allt vad männen hade, medan de fortfarande var omyndiga, saknade rösträtt, och förväntas gifta sig gott, och därför visas upp som viktorianska debutanter, i en aura av oskyldighet. Men de vet betydligt mer än vad deras mödrar visste, och dansar allt tätare och jazzigare. 

Men Obs! Det Glada Tjugotalets Jazzålder hade ännu inte inletts, det här är det desillusionerade 1910-talet. Det var Princeton elitens fäder som redan skapat de förmögenheter, som gjorde att sönerna kunde glassa runt bekymmerslös och svänga sig med mer eller mindre fina anor. Scott ville tillhöra gräddan och skapar för romanens alter ego fina anor och en betydligt rikare mor än hans eget ursprung. Låt vara att alla pengar smälter bort, och fattigdomen hotar, men det tillhör silverkanten för den desillusionerade hjälten som i slutet ändå anar en guldkantad gryning. 

Det nya, mer ambitiösa manuset skickade Scott direkt till den redaktör som redan refuserat honom två gånger. Han pläderar för den, att det är en helt ny roman, även om vissa namn är desamma, så är temat utökat, den granskar hela hans egen generation. Egoisterna, och deras försök att hitta en egen identitet. Han tror till 100% på sin idé, och önskar att den utges snarast möjlig, så han kan fria till sin stora kärlek. Scott gav sig inte; redaktören föll till föga. Men fick envisas även han, med förlagets mer tveksamma ledning. 

Och skandal blev det, med all alkohol och alla unga debutant-flickors tvetydiga manér. Huvudpersonen Amory, vars namn tycks bildat på det latinska ordet för kärlek, upplever en rad misslyckade kärlekar, varje gång övergiven av de vackra flickorna, som önskar sig ett bättre liv än han kan erbjuda. Efter den största kärleken, Rosalind (som inte är kalkerad på Zelda, mer än rent ytligt), kommer ett lysande gestaltat fylleslag som varar i veckor. Lysande för att det innehåller så mycket minnesluckor, att han egentligen inte behöver mer en antyda den allt djupare förnedringen. Och det enda som räddar honom tycks vara den inträdande förbudstiden. Alkoholen försvann från barerna. 

Totalt rusdrycksförbud rådde i USA 17 januari 1920 till 5 december 1933. Antagligen pågick det mycket debatt åren innan, när moralens väktare krävde förbudet, och kanske var det också det som gjorde att formuleringen kom in i romanen, men inte desto mindre, ger det en komisk effekt som passar bra. Romanen kom ut den 26 mars 1920, och en vecka senare gifte sig Scott och Zelda. 

Scott hade pläderat för utgivning redan oktober-november 1919, men mer tid än så krävdes. Men han hade ett påskrivet kontrakt, och vilket gjorde att han kunde skaffa sig en litterär agent, som lyckades sälja en rad noveller som Scott också satte sig att skriva, och dessa gav betydligt högre honorar än romaner, och det blev högre för varje novell, i takt med berömmelsen, som också fick hjälp av skandalen, och så var karusellen i gång. Det Glada Tjugotalets festande inleddes. 

Romanen är inte självbiografisk, men genom att måla en närmast fördömande bild över sin generation, skapar han en bestående myt som lever kvar för eftervärlden. Men det finns en nästan obehagligt profetisk mening - för Scott och Zelda. Det är när Amorys nära vän Alec presenterat honom för sin syster Rosalind, den vackra debutanten. De förälskar sig och  Alec har onda aningar: 

"He believes in his heart that the marriage would make Amory mediocre and Rosalind miserable, but he feels a great sympathy for both of them."

De förälskar sig och sedermera överger Rosalind Amory, så som Alec befarat. Zelda fick psykiska problem och Scott Fitzgerald har kritiserats för att han fastade i ett genre-fack, med samma tema i alla sina romaner. Jag har ännu inte läst alla, så jag vet inte. Men det är väl vanligt att författare har ett urtema de gärna upprepar. Och Scotts liv och författarskap blev inte långt. Han var bara 44 år när han dog av sin tredje hjärtattack. Åren dessförinnan ägnades åt oupphörligt brödskrivande, noveller och filmmanus, för att få ekonomin att gå ihop.

Så vad tycker jag om romanen? Idag blir man inte chockerad av moralen, snarare ser jag Fitzgeralds  klara blick inför den generation som omgav honom. Och hur den lever kvar i bilden av USA. Och hur media alltsedan dess blev avgörande för att hålla liv i myter kring kändisskap, än idag återupprepas dessa historier om kändisars glassiga yta som döljer personliga tragedier.  

Fitzgerald ville visa upp sin litterära förmåga och använder därför alla upptänkliga stilar, från prosa och dikter till teater-dialoger med regianvisningar, och olika genrer, frånuppväxthistoria, pikaresk, romans, komedi, studentikost fylleslag, uppblandat med religiösa och politiska funderingar. Allt i en enda mix, som gör att helheten varken känns hackad eller malen. Många litterära namn stoppas in, för att visa på beläsenhet, men utan några djupare referenser. Idéen var att försöka problematisera den egna tiden, den egna generationen. Svarta moln av krig, fattigdom, sjukdom, andlig förlust. han vill tro på framtiden, men är det möjligt?

Amory betraktar kända namn som president Wilson, Kerensky, Trotskij, Lenin, general Foch, och finner att de alla är "two-minute figures" som alla måste kompromissa om och om igen. Medan folket anstränger sig hårt för att hitta en ledare att tro på. (Detta sagt medan Mussolini och Hitler just påbörjat sin strävan att ta över. Min kommentar i backspegeln.) 

Amory själv tänker mer på hur Pressen (Media) lever på cynism och skandaler, för att sälja tidningar. Hans egen tro på skönheten som ideal, bleknar. Självhävdelse blir den enda möjligheten för överlevnad, för att ta sig ur mindervärdighetskomplex. Han vet att förälskelse och kärlek bara är ett sett att spegla sig i motparten, en möjlighet att se sig själv och sin skröplighet.  

Jo, jag ska läsa mer av Scott Fitzgerald och få mer av tidsandan mig till livs.

En fest för livet - Ernest Hemingway (1920-talet i Paris; tr. 1964)

Ernest Hemingway, som så många andra amerikaner, inte minst de litterära, vistades i Paris på 1920-talet först som journalist, men främst för att utveckla sin prosa. Och tydligen samlade han många av sina intryck i en rad anteckningsböcker. Två väskor med sådana anteckningsböcker hade han förvarat i källaren på Hotel Ritz i Paris, mars 1928. Men tydligen glömt bort dem där, och ibland undrat över var de tagit vägen. Först år 1956, tillbaka på samma hotell, passar en person i hotellets ledning på att påminna honom. Och återfick dem och kunde därmed börja skriva sina memoarer. Alltså sent 50-tal.

En fest för livet, som i original heter A Moveable Feast, innehåller lite spridda minnen från främst Paris 1920-tal, när han vistades där med sin första fru och första barnet. En lycklig tid. Och med stor närvaro och samtidskänsla, säkert tack vare sina dagsanteckningar.  Han svävar inte på målet, och kan vara frän mot andra personer. 

Boken ger inte bara en tidskänsla - det kreativa 1920-talet - utan även en rad porträtt av de många kända namn som passerar revy. Alltifrån den godhjärtade Sylvia Beach sin humanitära biblioteksbokhandel Shakespeare & Co, till författare som Gertrud Stein, Ezra Pound med flera, och nästan främst av alla F Scott Fitzgerald, som får ta ganska stor plats. Det är nästan så jag önskar att jag läst klart fler texter av Fitzgerald, än bara The Great Gatsby, innan Hemingways bilder etsat sig in i mig. 

Men sista kapitlet förebådar en övergång från ett äktenskap till nästa, som om ett åskmoln gömmer solen. Han verkar viljelös, som om han inte vet att välja, var det sant? Hemingway dog 1961, innan boken utgavs, så den blev liggande till 1964. Då den även kom ut på Bonniers i Sverige. Och det är den jag läst. Däremot har Bakhåll tydligen gett ut en reviderad upplaga nu på 2000-talet. Undrar vad som behövde revideras? Något man redigerat bort?

Charleston - Zelda Fitzgerald (1932)

Zelda gifte sig med Scot Fitzgerald 1920, en vecka efter hans romandebut. Av Scot har jag hittills bara läst Den store Gatsby (1925), som fått klassikerstämpel. De blev snabbt gräddan av det Glada 20-talet, Jazzåldern, med den 'nya' kvinnan, befriad genom kort hår och knäkort kjol, som ville ha alla manliga rättigheter, vare sig det gällde känslolivet, att köra bil eller röka offentligt. 

De vistades också en hel del i Europa, men då knakade äktenskapet alltmer i fogarna, och Zeldas mano-depressiva läggning blev allt tydligare, och ledde slutligen till att hon ,  med de första  både i Amerika och Europa, där de vistades flera år. Efter tolv års äktenskap, som också innebar makens litterära framgångssaga, utgav Zelda sin enda roman, Save Me The Waltz (1932), med den svenska titeln Charleston - 20-talets mest karakteristiska dansstil. 

Det är en relativt kort roman, så jag trodde att den skulle vara snabbläst, men icke. Romantexten är mycket kompakt, och ger läsaren en hel del att processa. Man kan se texten som den 'terapi' den sägs vara, eftersom Zelda vräkte ur sig texten på sex veckor, när hon befann sig på mentalsjukhus i Baltimore. Först kan tanke uppstå att texten skulle behövt mer redigering, för att bli begriplig. För det är först svårt att gripa tag i ordflödet, som rusar emot läsaren, i charleston-takt, med flaxande kickar åt alla håll. 

Huvudperson är den unga flickan Alabama, född i sydstaten Alabama (precis som Zelda), och romanen är hennes uppväxt och giftermål med konstnären David Knight, ca 1920. Så möter vi det 'glada 1920-talet' genom en ung kvinna, en strid ström av mer eller mindre lösryckta repliker, svårgripbara. Och med tiden hennes enorma besvikelse av att hamna i kulissen av makens berömmelse - alltså en skuggbild av Zelda och hennes make, författaren. I romanen är maken David firad konstnär. 

De lever i ett upphaussat tempo, som i charlestone-dans, men med alltmer påklistrad glädje. Därför upplevde jag genast den svenska titeln som perfekt (jag har lite svårare att svårare att fatta underbetydelsen i original-titeln,'Save Me the Waltz'). 

Ju mer jag tar in av texten, desto mer framstår den som ett modernistiska konstverk. Rivstarten med alla ihopklippta scener, repliker kors och tvärs, från alla och envar, som jag inte alltid vet från vem (utan förklaringar), associerar jag till just modern konst, som 1920-talets collage-teknik, hos konstnärer i Europa, men också överhuvudtaget kubistisk konst i samtiden. Jag tror att detta är ett mycket medvetet val av Zelda, och inte ett tecken på att hon 'inte hunnit redigera'. Men som med all ny konst, kan det vara svårt att få läsare och betraktare att fatta galoppen. och här är det verkligen'galopp-fart'. 

Tills Alabama med make och liten dotter hamnat i Paris, äktenskapet knakar alltmer i fogarna. Hon söker förtvivlat efter ett eget uttryck för sitt skaparbehov. Balett blir halmstrået. Det frenetiska tränandet ska ge balans. Träning som späkning, tar lektioner av en rysk f.d. ballerina, trots att alla säger att hon är för gammal. En kamp mot tiden, mot kroppen, som alla säger ska formas från barnsben för att uppnå 'idealet'. Och allt leder till intet. Men i ensamheten i träningslokaler får hon tid att tänka, det är då texten tycks sakta ner, bli mer gripbar.

Sjukdom, blodförgiftning via ständiga skavsår, skadar  Alabamas fötter. Samtidigt som hennes far närmar sig döden, så de återvänder till USA. Och när dödsboet töms uppväcks minnen. Alabama säger i slutet: "Jag slår ihop allt som jag har försett med etiketten 'det förflutna', och när jag tömt denna djupa reservoar som en gång var jag, är jag redo att gå vidare". - Så kan man se boken. Ett collage av minnen, lånade ur deras liv och tid. Alltså ett konstverk i collage-teknik.

Men på näst sista sidan skriver hon om frisyrer. "Så hon klippte en frisyr i enlighet med den ena konstnären efter den andra, till hon kom till kubisterna och kamouflerade skallen."

Där står slutligen, svart-på-vitt, den kubism jag kände i texten. Den konst-stil som hjälpte henne att kamouflera bokens djupare innehåll till ett konstverk, som både visar fram och döljer författaren. 

Så nog är det storartat. Men samtiden förstod inte. Fler romaner blev det inte. Så hon skrev pjäser, men de refuserades. Hon övergick till att måla, Scott ordnade en utställning, men kritiken var fortsatt obarmhärtig. Kreativa kvinnor, var antagligen ännu alltför modernt för att accepteras.